Sleeping ugly

Kapten Firestorm kommenderar mig att gå ut -ut med dig, bland folk och surr, trots att han vet att han bara växer och blir tjockare av surret och alkoholen och tömningen av det redan tomma bankkontot.

Bristen på singelkompisar samt halsont ger mig ursäkt att gå awol och indiepoparna håller sällskap. Vi lagar mat, kotletter med vitlök och svampstuvning, vi får hjärtinfarkt när vi hittar en tvestjärt i tallriksstapeln.

Vi ser Apocalypto, fast mitt i filmen blir vi ju fruktansvärt sugna på vaniljglass med varm hallonsås och vi går iväg till affären, alla tre. På vägen dansar vi ful poledans vid en vägskylt, och skrattar tills vi ramlar in på Sabis i en stirrig hög som surkärringarna glor på och vi fnissar ännu mer. Sen går vi hem, kokar hallon och äter glass trots laktosen medan vi ser färdigt på indianvåldet, och diskuterar och wikipediar i minst en halvtimme om det var Mayor eller Inkor eller Azteker, och tydligen är Mel Gibson en idiot, för Mayor hade faktiskt sällan ihjäl varandra i sin guds namn. Nåja, det visste vi väl redan, angående Mel då, kommer vi överens om, men den var rätt tuff ändå, filmen.

Sen har vi inget att göra, vi pratar film och kommer på att Constantine vill vi se ju och då travar vi iväg till den usla videobutiken och korsitaket dom har den, och så segar vi oss igenom den också, mest jag och indiepop 2, som missuppfattar och tror det är nazibovar hela tiden, fast det är övernaturliga djävulsbovar, medan indiepop 1 färgar håret morotsrött och nästan gråter för det blir så fult, vi tetas och säger att hon ser ut som Birk Borkason, McAstrids hemskaste uppfinning. Imorgon hämtar vi ny färg i Kladderiet och färgar om, allt ordnar sig.

Medan jag diskar spelar indiepopet vändtia med andra indiepopet, Michael Jackson spelas och vi fnissar, dricker vaniljte och försöker dansa moonwalk och katten dansar bugdance med en harkrank och vänder feta magen i luften så fort man går förbi. Sen börjar Donnie Darko, dom har inte sett den, så unga är dom, säger att musiken är hemsk, men filmen bra, än så länge. Jag skriver, dom tittar och Kaptenen håller sig lugn ett tag, vrider sig bara lite i sömnen.

The Lethargian

Precis alldeles nyss när jag satt här framför datorn fick jag en droppe på nyckelbenet.

Jag har nyckelben nuför tiden, säger jag till dom som sett mig förr. Mitt ena nyckelben har en droppe på sig. Jag sitter minst fem meter från närmaste utomhus, jag vet inte varifrån den kom. Jag har inte tittat upp i taket, kanske sitter det en alien där och dregglar på mig. Jag är lite full, so who cares. Eat me whydontya.

Har internet känslor?

Förr, när man träffat nån och dejtat en eller tre eller fyrahundrasjuttiofem gånger och sedan sagt tack och hej, men du är inte för mig, så slapp man se dom, höra dom, veta något om dom.
Man skulle vara rätt despo för att ringa upp på hemtelefonen och utsätta sig för en upprepning av nejjagvillintejudittsablabänglo, det hände aldrig. Ibland ringde dom och då sa man nejjagvilljuintedittsablabänglo. Det hände inte ofta.

Out of sight, out of mind. Efter ett tag i alla fall. Dom där korta hade man ju inte ens nån bild på, mer än nån suddig gammal skolkatalog från 1984 kanske.

Nu ÄR dom där. Ett klick borta, ett fyllesms senare. Profiler på Sd, MySpace, Facebook som tyst hänger där i luften och inte pratar med en längre. Har man riktig tur kan man få läsa om sig på nån kass blogg också, man är tydligen en känslokall idiot.

Är man masochist och ens ex inte heter Karlsson, Svensson och Andersson kan man googla deras nya liv, om förälskelser och nya jobb och barn och hur fint allt är, semestern på Mallis (eller mer troligt, backpack i Kambodja) och barndopet av nya barnet.

Dom är tillgängliga, du är tillgänglig. (Du är tillgänglig för galna ex också, för att inte tala om exets ex) När man ens orkar viska om att man tycker det är jobbigt säger alla: men låt bli att titta då? Jerajt.
Nåja, i mina gallupundersökningar bland vänner som inte har coolhetskomplex finner jag att det är nog fler än jag som spanar och googlar och klickar och beter sig. Några av dom tycker nog det är jobbigt.

Doin' the bugdance

Man är lite trött idag. När man har dansat the bugdance blir man trött i huvudet och det liksom kliar otåligt i hela kroppen. När man vaknar vid sisådär två på natten av att ens sängpartner inte är en tjock sur katt utan en sån här så far man upp och efter nästan tio minuter av att se den krääääla omkring på kudden tar man mod nog till sig för att ta hushållspapper och kramakramakramaihjäldenochspolanerdenpåtoaletten och spola minst två gånger och så byta lakan. Hjärtat bultar på helt fel sätt och tänk om det finns fler, där i glipan bakom?

En timme senare hörs det tjut och tjiiiii i köket, då dansar indiepoparn the bugdance med en nattfjäril, alldeles stor. Den lilla lilla pojkvännen är en hjälte och gör fjärilsdamm mot skylskåpsdörren och sen måste vi ha te allihop och lugna ner oss och vi sitter i köket och jag berättar om kojan vi hade där utanför Bangladesh, där filtarna krälade inte av en eller två, utan miljoners miljoner och vi märkte dom inte i mörkret utan låg kvar en lång stund i allt det äckliga och tänk om det har bott såna i örat på mig ända sedan dess? Indiepoparna ryser imponerat och sen somnar vi.

Ps: fatta att dom kan flyga. Öärk.

Neverneverland

...och eftersom alla givetvis undrar hur jag ser ut, kan jag meddela att jag ser ut såhär nuförtiden. Typ.

Fnys

Förresten är det lönlöst att ha en Bio-klubb i Stockholm. Jäkla skitutbud, bara massa typer som heter Colin överallt. Farrell och No-Talant Nutley. Eller Nutleys fru, den rödnästa kaninen. Antingen det, eller Kambodjansk experimentfilm. Inte en enda Woody, inte en chans att få se Kubrick på bio, inte ens Bergman. Bajsbiografer.
Jag ska bli rik och öppna en egen. Du är bjuden.

Ps: på torsdag är det Filmfestivalen i Tanto. Det regnar säkert.

Måndag

Man har vän, en sån som förstår och säger allt på rätt sätt och lyckas vända en självdestruktiva tankar rätt, att få en att reflektera utan att sjunka sådär djupt djupt ner i självförakt och hopplöshet. När man skiljs åt efter timme och timme och timme på en gräsmatta i solen, med barn, långhåriga grabbar och kaffe i pappersmugg, mår man bättre och hon förstår att man ju saknar allt det där man inte har, och inte riktigt orkar uppskatta det man har. Uppskatta och uppskatta, uppskattar man för mycket innebär det att man hela tiden skall vara medveten om att man kan förlora. Ibland måste man ta för givet. Det man inte har måste man hoppas på och hon klarar att få mig att tro, klarar att visa en värme som man kan ta emot. Man mår bättre i flera timmar och sover gott och är bara lite otåligt otrevlig mot sin bror som skall sova i ens minimala lilla lägenhet, nu igen.

Hon förstår hur ont det gör när hångelnätter och hålla handen och jackan-omkring-dig-i-regnet inte betyder någonting, när allt är fubbick och på låtsas och tankarna därinne i hela hans huvud innehåller skav och rasp som man inte ser, som inte kommer fram förrän sen, då när man är kissnödig eller sms:et aldrig kommer. Då ser man att han inte såg, inte någon av oss.
På morgonen kommer ledset sms, han ringde inte, han kommer inte att...
Den människa vi hade gemensamt, han som inte finns mer, han såg mer än vi trodde. Vi är samma lilla Anna båda två, gör samma val och samma misstag, och tiden bara går.