När jag var liten bodde jag i en liten by, nästan som Slas. Vid en väg i en skog, fast det fanns ängar och åkrar och ett kärr där jag fastnade med och förlorade en röd favoritsko när jag plockade vitsippor i gungflyt.
Precis som Slas hade vi dryga bönder och snälla bönder och vi hade inflyttade stadsmänniskor, man hade det i mitten på sjuttiotalet. Staden är numera Sveriges Bangladesh, då vet jag inte vad det var, men folk ville visst därifrån i alla fall. Sådana som skulle leva lite renare, lite närmare, lite finare. Baka eget bröd och köra skrotamazon istället för Saab 99. Mamma och pappa, Tord och Kerstin, hela familjen Hector var sådana lite bättre människor. Trappellika och Ulf Lundell (som jag sparkade på smalbenet) spelade gitarr en kväll.
Dom vuxna hade fest ibland, då luktade det konstigt och dom var fnissiga i sina lila mjukisbyxor och behålösa bröst. Annars var dom fina. Tord lärde mig cykla för min pappa försvann en dag och ersattes med någon som bara kom till oss varannan helg och lekte pappa ett par minuter. Kerstin hade den största, bredaste, finaste mammarumpan jag sett.
Man fick inte välja sina vänner, det fanns ingenting att välja på. Man fick vara vän med hon med skorven i ansiktet, och han som hade kattbajs i hela huset och hon den rödhåriga vars morfar var präst. Lena var bäst att vara vän med, fast hon var elak, för hon fick prenumerera på Kalle Anka & Co. Hennes mamma var socialdemokrat och hennes pappa rökte pipa och slog hennes bror.
Det fanns några barn som inte blev valda fast man inte hade något val, hon vars morfar var något värre än präst, det värsta man kan vara som morfar nästan, dvs hennes pappa. Banjo banjo. Alla visste, ingen sa nåt.
Vi byggde kojor i skogen, vi var elaka mot varandra. Vi tände eld på kreosotimpregnerade sliprar på gamla nerlagda järnvägsspåret för det luktade så gott. Vi gjorde ost av vinbär och smällebär och ingen visste någonsin var vi var. Vi slog oss hela tiden, drunknade nästan ibland. Tjuvred på hästar och slog nästan ihjäl oss, blev rädda för lommens läte i skymningen och klättrade upp på silon, minst en kilometer högt. Vi sjöng i barnkören och gick luciatåg för gamla människor som grät för vi var ju så fina.
När man blev lite större festade vi ihop, alla traktens ungdomar. Det blev ungefär femton stycken om man samlade ihop alla mellan 13 och 18. Vi tältade vid Åsnen i stort militärtält, blev drängfulla på hemkört och jag förlorade oskulden med min klasskompis storebror. Han fick näsblod i sovsäcken, jag fick ingenting. Samma höst flyttade vi till Bangladesh för mamma skiljde sig äntligen från helgbesökaren.
