Varje gång jag släpar hem kattsand känner jag mig som Shirley Valentine, hemmafrun som talade med väggen i brist på annat. När jag släpar kassen uppför rulltrappan ser jag att tåget till Hässelby Strand redan står inne, och jag springer, missar...säger -skit mä på renaste småländskan och bereder mig på tio minuters väntan. Det är då det händer: lilla finniga tunnelbaneköraren öppnar dörrarna. Han ser jättesur ut, men han öppnar. Han får ett -PUSS! och jag landar på sätet bland de andra passagerarna. Dom ser sura ut. Jag känner mig rätt fånig och hade egentligen hellre väntat på nästa tåg.
PS: Jag har äntligen bestämt mig: håret skall av, inom en vecka. Tror jag.
