Let the sunshine in

Över vänstra ögat hänger de dom där tre sista mellanölen som en en liten hellraiserkrok. Det gör faktiskt ingenting för det var en trevlig kväll med massa fullkomligt meningslöst prat och jag gick hem i tid och ställde mig inte i kön till Kvarnen trots att vi kanske inte riktigt ville gå hem just då. Någon hade kräkts i tunnelbanevagnen men det var inte jag, så kan man ju också välja att bli glad över lite kräk: det är i alla fall inte mitt fel. Som tur var var korvmojjen på Islandstorget stängd vid halv tre så jag fick bara en knäckemacka i sängen och när jag slog på tevin var det den där fina filmen och jag somnade med Anthony Hopkins engelska gamla röst i örat och det var verkligen en väldigt harmonisk kväll som suddade ut kladdspåren, åtminstone till måndag klockan nio.

Idag ska jag diska disken och handla maten och sedan laga maten till någonting väldigt gott och efter att ha stått i telefonkö hos UPC i över en timme sa han att jag skulle trycka på knappen och bang så fanns hela världen här igen, när jag tittar ut genom fönstret så står där ett körsbärsträd som har fifty/fifty gula och gröna blad och äntligen är det höst på riktigt och katten ligger i vägen på tangentbordet och jag är nöjd.

Kladdhandlaren som slutade bada

Jag har en oro idag, en otrivsamhet. Jag försov mig i morse och jag har inte duschat och då blir det så här, lite flottigt och äckligt ähnt allting. Jag startar tio saker, gör färdigt noll. Det svider i ögonen och jag har en ursäkt att gå hem, men hemma har jag en jättedisk och kanske ska jag gå ut ikväll men jag vet inte om jag vill och hemma måste jag bestämma mig och när jag har bestämt mig måste jag välja om jag ska gå ut med Jensan eller med Mazarinen och det är komplicerat med den ena men enkelt med den andra men den ena träffade jag igår och den andra är sällsynt, och vad ska jag ha på mig och jag ska nog ha dirndlflätor i håret, men jag har ju inga hårnålar och gillar ju inte alls att gå ut i glasögon, speciellt inte dom här som jag inte vant mig vid ännu. Jag vill ha svartovitt-glasögon som gör allt enkelt och ger klara vägval istället för rondeller som snurrar runt och leder tillbaka samma väg eller kanske bara några grader åt vänster och vad skulle jag där att göra?
Kanske ska jag vara hemma med stickorna och katten, men disken då och datorn som kanske fortfarande inte har något internet, sabla UPC. En hemdator utan internet är det mest monstruöst överdimensionerade som finns även om jag vet att ingenting händer där på andra sidan inbillar jag mig att jag missar en massa, att folk har glömt att jag finns. Sen kommer internet upp och jag finns knappt ändå och ännu mindre i relation till möjligheterna.

Jag hämtar Marie och vi röker för tio-tolfte säkert femtonde gången idag och sen sätter jag mig igen och jag vill bara skrika att jag vill inte vara här och nu, jag vill vara nån annanstans där man inte måste räkna räkna och bli vansinnig på det stora tyska systemets nerladdningstider och kontera fakturor är tortyr och för varje gång Lotus Notes blinkar till är det ännu en meningslöshet som skall göras och jag bryr mig inte och gud det är så jävla tråkigt att jobba idag.

Höst

Det hände något i mitten på åttiotalet tror jag, det är min teori. Jag tror att någonstans där blev melankoli någonting fult och lite lite fel. Kanske på grund av peppiga amerikanska influenser, jag vet inte. I alla fall försvann den där stillsamma melankolin som är det nordiska. Ibland dyker det upp igen litegrann, i Roy Anderssons filmer kanske, men mest är det flåshurtigt eller våldsamt norénskt dramatiskt eller bara flabbigt. Jag saknar det fundersamma, långsamma, det som är lite ledset trött men inte deprimerat eller känslostormigt argt. Där också det vilsamt kärleksfulla får plats, utan att det måste vara alluppslukande och konstigt allting. Inte alls så som i Spotless Mind eller Broken Flowers, det är liksom inte riktigt rätt. Jag efterlyser den nordiska melankolin som utan blåhåriga tjejer och träningsoveraller och konstigheter kan sätta fingret på det man känner när kylan sveper in och det ändå är rätt bra allting, men man tänker ju...den känslan. Det stora vemodet. Som mumintrollet innan japanerna gjorde honom amfetaminberoende.

Större, dyrare, bättre

Det här är mina ögon, pre inflammation. Mina ögon är stora. Mina ögon är dyra. Tyvärr är korrelerar inte kvalitén med storlek och kostnad. Idag har jag spenderat 4335 kronor på dessa ögon och dom fungerar fortfarande inte.

God bless us - everyone

Vad ska vi göra till jul - frågan ställs alltid den tid av året man mår som sämst, innan det har blivit höstmysigt kallt och man kan vira halsduken om sig och ha värmeljusen på, precis när man har som mest ångest för att livet inte förändrades den här sommaren heller. Tidtabellen är inte logistiskt sund.
Jag tänker på min syster som jag inte pratat med på ett och ett halvt år - sedan hon skrattade mig i örat och tog ifrån mig en dröm - som alltid anordnar en jul som går efter alla regler som alltid har skapats och aldrig kan ändras. Man ska inte göra så och det där måste vi ha och är vi inte snälla som bjuder på allt och min svåger klämmer mig på låret efter tio öl och fem snapsar och jag svär att en gång till och jag gör som han i Festen, screw the consequences. Lusten och glädjen lyser med sin frånvaro i familjemedlemmarnas tindrande ögon, jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Mamma blir ledsen och snart har jag hållt mig undan familjen Duktiga Svensson så länge att det är irreparabelt och vägen tillbaka slyar igen. Ingen tar första steget, julen är en chans som jag inte vill ta, jag har en klump i magen av tanken att gå tillbaka till den jag blir som en högstadiereunion för den mobbade tjockisen som inte har lyckats gå ner i vikt och fortfarande har glasögon tjocka som colabottnar. Den lilla som inte kan, som behöver tas om hand, singel i Familjeland, fy skam fy skam för ingen ville haaaa na. Mina värderingar och mina värden uppskattas inte i forumet, jag är en miljöpartist på Moderatvakan på Riche och jag trivs bättre på Street och eftersom jag inser att jag använder skrattet jag fick i örat som en ursäkt att inte behöva vara i det där får jag en liten kladdig julkola av ågren i magen.

Nu ska jag sätta mig på St Eriks ögonkliniks akut för optikern bannade och sa att snart blir du blind om du inte tar hand om dig, dit sablans mongo. Nä, sa han inte alls. Men typ.

Butch

Jag har knutit en knut.

Napoleon did not surrender

Dagens inköpsrazzia resulterade i följande beslag:

1 Pennkjol
1 Slips
1 Vit skjorta
1 Pulp Fiction (Rea)
1 Stolthet och Fördom (Rea)
1 Sagan om ringen Härskarringen (Extended version)
1 Napoleon Dynamite (Rea, jeeeesus vilket fynd)
2 St fula glittriga kvistar
3 St garnnystan
1 Påse Geléhallon
1 Halvt kilo kaffi
1 Paket Marlboro

Nu ska jag snorta, skjuta, boffa, bonga i mig det det också. Gonatt.

Cousin It

Den här clownen har sina dippar. Goafton.

Sunday bloody sunday poetry slam dunk

...och flera gånger har jag brutit upp och börjat om från början för att alla försvann eller aldrig kom hur mycket jag än drog i det det hemliga kopplet som andra människor har men som jag tydligen har förvandlat till en oändligt lång löplina av nästan genomskinlig fiskelina och dr Phil säger att vi lär andra vad dom skall ge oss och allt är mitt eget fel när jag får tystnad ingenting och man kan bara blir älskad när man älskar sig själv men kan man olära sig det som man lärt som en pavlovsk hund och jag är ju en glädjefylld människa bara det att just detta, detta lilla som jag inte kan få som är den stora sorgen som gör att allting allt jag ser och allt jag gör känns så meningslöst för ingen ser det med mig och ingen ser hur fantastisk jag kanske är för en person som orkade se och inte blinkade i just det ögonblicket tystnad och jag flyr dom som älskar mig av plikt tror du verkligen att lilla du kan det där? och hur kan man uppskatta kärlek som är givet till en på grund av något man inte blivit av egen kraft och är villkorad jag älskar dig om du är sån här och gör det där och trots allt och fastän dom inte förstår och när man aldrig har förmått uppbåda den känslan hos någon utan att plikten att älska fanns och plikten gör kärleken glädjelös jag blir glad för att du erbjuder din kärlek, men ledsen för att jag inte vill ha den och så länge det finns en frihet så flyr man jag orkar inte med dig för jag jag är så lätt att avstå det finns inget behov av dig i mitt liv och hur kan man älska sig själv, hur kan jag lära mig själv att jag duger, jag är bra när man efter varje gång blir nersparkad i ett krossar mig med jämförelsen med Henne ljummet helvete där man bara är förglömlig och blir bortvald hon är snyggare än dig, även om du är intelligentare och du var inte där och man till sist inte ens kan ringa sin vän för man är så rädd att inte duga, att få inte ikväll, men kanske om en vecka, när den viktigare inte kan känna att man är till besvär och en man inte tänker på och inte vill ha med, och hela mitt liv är en Friendsreklam fastän ingen säger något dumt eller elakt, dom säger bara ingenting och jag vågar inte säga någonting heller för tänk om jag blir bortputtad igen det finns inget behov av dig i mitt liv och får verkliga bevis för det jag tror jag ringer dig absolut senast när jag kommer hem, tystnad jag vill bara ha circumstantial evidence jag vågar inte satsa på dig, du har ju aldrig fått det att funka, så kanske domaren dömer till depression och cipramil istället för detta livslånga liv i en lufttät bevispåse på innersta hyllan i bevisförrådet och jag orkar inte leta reda på nya människor igen du var inte där, det var ju hon för jag vet ju att jag bara förlorar dom, att det inte finns någon människa som ens i ett andetag anser att jag är det viktigaste ni knullade medan mina telefonsignaler ljöd omkring er, dom andetag jag får stjäl jag alltid från den andra som, dom andra som man verkligen vill ge det du våldtog mig och förstod det inte ens eller förstod du och tystnaden var rädsla till och när dom upptäcker hur meningslös jag är och hur min meningslöshet strömmar ur alla mina porer och ger mig stora gula finnar fyllda av ensamhet som spricker och rinner över hela spegeln det finns inget behov av dig i mitt liv vill man inte vara i närheten för man kan fastna i ensamheten och den är äcklig.