Om inte indiepoparna låg och sov i andra rummet skulle man tänka onda tankar om våld och död, men det gör dom ju, så de där sekunderna innan man hinner vakna, treva efter telefonen, fälla upp lilla locket hinner man tänka ett par positiva tankar, och en och annan negativ som skapar lite tomsug i magen. Numret finns inte i telefonboken, inget namn i displayen. Man är för nyfiken för att inte svara, enira numret och sedan kanske kanske ringa upp. Sådan karaktär har man ju inte. Man svarar och möts av den där rösten.......en timme senare somnar man. Vad konstigt upp och nervänt allt blev och alla tankar alldeles hullerombuller på det bästa av sätt. Nå, nästbästa, eller egentligen rätt långt från bäst, men bra. Eller bättre, man är ju den man är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar