Stuff

Om man sålde alla mina grejor skulle man nog inte få ihop mer än kanske tjugo-trettiotusen. Jag har inte mycket stuff och det jag har är rätt sunkigt och mest lite skavt och använt och gammalt och en del var inte ens fint när jag köpte det. Mina böcker är oftast i pocket och musiken är i datorn, mp3-filer har inget andrahandsvärde, man kan nog inte ens stampa på dom. Datorn är en skruttig Dell och tevin är en fatscreen, eller mer en obesescreen egentligen. Fast i silver, fint. Jag älskar mitt stuff. Jag älskar mina troner som Slim skrattar åt, stora helt och hållet obekväma träfåtöljer som är finfina, fast fula och egentligen borde stå i nån stor gammeldags hall och inte i mitt skunkiga lilla vardagsrum. Jag äger förresten en tavla, rätt ful, av Jules Jule också, den är värd ett par tusen, fast den är lite trasig i ena hörnet. Sofforna har jag haft sen den lilla människan var liten. Dom var vintervita en gång, nu är dom mer i samma färg som februaris avgassnö. Jag sparar till en ny, men jag får lite ångest över tanken att slänga ut dom där gamla med gräddbullefläcken som dyker upp om man vänder på ena sittkudden, dom vi har levt i, och att äga någonting Nytt och Glansigt. Nya soffor är nästan oanvändbara.

Jag har massa kläder och skor och och trosor, få behåar. Dom får jag tvätta för hand, för jag glömmer att boka tvättstuga. De flesta kläderna står det HM eller Cubus eller Gina Tricot i, det står nästan aldrig Filippa K. Eller faktiskt aldrig, jag tröttnar så fort på kläder jag har, dumt att köpa dyrt. Väskor är tråkiga, jag äger nog bara tre handväskor. Eller fyra kanske.

Mitt kök har allt man kan behöva, allt man kan behöva innefattar inte en fet assistent som samlar damm i ett skåp. Det innefattar inte heller tjusigt porslin eller ens snyggt porslin. Det innefattar inte heller en äggskärare, den har försvunnit i någon av flyttarna tillsammans med osthyveln, men en ny osthyvel hittade jag på Myrorna, en likadan som mormor hade när jag var liten. Jag behöver en liten kastrull till, för det fattas alltid en när jag ska göra sås.

Jag har ett väldigt välfyllt kylskåp och frysen får det inte plats ens ett litet platt baconpaket till i. Skafferiet är fyllt med fyra olika sorters ris, bulgur och quinoa och fem olika sorters pasta och mjöl och socker och allting man behöver. När jag har storhandlat känner jag mig rik. Idag har jag på kladdjobbet internhandlat massa tvål och schampo och inpackningar och...typ kladd. Det ger också lite svulstigt rikemanspös i mitt sinne när förrådsskåpet är fullt. Nu kom jag på att vi är inne på sista rullen toappapper.

Om jag skrev en önskelista är det nog en iPod och fler skor och kanske en liten moppe jag skulle vilja ha. Och några fina mattor, sådär tjocka och sköna att gå barfota på, men ärligt - jag klarar mig utan också. Jag vill inte ha helt nya extrememakeovermöbler, jag vill inte ha flatscreentevi med hd-bild och jag vill definitivt inte ha nån äcklig bil. Kanske kan jag önska mig en kille med bil när jag känner mig som Shirley Valentine på väg hem med matkassarna nångång, men egentligen räcker det om han hjälper mig bära. Han kan få tjyväta ur godispåsen på vägen om han vill.

När Axén Ohlin står och yvar om att man ska sälja ut allmännyttan och att det är en chans som alla som bor i denna allmännytta förtjänar, får jag bara lust att tappa min fatscreen från stadshusets balkong precis när hon är på väg hem till sin tjusiga alldeles egenägda villa. Jag vet att jag är konstig och bakåtsträvande, men jag vill inte ha mer, jag är nöjd med det jag har. (Möjligtvis med tillägg av ett 12-pack skithuspapper.)

I första vagnen

Vi stiger båda två på i Alvik, i första vagnen. Han går in genom den sista dörren i första vagnen, jag genom den första dörren i samma vagn, för den är närmast min utgång, Islandstorget är vänt ditåt lärde jag mig till sist. Han står vid sista utgången en stund och är alldeles vanlig och stor och tjock och halvgammal. Jag tänker inte mer än att han är stor, sen vandrar blicken bort och jag tittar på hon mittemot som ser så tråkigt grålessen ut, och tjejen som pratar i mobil om att hon har ju inte så mycket vin hemma, men massor med sprit, så fulla blir vi nog. Min blick vandrar vidare till överfönstretreklamen från Åhléns City, CD-skivor som vanligt, dyra, dåliga, Lisa Miskovski, Lilla Melodifestivalen, Evanescence och Ray Charles, som alltid tänker jag tack för Soulseek och tack för att jag inte gillar det som Åhléns gör reklam för. Snobb tänker jag sen, för jag är trots allt PK och har självdistans och humor. Nu närmar vi oss Stora Mossen och han börjar klämma sig fram genom gången i vagnen, och jag hör ett mummel som får mig att lägga märke till honom igen, mummel mummel, trängs. Mummel mummel, trängs. När han kommer närmare hör jag: stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
om och om igen.
Och då tänker jag att skillnaden mellan att vara lite lite tokig av ensamhet ochbara lite less är att veta vad som ska sägas högt och vad som skall sägas bara mellan mig och min skallvägg. Jag tror jag tänker det tyst.

Bajs

Ja...och så tittar man på film i massa timmar med sin vän och efter en stund kommer hennes han och då låtsas jag inte se hur dom liksom cirklar runt varandra i det där långsamma vilsamma och hon säger att misshandla inte den där osten mer nu och han fnissar och misshandlar osten mer och spiller vatten på golvet och är manligt tafatt och torkar upp med en handduk, herregud. Och dom har samma humor och det är mjukt och hon har blivit mjuk och jag stirrar på filmen och försöker inte tänka att jag ska bli ledsen och avundsjuk och jag lyckas för hon har blivit mjuk och jag ser dom vackra fantasimänniskorna dö och älska och bli hjältar och det är ju så på låtsas men ändå. Så får jag ont i ögonen av rök och tittning och ont i huvudet av vin och fryser när jag väntar på tvärbanan ensam igen, men ändå lite varmare.

Går med i parti och och i hyresgästförening och träffar en ny vän som är precis likadan men utan allt det där ledsna och stickar klart halsduken och går på bio med den lilla människan och jobbar över och bestämmer mig för att jag ska nog satsa på kladdfabriken för mer tomhet eller slit orkar jag inte, gör listor för att hinna ikapp allt jag slarvat över och är mitt bästaste jag. Får lite ångest över det blåa korståget som verkar frenetiskt desperat och det gör ont att människor tänker så, men vad har jag egentligen trott om folk? Löjligt naiv. Och så letar jag musik och laddar och försöker spela spel och läser bloggar av lyckade människor som är mycket vackrare och bättre än jag och jag borde beställt ny tid hos doktorn för det svider när jag ser.

Och det finns inte ens ångest över ensamheten för stearinet har nog stelnat och M och M och L och H och J och H och U och P och M och ett M till, det gick isönder ju, men när jag inte vill ens så är gratisspel på internet lagom och kärleksfilmer gör inte ont och har jag känt så här förut? Det blir ett suddigt ögoninflammationstöcken av historien som upprepar sig. Gäsp och dags att sova och jag somnar med en gång utan att passera gråt.