Svättstuga

Häromdan hade jag tvättid då va. Trodde jag. När jag precis hade lagt in tvätten i maskinerna och satt igång och vattnet hade börjat pysa ner över mina och den lilla människans lortkläder kom det in en liten gubbe i tvättstugan. Det var hans tur att tvätta, jag hade visst tvättid i går. Som igår, fast det här var ju för att par dar sen.
Det här var ju ruskigt pinsamt och gubben vart lite sur, men eftersom jag inte begrep hur man gjorde för att avluta programmen på de där tvättmaskinerna och tvätten ju redan var alldeles blöt så kom vi överens om att min tvätt skulle få gå klart, efter 973 ursäkter och en tår i ögonvrån. Peace, love and understanding.

Tjugo minuter senare står det en sextifemårig amazon utanför ytterdörren och är jättejättejättearg för att jag hade utnyttjat hennes lilla gubbes mesighet och hon står och skriker på mig i trapphuset i minst tio minuter. Jag bad återigen långt över tusenfalt om ursäkt och lovade och bedyrade att jag skulle lämna tvättstugans stoft för mina fötter senast klockan åtta prick.

Klockan femiåtta beger jag mig således ner i tvättstugan för att hämta min skuldbetyngda tvätt. Den finns ju då tyvärr inte i maskinerna längre, utan ligger drypande våt i min IKEA-kasse. Ocentrifugerad, droppande sur och med sköljmedlet kvar. Tanten var visst bättre på tvättmaskinsingenjöreri än jag, ety hon hade lyckats avbryta tvätteriet. En kvart innan den var klar, hon sparade nog minst tjugo minuter på att orsaka mig allt detta besvär.

IKEA-kassen med tvätt och 17 liter vatten var så tung att den inte gick att lyfta, dessutom rann det liter efter liter med sköljmedelsvatten över hela trapphuset, så jag fick hämta X antal plastkassar från ICA och bära upp tvätten i. Då kom tanten. Jag - vid detta laget ganska trött - sa att det där var kanske inte så vänligt gjort. Tanten skrek då någonting om att: du ska inte tro att man kan göra sådär (underförstått "lilla vän"), bara ta nåns tvättid och tro att man ska få köra klart! Gagaga.

I två timmar fick vi skölja tvätt i duschen (inget badkar).

Var det en dum tant? Eller var jag dum? Jag tror att rollerna hade varit omvända hade jag köpt läget och knappt varit sur ens, misstag är det väl bara skönt att folk gör, då får man liksom alibi för sina egna. Ellä?

Ps: det tog två dagar för det stora badlakanet att torka. Det luktar mysko om det, typ gammal ost.

Mvh indignerad gottegris

Innan jag slog mig ner i soffan för min tevikväll travade jag iväg till ICA för att köpa det ena och det andra. Det blev bara det ena, eftersom det inte fanns en enda karamell på ICA, och karameller var det där andra.
Karamellkungen har 11 karameller i sitt sortiment, inga finns på mitt lokala ICA och dessutom är de rätt äckliga allihop, medan de har valt att satsa på blygsamma 59 sorters gymmigodis!
Jag tror Karamellkungen har nyckeltal på sina produkter. På sina Product Development Meetings sitter dom och diskuterar de nya produkternas Consumer Mouth Span-KPI och tar sedan bort allt med CMS över 10 sekunder.

You are beautiful

1979 gick den här serien i tevi i Sverige, alla såg den, alla tjejer blev kära i Luke. Lillebror Josh var jättetöntig och hade hängslor och fick alltid stanna hemma och passa kossan. Storasyster Laura var snygg och höll en gång på att gifta sig med en mormonfarbror och blev bortrövad av en farlig galen guldletargangster, alla vart helt galna i na på grund av hennes otroliga skönhet. Lillasyster Jessie var bara med som tapet, utom när hon gick vilse i öknen och blev räddad av Vargtass och inte ens då fick hon ligga.

2009 är Laura är noll snygg med sin späckhuggarkäke, Jessie hade platsat i OC och Josh ser lite indie ut med sideburns och allt, medan Luke är lite stureplanslökig. Jaja, Josh hade ansetts som töntig nu med, men nu pratar vi utseenden.
Själv hade jag antagligen ansetts som Europas största skönhet 1697 - jag hoppas fortfarande att tiden skall komma ikapp mitt stackars utseende. Poängen är att alla har vi varit vackra nån gång.

På tal om Vargtass så hänger den här killen på Snottys varje lördag. Han har inte åldrats en dag, nästan tvärtom.

Groundhog Day

Ett år sedan jag bloggade sist, tänk vad mycket som har hänt. Såhär när det nya året är alldeles alldeles nytt så gör man ju årsbokslut och funderar och tänker på alla de himlastormande och fantastiska upplevelser man varit med om, tex den där gången man tog en öl, eller när man gick till jobbet och var där i tid, eller när man köpte sig ett par nya byxer som man egentligen inte alls passade i. Makes you think don't it?

Mitt liv är ungefär som Phil Connors fast i alla fall just nu i den där perioden när han inte är galet desperat utan mest vet vad som skall hända och bara gör sitt bästa och håller på att bli en bra människa istället för det där sarkastiska surkartet. Kanske kommer jag också till sist att komma fram till det där perfekta året som gör att klockradion slutar spela I got you babe vareviga morgon.

Läs honom, basta!

Varje år har vi dödentävlingen, att gissa tre kändisar som kommer att dö nästa år. Jag har ibland tänkt att jag skall gissa på Slas, men bara tanken gjorde mig lite ledsen, så så blev det inte. Det är jag glad för idag, helt ärligt fick jag sug i magen när jag hörde att min alldeles älskade Gabriel Ask är död. Vad konstigt, kändisar finns ju inte på riktigt.

Ps: skriver man uppemot 90 böcker under en livstid blir inte alla lika bra. Läs dom bästa, och läs dom inte på raken.

Korten funkar skitbra

När folk som lovat höra av sig inte hör av sig tar jag det skitcoolt. Jag har läst på ett kort att jag är bra som jag är, och därför tar jag inte alls sådant personligt. Dom har nog mycket att göra tänker jag, eller tänker jag helt utan några hugg i hjärtat att det nog är så att dom bara har lust att hänga med någon annan istället för mig, just nu. Kanske bara är lite stressade inför julen och behöver vara lite ensamma, eller är det kanske nåt bra på tevi. Förr eller senare hör dom nog av sig tänker jag. Japp, gör jag.

Julklapp, man borde få en julsmäll

Nu tindrar ögonen på Kladd & Co's anställda, det är julklappsdags. Vår nya lillchef kommer helt anspråkslöst med en liten grått inslagen låda, lite tung sådär. Vi tänker finchoklad eller kanske nåt i glas som man kan gömma i ett skåp. Sen tänker vi att det nog är en gemensam present som HR har köpt in till alla.

Jag kan inte hålla mig och öppnar lite diskret under skrivbordet, och får då en liten låda med inspirationskort i handen. Fniss. På första kortet står det: Jag bejakar min fulla potential. På det andra: Jag väljer både och. På det tredje: Jag är tacksam. Nä det är jag inte tänker jag och sen kommer vi på att det här var inte alls från HR eller ens från storchefen utan från Lillchefen personligen, lille tottenuttegubben har suttit framför datorn med flickvännen och tänkt och funderat och planerat och jag är eeelak. Tänk vilken tur att nästa kort utlästes Jag är perfekt som jag är, annars hade jag fått dåligt samvete.

Idag är det Peppardags, jag hoppas dom har fina julprydnaden på plats annars får jag läsa ett kort till: Jag blir aldrig besviken.

Det här inlägget mår ingen bra av

Inatt höll jag på att bli galen, helt galen. En sån där mumlare som går runt med en liten hjälm av stanniol och tror att himlen är full av meddelanden från utomvärdsliga sällskap.

Jag drömde en dröm, placerad i sydstaterna under inbördeskriget och Johnny Depp var yankeeofficeren (den elake) och Christopher Walken var confederateofficeren (den ädle). Johnny vann förstås, och då tvingade han fina fina Walken att sitta på sin egen sabel. Depp the impaler. -Snälla, låt mig slippa, sa Christopher och grät sådär lite ädelt stolt som bara confederateöverstar kan. Självklart brydde han sig mer om förnedringen än själva smärtan, han var ju en ädel slavägare som inte alls piskade sina negrer. Han fick inte slippa, sa dumme Johnny och gnodde upp sabeln i rumpan på den lidande stackarn och så vaknade jag, precis precis på gränsen att bli galen. Hela min värld gick ut på min skräck för att bli torterad och ha ont, jätteont, jättelänge. Bli kokt levande, eller få inälvorna uppsnurrade som i Braveheart. Eller, gaah, American Psycho.

Efter jag hade städat kylskåpet i en timme gick det galna över, det var ju skönt att lite bortstädad rutten lax kan bota galenskap.

I miss you so much baby!

Idag har jag bara druckit en och en halv kopp kaffe ety jag självmedicinerar enligt vårdguidens rekommendationer. Klockan är nu 14:18 och vid det här laget brukar jag vara inne på min kanske sjunde kopp för dagen, men idag har jag bara druckit koffeinfritt cinnamonthe, rätt blaskigt. Jag är pömsig och den där effekten jag egentligen eftersträvade har hittils uteblivit, jag är lika rastlös som igår. Jag har till och med läst Alex Schulmans blogg och det är mot mina principer att gilla sånt som pöbeln gillar, men idag skrattade jag lite. Mest åt att kommentarerna är så jävla lökiga, men lite åt Calle. Lite.

Kanske är det kaffet som gjort mig så svårflirtad rent humormässigt? Shit, vad kommer att hända om jag slutar röka? Jag kanske bildar sveriges första Özz Nöjenfanclub.

Kladdjobbsrapport

Under lunchen idag använde jag ordet kverulant. Ingen visste vad det betydde.

Jag sa att jag hade ett sånt där toapapper med svåra ord på som jag lärde mig ord av, ett ord för nummer ett och tre ord för nummer två och att igår under bajsstunden lärde jag mig Kverulant, Kolerisk och Kultiverad.