Let's fade to gray. Nouvelle Vague version: dragspel och oljefat kickar månraketer lite drömskt.
Katten leker bort det andra favoritörhänget också, det första rasslade bort under byrån i går kväll. Jag orkar inte lyfta för att hindra henne och hon är så söt när hon vimsar runt den lilla grå kulan med vidhängande silverkrok, gamla tjockisen far runt runt och lyfter och knölar ihop den stora mattan tills den ligger i en stor katthårig hög mitt på golvet. Kanske hittar min slöa lilla dammsugare smycket, risken att den orkar suga upp det är minimal. Man får mata dammsugaren med de (grå) dammråttorna och den säger inte ens tack utan rapar bara lite slött.
Istället för hammare mot räls väcks jag av den rosa mobilens irriterande klämkäcka morgondänga. Jag leker Ivan Denisovitj när jag trött går till jobbet i den frigolitgnisslande snön. Mina fingrar är nariga och naglarna går av i iskylan, jag har tappat bort alla tre paren vantar jag köpte i höstas. Slarvigt bara och inte alls på grund av gulagernas grymhet, toge jag mig till stan någon dag kunde jag ju köpa nya för alliansens jobbavdrag som dunsade in på kontot i natt. Inte får jag någon vattnig fisksoppa heller. Eller vet ni, jag är inte lik Ivan alls.
Årstiderna gör tiden märkbar och tydlig och tydlig blir också känslan av att det är lite tråkigt förnöjsamt slött.
