Cinde-fuckin-snowwhite

Inatt drömde jag att jag blev chef och fick 37 000 i lön. Alla hatade mig på jobbet och trodde att jag hade legat med Farbror Bosse för att få jobbet. Sen vaknade jag och såg Beethoven på tevi i sängen. Om 2007 hade börjat skulle jag sagt att det började bra, men det har det ju inte och morgon kommer jag nog att vara bakfull när jag vaknar.


Annars har jag mest tvivel om man kan ha prinsessklänningar när man är 38? Ens på nyårsafton.


Gott nytt bejbs.

Merry Christmas, war is over

-Kolla, vad var det?
-Det var julen som susade förbi utan att lämna så mycket som ett hopkryllat julsnöre efter sig.
-Va snällt av den.

Mårran gick förbi

Det går ett kallt drag genom mitt liv, en kyla som får mig att krypa ner under en filt i min soffa och tycka att filten är för liten, vira in mina kalla tår i yllet och värma mina händer mellan mina vintermjölkvita lår. När jag går från vardagsrummet till köket för att hämta mitt kaffe sveper kylan in mina ben och armar i gåshud och på vägen tillbaka får jag värma mig på den varma koppen och skyndar mig ner i kuddvärmen igen. I närheten av fönster är kylan värst, utifrån kommer det en svag, kall vind som gör tillvaron isigt skarp. Elementen står på det högsta men kämpar förgäves mot kylan utifrån med sin värme som mest är en lätt bris, som en sval vårkväll i början av maj.

Så

Det är skönt att kunna säga Så. Så, nu räcker det. Så, nu kan jag lägga det åt sidan och göra det jag tycker bättre om. Så, nu kan jag ligga på nya sängsoffan och blippa mellan tevikanalerna eller se Sagan om Ringen på devide bara för att den går på tevi om ett par dar. Eller Så, nu äter jag inte någon middag ikväll utan en påse ostbågar med julmust istället. Så, nu skiter jag i det där datasystemet och all data jag borde ha lagt in men inte hunnit. Så, nu är jag ledig i fem dar och vill inte tänka mer på hur dum chefen är och hur dåligt projekten styrs på min fåniga arbetplats. Så, i morgon åker lilla människan till Skåne och jag är ensam hemma i fem dagar och kan göra allt det där jag inte gör när hon är hemma, dvs ingenting. God Jul lilla Kladd & Co.

He he he he ho heee

Igår precis innan jag somnade slog jag på MTV. Det var Beavis & Butthead. Dom satt i sin soffa och såg på MTV. Dom såg den läskiga videon till Nirvanas Heart shaped box och kom med sina intelligenta små kommentarer samtidigt. -See, huh, now Curt, like, brushes his hair outta his face, but then he just pulls it right back again, huhuhu.
När jag är så ledsen som jag är nu hittar jag tråkiga saker som är så roliga att jag nästan skrattar mig ur sängen. Jag tror det har räddat livet på mig ett par gånger, men visst är det konstigt att jag har roligare när jag är ledsen än när jag är glad.

Bäddsoffan FÅGELBO

Min teori, och rätt så många andras också för den delen, är ju att vi shoppar oss mening, och knullar oss trygghet. Guds spårlösa försvinnande gör att vi begår gudstjänst i mammons tempel, och biktar oss helst bakifrån, kanske i ett menage a troi, med en främling eller fler, eller med vår partner iklädda spandex, blöjor eller handklovar och rep. Vi är för stora för den lilla värld vi befinner oss i. Världen har blivit större, men samtidigt för liten, för den finns bara här, vi vet att det inte finns mer, det tar slut, njut nu. Njuter du inte finns det ingen mening, lever du ett värdigt liv finns ingen belöning på andra sidan, du har bara missat att se Notting Hill på widescreentevi med HD-upplösning och ligga med en dvärg iförd buttplugg och lakritssuspensoar.

Jag var på IKEA i helgen. Jag handlade mycket. Jag körde, iförd minkkragsprydd vintagekappa från 1964 och sjucentimetersklackar, palltruck. Jag och lilla människan lekte att vi var amerikaner och bröt på amerikanska hela tiden. "Det är jättebra, jättebra som en jättestor behå" Vi hade roligt. I informationsdisken på tredje plan jobbar nuförtiden Henrik från VäxjöUngdomstevis Voxpop. Han verkade inte ha roligt. Han såg snäll och trött ut. Han sa att bäddmadrassen Suverän passar bäst till bäddsoffan och knappade fint ut en plockorder. IKEA är fint, Henrik var fin, lilla människan var fin, soffan var fin.
Idag ankom soffa, lilla människans lilla pojkvän hjälpte chauffören att bära. Lilla människans pojkvän är fin.

Sedan satte jag ihop det stora soffskrället som nu är lika grå, stor och ful som det Solna tyget är döpt efter. Soffan är dum.

Man ska va PK

Nu tänkte jag musikblogga lite. Det börjar på ICA. Bakom mig i kön står två utvecklingsstörda unga tjejer, dom ska ha middag ihop och har handlat korv och chips och massa gott. Den ena tjejen har lite stor tunga och pratar sådär som man gjorde när man var liten och satte tungan bakom underläppen och gav sig själv ett underbett och fånade sig. Det var något som irriterade mig med hennes sätt att tala, något jag kände igen, det skärande, läspande, otydliga lite saftiga. Irriterande, vadå vaddå tänkte jag.
När jag satte mig vid datorn och satte på Cocorosie Beautiful Boyz, förstod jag allting.

Nej, jag tror jag håller mig till Stereo Totals tysk-franska elektropop idag. Konstigt nog är tyskarna gladare än amerikanerna och det passar mig bättre just nu. Dessutom driver dom inte med mongon.

100:ade inlägget

På väg hem på fullsatt tunnelbanetåg, folk klängs och trängs en tisdagskväll. Alla är glada och en av de gladaste killarna från Dalarna ska på hundutställning i Sollentuna i morgon. Han ber mig vrida på mössan och säga killevippen så jag försvinner, jag har en sån mössa. Jag är så ömtålig just nu att en liten tanke far genom mitt tyvärr (när det gäller negativa tankar) rätt snabbtänkta huvud att 'tillochmed främlingar vill att jag försvinner' men sen skrattar jag och säger att nu har du blandat ihop McAstrid med McJulkalender, man ska antingen peta på en spik och säga killevippen och bli pytteliten och äta köttbullar eller vrida på mössan och göra små skojjiga långsamma, mystiska spår i snön med skorna och vara osynlig.
Håkan Serner, en röst som, om jag ska härma lilla frun, är en röst som kan få tala till mig i evighet, om han så läser kladdrecept. Nalle Puh och skomakare, lugnt och tyst. Han blev så ledsen till sist att han gjorde världen av med den där rösten via ett rep runt halsen.

Kvällen var bra och gjorde en buckla i ensamheten, fröken Pigg och Snottys kombinerat gör alltid det. Hennes Doppelganger är fin och stor och blir lite tyst i sitt hörn när sällskapet pratar för mycket. Hans vän var smart och intelligent och rolig och höll lite hov. Jag blev full på fyra öl varav en var en mellis.

Ps: det där var den enda bilden skrutt-www kunde åstadkomma av Håkan Serner. Vi barn av sjuttiotalet borde förena oss i motstånd mot att det finns för lite barndomsminnen på YouTube.

...och en sån också

Herregud, jag glömde ju det jag önskat mig de senaste tre åren. En alldeles egen Geabtelifon. Den slutar faktiskt inte vara sötast.

Kanske terapi - ett tiopack också.

Jag tror inte på tomten, men jag önskar mig det här ändå:

1. Att jag ska sluta vara så ömtålig, lessen, krävande och besvärlig för min omgivning och mig själv.

Från början var det här tänkt att vara en jättelång lista, men om jag tror att om jag får det där så blir det andra rätt betydelselöst. Nåja, en iPod då.

För mycket Tindersticks en lördagskväll

"The greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in return"
Tevifilm en lördagkväll när man ställt in en dejt med någon man gillar, man är dum och överspänd och patetiskt sorglig.

Som en nykter alkoholist på en vinprovning eller en överviktig satt på diet i en godisbutik sitter man och lyssnar på en sanning som man önskar att man kunde avfärda som banal, men det är nog så. Jag vet inte, men det är nog så. Det verkar så på den lilla människan som sprudlande lycklig kommer instormande efter romantisk promenad med sin första lilla kärlek, det verkar så på vännerna omkring mig just nu, som älskar och älskar och älskar, till larvighetens gräns älskar dom. Det är fint, jag är glad för deras skull, dom har längtat precis som jag och jag är en liten pyttemänniska, har ett rivjärn till själ som river på det grövsta och säger till mig i de grova flisor som faller ner att jamen jag då? Även om jag verkligen verkligen verkligen gläds för er skull och visar mig nyfiken och intresserad av de nya människor ni har mött och som jag därigenom ska få möta, så gör det lite ont också. Alltid den som blir över och himlen är nog inte runt nåt hörn som jag kan hitta i alla fall. Mitt lokalsinne är helt kass, jag önskar mig ett gps-system i julklapp, tomten. Tomten finns inte och misery loves company, är det inte så att när man har sällskap i eländet så känns det lite mindre eländigt, släpp PK-ismen och erkänn? I alla fall är mitt rivjärn för grovt för att jag odelat skall njuta av att höra alla viskningar och intimiteter ni delar, med den självklarhet som visar att ni har nog glömt hur det var, då när vi hade sällskap i eländet.

Wilbur Force I am not

Igår när jag tuggade på en handfull Saltakattengodasmåkattengodisar bet jag av en tand. Inte så nerven är öppen eller så, det gör bara lite ont i tungan när det skaver mot den vassa kanten, men värst var faktiskt det att nu är det oundvikligt: jag måste gå till tandläkaren.

Ps: Jag har bitit av norrlandsdimman också. Det tar sig med kraftfullheten hos mesigaste mesen.

Analog

Det ringer i telefon hos grannen. Den ringer och ringer och klockan är tjugo i ett på natten och det ringer och ringer, signal efter signal. Tystnad i fem minuter, sedan signal efter signal igen. Vem vill ha tag på någon så ivrigt klockan tjugo i ett en onsdagsnatt? Finns det någon liten möjlighet att det är något roligt som har hänt, som måste berättas och delas just klockan tjugo i ett en onsdagsnatt? Ett barn som har fötts, en försvunnen som har hittats, en miljon som har vunnits.
Kylan i luften gör att jag känner att det är någon som försvunnit, något som är borttappat, en person som slutat svara, någon som lämnat. En förtvivlan där på andra sidan signalerna i telefonen som ingen svarar i, som i de fem tysta minuterna ligger hoprullad i ett tyst nystan i sängen och ber att man ska se, en ensamhet som blivit outhärdlig tjugo i ett en onsdagsnatt.

Norrlandsdimma

Hur hård skall man vara inför en annan människas förmåga att fylla alla de kravhinkar man ställt fram? Om det faktum att en av eller kanske till och med tre hinkar av tio bara har en tunn bottenskyla av lite skvimpigt vatten på botten, innebär det att man nog ska säga att: nä, du....någon annan med lite stadigare ok får nog bära dina med tomhet nedtyngda hinkar.
Det valet hade kanske varit lättare om det inte hade varit så att man kände att de där hinkarna som var fyllda, dom var fyllda med Estrellas stjärnor och Apotekarnes Julmust. Eller att det kanske är så att orsaken till att man har de där framställda kravhinkarna till att börja med konstigt nog beror på att ens ok är ett skruttok som brister vid minsta lilla snedfördelning. Den här liknelsen brister, men vad gör man med nån man inte riktigt litar på som man gillar jättemycket och som man med nittinie procents säkerhet vet kommer att ställa till ett litet helsike i ens hjärna? Satsar man på den där lilla procenten som blir över? Eller ljuger för sig själv och inbillar sig att man kan ta det försiktigt trots att man vet att det inte kommer att bli så, eller går man hem och tittar på Lost och drömmer om gamla marknadschefer?

Jag drömde mig en livskris

Inatt drömde jag att jag var ihop med min gamla marknadschef. Han var kär i mig sa han, och sedan höll vi varandra i handen. Han hade en sån där raspig gubbhand som äldre män har. Torr och trygg och sträv. Jag fick inte sitta i hans knä för då kunde hans utbytta höftled gå sönder.

Innan dess hade jag jagat runt i ett köpcentrum en hel timme efter en glittrig tubtopp, precis en sån som Sara har. Sara har ingen sån i verkligheten eftersom Sara faktiskt är en rätt cool sorts trailortrash men i drömmen hade hon det. Jag skulle ha glittertoppen på mig på en jättetuff skivbolagsfest med Strage och allt, men jag hamnade hela tiden på en av H&Ms specialbutiker med bara underkläder. När min älskling och jag anlände till festen, utan tubtopp, märkte jag att trots att jag var lite förtjust i den där gubben så var han ju just gubbig och hade kalkonhals och jag skämdes. Så jag gjorde slut i köket på festen, eftersom jag var så ytlig och dum. Till och med i drömmen tyckte jag illa om den jag var. Då vaknade jag och klockan var halv fyra och sedan somnade jag inte förrän halvsju.

Varför kommer jag aldrig ihåg sådana där mystiska Sleepy Hollow-drömmar som min fru?

I was born under a wondering star

På min födelsedag dog Karl den tolfte, fast 250 år tidigare. Annars var det nog så att på min födelsedag var det någon som klafsade lite i en lerpöl i Flen. Eller tappade en konditor en tårta i Arvidsjaur, och en kanin blev påkörd lite utanför Paris. En bonde upptäckte att tre minimajsplantor behövde vatten och Kerstin Dellert uppträdde lite mediokert på en scen i Karlstad. Kanske.

Puppet on a string

När minsta lilla ryckning i kärlekstrådarna får en fullkomligt ur balans är man nog inte riktigt redo att dejta, vad tror du?

-JooOoodÅ, ta dEt Som NånTing kUl barA.

Ballroom Blitz

Det var en underbar kväll, stjärnorna tindrade den där kvällen när Kladd & Co hade sin bal. Flickorna fick en blomma att sätta i håret, männen fick en lösmustasch. Medan man förflyttades från Kladd & Co's slott i förorten till den största öns förtrollade borg, kallad Münchenbryggeriet, fick man dricka livselexiret Corona och även fast förplägnad i form av en minipåse Sourcream & Onionchips. Väl framme vid borgen började balen, sedan man först visat baldeltagarna de korrekta stegen. Det upplystes att danslärarna varit med i Let's dance, en upplysning er berättare tog emot med illa dold likgiltighet medan hon låtsades behöva hissa upp balklänningen och gå på toaletten för att därmed undvika den stora draken SALSA.
När draken var slagen, med illa förd svärdföring av 100 tappra riddare, sattes det till bords och en buffé bestående av förtrollande meningslös mat serverades. När alla var mätta och belåtna ankom de 4 trubadurerna, unga män som till inspelad musik dansade och sjöng musik som andra, något mer kända, trubadurer gjort beryktade. Bland visorna märktes 'An englishman in New York', 'All night Long' och 'You can call me Al'. Kladd & Co's hov dansade och sjöng som om dom aldrig sett en trubadur förr.
När trubadurerna var klara startade balen, och berättare kan intyga att ett dansgladare hov än Kladd & Co's får man leta efter. Vi såg kungen jogga lätt på stället till 'Rock me Halleluja', vi såg Rikshovmästaren svänga runt med Grevinnan Marketing till tonerna av 'Jag ljuger så bra' och andra klassiska hovtrudelutter.
Er berättare dansade främst med Drottningens Frisörmästare, en man med yviga gester och generös personlighet. Denne Frisörmästare lovade dessutom att er Berättare skulle få håret klippt och färgat på hovets bekostnad, på sin födelsedag i nästkommande vecka.
Vid slaget tolv var balen över och era tappra riddare fortsatte striden på slagfältet Blue Moon Bar, där man först slog fienden genom att gå förbi kön och sedan genom att fullkomligt utrota allt motstånd i Schlagerbaren.
Vid 03.00 försvann er berättare från denna scen, endast lämnande kvar de strumpbyxor som hela kvällen kasat ner i ett irriterande gällivarehäng. Huruvida någon prins letar efter den person som passar i strumpbyxorna förtäljer inte historien.
The End.

Jag längtar i alla fall inte till Bangladesh

Jag tror jag är fast i ett längtansmode. Hur bra jag än har det vill jag alltid någon annanstans, vill bryta upp och gå vidare, men som MagnusEvaoBrasse sjunger så har man alltid Här med sig. Jag har alltid mig själv med mig och var jag än är längtar jag alltid därifrån. Just nu längtar jag lite till Haparanda. Om jag bodde i Haparanda skulle nog allt bli bra tror mitt förvirrade hjärta, medan hjärnan helt och hållet inser att det skulle det inte alls det. Kallt och mörkt och dumma skooterbönner, vad ska jag med det till, även om dom nu har ett IKEA? Men jag har velat till Haparanda sedan jag läste Jolos De tre från Haparanda. Och till Vancouver sedan den där låten, jag tror det var Toni Holgersson på åttitalet. Jag borde kanske lära mig att åka till ställen på semester istället för att flytta dit, det är för jävvla långt till Vancouver också, längre än till Haparanda till och med.

*Tindrar*

Jag hatar Lost, kan ni fatta att den där tradiga ön är en analogi för skärselden nångång trögon? Och att ni inte kommer att komma därifrån eller hitta lösningen på någrasomhelst frågor förrän manusförfattarna kommit ner från sin snetändning?
Men ibland är det sent på natten, klockan är halvtvå och jag kan inte sova.
Oy, Sawyer baby.

Lycka i fem timmar kostar bara 15:- på Myrorna

Jag vill bo i en stuga i skogen och vakna en morgon och begripa att jag ingenting begriper, få varsel om fotsteg som inte finns och sen ska dom finnas och då skall det vara någon som kommer gående med gummistövlar längs med kraftledningarna och jag bjur på öl och pratar oavbrutet i en hel dag.
Eller vill jag komma gående längs kraftledningen i gummistövlar och bli bjuden på öl och inte behöva säga någonting alls på en hel dag och ändå bli lite lite älskad av en man som bjuder på öl och som inser att han inte begriper någonting.
Jag älskar inte Yngve Frej, jag älskar Gabriel Ask.

Hej Matematik!

Sifs representant har kräksjuka, subtrahera hans maginnehåll med den oro min arbetsplats nu får känna i minst två dagar till.
Jag har glömt att köpa amaryllislökar, subtrahera en jul utan stora röda blomsterklockor med kattens ledsnad att inte få en blomma som ofelbart ramlar omkull pga topptyngden så fort hon sätter sig i fönstret.
Jag ska klippa av mig håret, subtrahera 45 cm kluvna toppar med 2,5 liter intifrizzmedel jag kommer att behöva för att hålla en kortare frisyr i styr samt lägg på den födelsedag som bidragit med åldersnoja inom parentes.
Jag träffade tråkig-kille-med-ful-hund i helgen. Min inbillade PMS-förälskelse kan definitivt subtraheras och lämnar inte ens ett negativt avtryck om man så multiplicerar med Cigarillmannen som får mig att tycka illa om mig själv så fort vi möts.
Dividera mina nya köksgardiner med de löpare jag ännu inte hunnit sy. Svarta med tyget 'Tivoli' insprängt, den dag jag orkar och har motivation läggs de ihop med de kuddfodral symaskinen äntligen fått inspiration nog att spotta ur sig. Subtrahera en symaskinsnål, för den gick av mitt i en rät vinkel vikt i sisådär 180¤.
Addera projektet covers som lilla människan och jag tävlar i: Vem hittar bästa covern? Hittils vinner nog Be God Tanyas version av When Doves Cry och lägger sig på topp som en liten kvadratrot ur det stora hela.

Sanningen som den ter sig just nu

Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider
vi dröm mot dröm i brist på verklighet,
och varje ny förkonstling blir som en stege
mot nästa drömbesatta lufttomhet

Pop goes the weasel

You are the 999.999 visitor: congratulations you won! Click here to claim your price.

Jag undrar vad som händer när man klickar, jag har alltid velat veta vad som händer om man klickar.

Jag kommer ihåg Tove Janssons 'Vad hände sen?' som mer var popdown, med hål i sidorna så man såg vad som hände på nästa sida. Man borde kanske ha det så, ett hål där man såg vad som skulle hända innan man vänder blad. Men om man inte kan ändra, om My alltid blir uppsugen i Filifjonkans dammsugare på nästa sida, och det finns inget du kan göra åt det baby, så skulle nog hopplösheten sprida sig i sinnet, för hoppet om att det istället är en jättesnäcka som man kommer ut igenom där på andra sidan, som susar av hav och doftar tång, det som får en att stiga upp i morgon också.

Popup eller popdown, det syns ingenting just nu, för jag vågar inte trycka och några hål inför morgondagen har jag inte sett till och då finns det inte så mycket att skriva om.

Snöfyk är en dreamweavers varp

Åh, mina kära. Idag tror Stockholm att hon är Skåne: grovt obehagligt snöfyk och fult surt vanligt folk. På rökbron träffar vi ett gäng kids som ser ut som dom precis invandrat från Ukraina med mode från 2002, dom frågar efter cigg på ren svenska och är nog vad Alexander den Dumme skulle kallat för förortskids. Vi säger att vi inte har några för vi är också vanliga och sura och snöfykta.
Jag försov mig i morse och kaffet var slut, lägenheten är stökig för när den lilla människan inte är hemma är jag den lilla människan och då städar jag inte.
Jag har jobbat för mycket och sovit för lite. Jag vill inte jobba, jag vill städa min lägenhet, städa mig själv och sen vill jag ha han den rolige jag och Biblitekariä Pigg träffade på Snottys i lördags hemma i soffan, vi ska se den roliga filmen jag såg igår, det skall vara för kallt för att gå ut och förresten vill vi ju ändå inte gå ut och vi ska skratta massor, kanske bjuder vi Biblitekariä Pigg och hennes Doppelganger på middag och han ska vara smart och fulsnygg på det sättet man är smart och fulsnygg om man har David Bowie som pappa och Ernst Billgren till mamma och sen går gästerna och vi släcker ljuset.
Så blir det nu inte, jag ska jobba mina tio timmar om dan, somnar varje kväll på soffan med Orhan Pamuk på näsan medan Vänner burkskrattar dumt i bakgrunden. Jag ska inte städa förrän på söndag, filmen är det nog bara jag som uppskattar och han, Ernst Bowie Jr, fykte iväg utan ett ord fastän vi hade bytt nästan hundra roliga ord och istället hamnade vi på efterfest hos en galen sjöman. Det blir inte som man tänkt sig, men det blir ialla fall något. Idag ska jag köpa vantar, minst två par. Tumvantar för det är gulligast.

Ps: om någon känner nån som ser ut som Ernst Bowie som var på Snottys i lördags så ge honom mitt nummer.

Cops and robbers

I bakvattnet av lördagens fylla letar de kemiska processerna efter tankar som mättar med sånt som bakfyllans kemilåda vill hälla i provrören. Letar igenom skallen in i de minsta små neuronerna för att leta efter svidet, precis som om jag saknar någonting när jag är i harmoni med tankarna. Som om angsten vore min bästa vän som jag känner mig hemma och mig själv med, men så fort vi ses känner jag att det här är fel och i panik försöker jag fly från tanken som hänger sig fast som en vän man inte vill ha. Du längtar inte efter att få ångest av tanken på att han tar i någon annan som han aldrig tog i dig. Faktiskt, din jävla fylleidiot.

Känns det bättre nu?

Nja, en konstig grej hände på väg till Kvarnen. När man sitter på tunnelbanan och precis har kladdat på sig lite ny kajal och lite puder över den höstflottiga hyn kommer två ännu flottigare meshårdrockare och förolämpar en. Sätter sig ner och glor mig rakt upp i ansiktet, eller en glor i ansiktet, en ser nog mest bara in i örat på mig, eller nä, jag hade ju mössa. Jag hade också palestinasjal, vilket tydligen gjorde mig till måltavla för: Visst är alla kommunister fula? Vet du att jag har hört att kommunister äter snor? Kommunister är lesbiska också, eller hur?
Jag glor ut i evigheten och låtsas som om dom inte finns. Fula, finniga, elaka snorungar.

PMS-Lista

Min fru har snöat in på listor på sistone, jag härmas och gör en PMS-lista.

• Jag gråter när jag ser islänningar jaga valar på tevi och bestämmer mig för att inte följa med kladdjobbet på resan.
• Jag får världens finaste rundaste mage.
• Jag sd-fikar och blir helt kär fastän han är lite trist och har världens fulaste hund.
• Jag börjar gråta för att den lilla människan är så söt.
• Jag irriterar ihjäl mig på idiot-Alexander, säger han blatte en gång till så smäller det.
• Jag sover jättemycket hela tiden, till och med på tunnelbanan.
• Jag säger till min katt att jag älskar henne.
• När jag cyklar ner för jättebranta backen inbillar jag mig att jag kommer att dö när jag slirar på höstlöven.
• Jag blir glad för att jag inte har nån kille jag behöver nojja och obsessa över.
• Jag blir glad för att jag inte har nån kille som kan skylla mina bekräftelsebehov på PMS.
• Jag kan skylla all oro och angst på PMS:en och mår jättebra.

Bästa diagnosen ever.

Kalla mig Nils-Petter

Lördag utan utgång blir filmlördag, i Blackans video/poskontor/godis/pappershandel fick man igår hålla tillgodo med Tsotsi, Land of the Dead, X-Men 3 och Crash. Om man önskar något som inte finns på topplista eller benämnts i Filmkrönikan får man gå någon annanstans säger lilla killen bakom disken samtidigt som han river frimärken till Amerika. Nåja, Sydafrikansk film fyller ändå prettomagen lite tänker man och travar hem med en påse Estrellas Stjärnor och en och en halv liter Ginger Ale. Efter att ha sett den Sydafrikanska filmen är enbart chipsmagen full, för även Sydafrikansk film kan vara förutsägbart larv och att byta ut diskbänksrealism mot vattenpump-i-kåkstadsrealism gör faktiskt inte per automatik en film bra. Det enda förvånande var att dom faktiskt ibland klickade som bushfolk när dom pratade. Att efter detta pekoral sedan se Dennis Hopper bli uppäten av John Leguizamo väckte i alla fall en del tankar om hur en pandemi kan påverka ett samhälle och man kan ju dra paralleller till Sydafrika i alla fall, men om jag nu får välja vill jag nog helst bli uppäten/få HIV av Wolverine.

Stuff

Om man sålde alla mina grejor skulle man nog inte få ihop mer än kanske tjugo-trettiotusen. Jag har inte mycket stuff och det jag har är rätt sunkigt och mest lite skavt och använt och gammalt och en del var inte ens fint när jag köpte det. Mina böcker är oftast i pocket och musiken är i datorn, mp3-filer har inget andrahandsvärde, man kan nog inte ens stampa på dom. Datorn är en skruttig Dell och tevin är en fatscreen, eller mer en obesescreen egentligen. Fast i silver, fint. Jag älskar mitt stuff. Jag älskar mina troner som Slim skrattar åt, stora helt och hållet obekväma träfåtöljer som är finfina, fast fula och egentligen borde stå i nån stor gammeldags hall och inte i mitt skunkiga lilla vardagsrum. Jag äger förresten en tavla, rätt ful, av Jules Jule också, den är värd ett par tusen, fast den är lite trasig i ena hörnet. Sofforna har jag haft sen den lilla människan var liten. Dom var vintervita en gång, nu är dom mer i samma färg som februaris avgassnö. Jag sparar till en ny, men jag får lite ångest över tanken att slänga ut dom där gamla med gräddbullefläcken som dyker upp om man vänder på ena sittkudden, dom vi har levt i, och att äga någonting Nytt och Glansigt. Nya soffor är nästan oanvändbara.

Jag har massa kläder och skor och och trosor, få behåar. Dom får jag tvätta för hand, för jag glömmer att boka tvättstuga. De flesta kläderna står det HM eller Cubus eller Gina Tricot i, det står nästan aldrig Filippa K. Eller faktiskt aldrig, jag tröttnar så fort på kläder jag har, dumt att köpa dyrt. Väskor är tråkiga, jag äger nog bara tre handväskor. Eller fyra kanske.

Mitt kök har allt man kan behöva, allt man kan behöva innefattar inte en fet assistent som samlar damm i ett skåp. Det innefattar inte heller tjusigt porslin eller ens snyggt porslin. Det innefattar inte heller en äggskärare, den har försvunnit i någon av flyttarna tillsammans med osthyveln, men en ny osthyvel hittade jag på Myrorna, en likadan som mormor hade när jag var liten. Jag behöver en liten kastrull till, för det fattas alltid en när jag ska göra sås.

Jag har ett väldigt välfyllt kylskåp och frysen får det inte plats ens ett litet platt baconpaket till i. Skafferiet är fyllt med fyra olika sorters ris, bulgur och quinoa och fem olika sorters pasta och mjöl och socker och allting man behöver. När jag har storhandlat känner jag mig rik. Idag har jag på kladdjobbet internhandlat massa tvål och schampo och inpackningar och...typ kladd. Det ger också lite svulstigt rikemanspös i mitt sinne när förrådsskåpet är fullt. Nu kom jag på att vi är inne på sista rullen toappapper.

Om jag skrev en önskelista är det nog en iPod och fler skor och kanske en liten moppe jag skulle vilja ha. Och några fina mattor, sådär tjocka och sköna att gå barfota på, men ärligt - jag klarar mig utan också. Jag vill inte ha helt nya extrememakeovermöbler, jag vill inte ha flatscreentevi med hd-bild och jag vill definitivt inte ha nån äcklig bil. Kanske kan jag önska mig en kille med bil när jag känner mig som Shirley Valentine på väg hem med matkassarna nångång, men egentligen räcker det om han hjälper mig bära. Han kan få tjyväta ur godispåsen på vägen om han vill.

När Axén Ohlin står och yvar om att man ska sälja ut allmännyttan och att det är en chans som alla som bor i denna allmännytta förtjänar, får jag bara lust att tappa min fatscreen från stadshusets balkong precis när hon är på väg hem till sin tjusiga alldeles egenägda villa. Jag vet att jag är konstig och bakåtsträvande, men jag vill inte ha mer, jag är nöjd med det jag har. (Möjligtvis med tillägg av ett 12-pack skithuspapper.)

I första vagnen

Vi stiger båda två på i Alvik, i första vagnen. Han går in genom den sista dörren i första vagnen, jag genom den första dörren i samma vagn, för den är närmast min utgång, Islandstorget är vänt ditåt lärde jag mig till sist. Han står vid sista utgången en stund och är alldeles vanlig och stor och tjock och halvgammal. Jag tänker inte mer än att han är stor, sen vandrar blicken bort och jag tittar på hon mittemot som ser så tråkigt grålessen ut, och tjejen som pratar i mobil om att hon har ju inte så mycket vin hemma, men massor med sprit, så fulla blir vi nog. Min blick vandrar vidare till överfönstretreklamen från Åhléns City, CD-skivor som vanligt, dyra, dåliga, Lisa Miskovski, Lilla Melodifestivalen, Evanescence och Ray Charles, som alltid tänker jag tack för Soulseek och tack för att jag inte gillar det som Åhléns gör reklam för. Snobb tänker jag sen, för jag är trots allt PK och har självdistans och humor. Nu närmar vi oss Stora Mossen och han börjar klämma sig fram genom gången i vagnen, och jag hör ett mummel som får mig att lägga märke till honom igen, mummel mummel, trängs. Mummel mummel, trängs. När han kommer närmare hör jag: stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
om och om igen.
Och då tänker jag att skillnaden mellan att vara lite lite tokig av ensamhet ochbara lite less är att veta vad som ska sägas högt och vad som skall sägas bara mellan mig och min skallvägg. Jag tror jag tänker det tyst.

Bajs

Ja...och så tittar man på film i massa timmar med sin vän och efter en stund kommer hennes han och då låtsas jag inte se hur dom liksom cirklar runt varandra i det där långsamma vilsamma och hon säger att misshandla inte den där osten mer nu och han fnissar och misshandlar osten mer och spiller vatten på golvet och är manligt tafatt och torkar upp med en handduk, herregud. Och dom har samma humor och det är mjukt och hon har blivit mjuk och jag stirrar på filmen och försöker inte tänka att jag ska bli ledsen och avundsjuk och jag lyckas för hon har blivit mjuk och jag ser dom vackra fantasimänniskorna dö och älska och bli hjältar och det är ju så på låtsas men ändå. Så får jag ont i ögonen av rök och tittning och ont i huvudet av vin och fryser när jag väntar på tvärbanan ensam igen, men ändå lite varmare.

Går med i parti och och i hyresgästförening och träffar en ny vän som är precis likadan men utan allt det där ledsna och stickar klart halsduken och går på bio med den lilla människan och jobbar över och bestämmer mig för att jag ska nog satsa på kladdfabriken för mer tomhet eller slit orkar jag inte, gör listor för att hinna ikapp allt jag slarvat över och är mitt bästaste jag. Får lite ångest över det blåa korståget som verkar frenetiskt desperat och det gör ont att människor tänker så, men vad har jag egentligen trott om folk? Löjligt naiv. Och så letar jag musik och laddar och försöker spela spel och läser bloggar av lyckade människor som är mycket vackrare och bättre än jag och jag borde beställt ny tid hos doktorn för det svider när jag ser.

Och det finns inte ens ångest över ensamheten för stearinet har nog stelnat och M och M och L och H och J och H och U och P och M och ett M till, det gick isönder ju, men när jag inte vill ens så är gratisspel på internet lagom och kärleksfilmer gör inte ont och har jag känt så här förut? Det blir ett suddigt ögoninflammationstöcken av historien som upprepar sig. Gäsp och dags att sova och jag somnar med en gång utan att passera gråt.

Nyckelpiga

Ibland när hela livet står stilla ser man en liten rörelse i ögonvrån och då slänger man oftast ut den från balkongen.

47 tandpetare i asken

Jag är ett geni. Det skulle förklara allt så bra och alternativet är att jag lider av en autistisk störning för ibland ser jag inte saker som andra verkar se. Jag ser Almodovars filmer och Paul McCarthys konst och läser Bukowski och Rattamaas poesi och antingen är jag ett geni eller är jag autist som antingen är för smart för allting eller helt enkelt har fel i min hjärnas nervbanor och inte ser det stora, men herregud så banal mycket av finkulturen är. Lite rolig eller förnöjsam igenkänning, som en medelålders tant på en Gardellpjäs glor jag på det där och jag fattar, visst gör jag...men det är ju så...dumt. Slår knutar på sig själva för att säga samma sak på nya lite äckligare eller svårt uttänkta sätt så även de mest prettokåta små människorna skall kunna ta till sig det som egentligen bara är en plattityd som leker kurragömma i krånglig ordstapling. Säg en gång till att skitig olycklig elak kärlek är den renaste känslan och att kärlek och hat leker tafatt i din pjäs, gör det för all del. Säg en gång till att det går att förändra någons sätt att tänka med en oneliner och att livet är en tomhet. Är man bara tillräckligt rapp i truten så går det nog, eller hur herr Norén? Berätta en gång till om det vackra i att ge upp och dränka sig i alkohol och fjutta eld på sitt liv, det har ju ingen gjort förut. Använd gärna penisen som symbol för våld också och dränk in det i rutten ketchup, den symboliken var ju verkligen ny. Säg att 'all poesi är politisk' och tro att du inte kläcker en kliché...eller gör det just för att det är en kliché för klicheér kan ju också vara provocerande om det kommer från ett oväntat håll och nån stackars autist kanske blir upprörd i alla fall. Läs Faktotum och var en stereotyp, men...känns det inte lite larvigt att vara precis likadan som han som gick förbi alldeles nyss, med samma larviga lilla skägg och antagligen precis samma skivsamling? Och lite drömmer ni om det där skitiga och vill vara litegrann som han, men det kommer ni aldrig att bli för ni är ju alldeles vanliga killar utan alkoholistgen som vill ha snygga brudar, inte slitna alkobrudar som Henry C. Men jag är ju elak och dum och kritisk i överkant nu förstås, jag häver själv ur mig banaliteter på löpande band, men å andra sidan höjer vare sig jag själv eller DN mig till skyarna och å andra sidan hittar jag ibland både konst och böcker och filmer som väcker nya tankar och faktiskt inte bara försöker säga något vi redan vet och redan sett och undviker banalitetens löje. Jag vet ju också att tyvärr är ju verkligheten sådan att sånt som sägs för ofta på nästan samma sätt blir en banalitet, så fungerar det men det behöver ju inte göra orden eller ketchupen eller spritalkot mindre viktigt och jag vet att alla upplevelser är subjektiva och det som är en banalitet för mig kan vara en uppenbarelse och visdom eller höjden av humor för någon annan och mitt tvivlande höjda högra ögonbryn är cyniskt i överkant....I'm an excellent blogger and I fart in phonebooths.

A spoonful (of snot) weighs a ton

Gick vilse i företagsbyn för Cocacola fortsatte i en evighet, och titta på ett lager och säga ooo och aaa och nämen har ni crossdocking (viktigpetter snajsig businessperson) och tänka shit lilla intervjuperson har man sett ett lager har man väl sett kartonger förut och slå på egen trumma tills det bankar i hela feberhuvudet och så åka tåg som Markoolio och så lite kladdjobb och chefen hade glömt be om offert oops lilla chefen nu får man rådda upp ditt skit igen, på Kassaservice blev en jättegammal stockholsmtant arg så jag fnissade och så tog vi öl och han är fortfarande fin och sen kom Jonas Barnboksförlag förbi, han är överallt och till sist var man hemma och har inte ätit på hela dan bara massa snor i näsan, Flaming Lips i örona och varför i hela friden tar folk inte bort sina halvladdade filer för.
The End, snor snörvel.

Sanktioner

Carl Bildt klagade i morse över att man inte kunde införa sanktioner mot Nordkorea, eftersom de inte importerar nånting. Ungefär som att sluta prata med någon som inte pratar med dig ändå.
Jag inför härmed sanktioner på exakt samma sätt och med exakt samma verkan mot plötsligt uppdykande arroganta tendeser.

Fortsatt harmoni

Jag hoppade av i Abrahamsberg och gick hela vägen hem, säkert minst tiotusen steg, jag tänker så dåligt när jag rör mig. Målet är allt och vägen är bilar och egnahem och våta löv. När man kommer fram är man skönt varm inuti och skönt kall utanpå för nätstumpors värmande förmåga är inte stor.
Imorgon blir det Landet för en inbjudan pep till i telefonen och det ska bli roligt och den lilla människan skall hänga med den raspiga tonårsrösten säger hon och är lyckligast i världen och jag blir allvarlig i rösten och säger fåniga mammasaker om att vänta och skaffa åtminstone p-piller och gör inget dumt och hemma senast 12, jag ringer och kollar ska du veta.

Vi lagar fisksoppa med vitlöksbröd och äter och pratar och sen ska kattlådan bytas och disken diskas och sen vill hon se Medium, jag stickar halsduk i en fortsatt evighet och i reklampauserna får jag se på SVT, en irriterande dokumentär med skådespelare som spelar Newton och Einstein och man förstår ju varför, för att hålla våra stirriga små sinnen vid skärmen en liten stund, kanske till och med vi ska missa Medium för att lära oss något om hur människan har försökt sig på att få omgivningen gripbar och verklig genom att förstå och tänka ut. Materien och energin är konstant sa någon fransman under franska revolutionen, innan dom högg huvudet av honom. Hans fru gråter i sin enorma peruk, eller i alla fall dramatiserar dom det så, och jag tänker så bra när jag stickar att kanske är även känslomängden och intelligensen konstant, kanske är det därför ännu farligare med den moderna ekonomins eviga strävan efter tillväxt tillväxt och tillväxt och tänk om det är så att den intelligens och känslomässiga kompetens vi kallar eq som räckte till 100 000 cro-magnonmänniskor på istiden nu ska räcka till 6,5 miljarder kineser och ugandier och lite till en och annan schweizare, då är det inte konstigt att allt blir lite fel och Reinfeldt vinner valet och det varma bara räcker åt dom som kan ta det åt sig själva, eller att folk uttalar Schweiz som Schweitsch.

Den enkla feminismens död

Bara en massa bagateller och dumma tankar i huvudet. Igår drack jag två glas vin på Tranan med RökMarie och Lilla Tysta. Lilla Tysta var tyst och jag och RökMarie dissade konsekvent alla män i lokalen, tjejerna också för den delen. Sen lekte vi 'vilka sexuella böjelser har folk på kontoret'. Konstigt nog var alla helt asexuella i våra fantasier, utom TL som antingen var lesbisk eller domina. Idag pratar magen upprört med mig, jag tål inte vin, inte ens två glas.

I morgon skall RökMarie gå på Landet för hennes svåger är DJ där ibland. Jag vill följa med för jag gillar Landet och har inte varit där sen AutistMartin, men vågar inte fråga för man vill inte vara någon trängasigpåare. Trängasigpåar-människor är jobbiga och jobbig vill jag inte vara. Det är faran med god uppfostran i konflikträdslans tidevarv, man vet faktiskt inte riktigt om man är välkommen eller inte, skillnaderna i mottagande är extremt subtila.

I morse när jag läste ett litet debattinlägg av Jan Myrdal angående ords pejorativa meningar tänkte jag att jag skulle experimentera genom att hela dagen välja att tolka allt som hände mig ur feministisk synvinkel, men hittils har resultatet varit klent på upprörande missförhållanden. Ingen har kallat mig vare sig hora, luder eller fitta. Jag har däremot själv benämnt mig som slampa, men jag skojade nog.
När jag kom med lunchmaten stod det ett gäng grabbar ivägen på infarten som inte flyttade på sig utan jag fick klämma mig förbi. Var det manschauvinism eller var det bara ouppfostrade puckon? Ertappade även en liten farbror med att titta på mina nätstrumpebeklädda ben, men det kan jag väl inte bli upprörd över, det var väl liksom syftet med nätstrumporna, även om jag nog hade föredragit att den lilla farbrorn hade varit något lite mer lik Alain Delon anno 1966. Nej, i det lilla kan jag inte hitta mycket att bli upprörd över, bara i det stora. 10,2% och 92% och en hel massa andra mindre delar av 50 resp 100%.

Tjejtrampet

Jag är så simpel, så enkel, så plan. Att de senaste dagarna andats harmoni och ytlighet beror på så simpla saker, ingen guruism om att tro på mig själv eller se säkerheten inifrån eller den basala glädjen med att leva. Jag är alltid alltid beroende av andra för min glädje. Hur gör djur? Hur gör andra för att behålla den här glädjen och harmonin när det inte sitter ett snyggo från Dalarna vid fötterna och fixar ens dator och sneglar lite då och då? När man inte planerar en resa med sin bästaste vän? När man inte hör av en gammal fining från förr och till sist bestämmer sig för att jofan, vi ska fika eller kanske öla? När man har bildat en hemlig klubb på jobbet med dom man verkligen gillar och bara dom som kan det hemliga handslaget får vara med och dricka vin på onsda. När den lilla människan trallar runt fast hon är den nya i klassen och telefonen ringer till henne oavbrutet och det finns antingen en tonårsraspig liten man i andra änden eller fnittriga svarthåriga små indiepopbrudar och man inser att man kanske kanske inte har förstört hennes liv? Är det så att de lyckliga människorna alltid har det så här? Att de konstant matas med välmåendets kärleksfulla energidryck från sin omgivning, eller har de sin egen generator som de trampar runt, medan jag tyvärr inte har kondis nog?

Jag är lite kär i Marie

Att kladdjobba på kladdjobbet när man har sovit i tre timmar är inte så effektivt, jag har inte ens bloggat utan bara helt enkelt fått dagen att gå och mest rökt en massa. Med Marie.

Marie kan på frågan: vad skulle du välja, bli blind eller få stomipåse och hopsytt anus? välja att få hopsytt anus och blind på ett öga. Det är när man har sovit i tre timmar så fantastiskt roligt att man nästan ramlar av rökbron.

Vi har också kommit fram till att det töntigaste man kan vara inköpare av är hemorrojdsalva eller vuxenblöjor. Vi är nästan sjukt coola i jämförelse.

Nu är mina cigg slut och nästan som magi är det precis samtidigt dags att gå hem.

Those little pieces of...

Sömnlösa nätter är inte de bästa nätterna. Att vakna precis när man flutit bort, med ett ryck och komma ihåg att i morgon skall det kladdjobbas (läs idag) och så är det ju kontraktet på lägenheten som skall förnyas och herregud, hur mycket pengar har jag köpt kläder för den här månaden egentligen och ensamheten, hur var det med den, är du inte en hemsk människa och det är nog därför som han sa...tjong tjong i mellangärdet får en att vakna om och om igen och sen går man upp och kissar och dricker lite vatten, öppnar fönstret och fryser en stund och kryper sedan under täcket igen och ska jag ligga på mage eller rygg eller sidan och sen ligger man och håller om den spinnande katten en stund och till sist, kvart i fyra, somnar man och sen är klockan halv åtta och inget av det där tjongeriet är riktigt lika nära, men tänk att få somna om.

Sunday, band aid sunday

När tidningsbudet har en tidning över och stoppar den i min brevlåda vet han inte att han ger mig en morgon med kaffe i sängen, alldeles ensam klockan åtta en söndag. Den lilla människan kommer att sova i minst tre timmar till och jag kan läsa om Filippa Reinfeldt och Volvos aktiekurs, Anita Ekberg och debattinlägg om Israels vara-eller-inte-vara-demokrati i flera timmar. I den rosa pyamasen går jag igenom flera grader av bry sig eller inte bry mig-känslor, sådant som tevin aldrig lyckas skapa med sina färdigpacketerade åsikter som aldrig egentligen berör mig det minsta, nättidningar är djävulens påfund för snuttefieringens frammarsch via mitt långsamma bredband. I det tysta läsandet med katten på axeln hinner jag till och med reflektera över rosa bandets kampanj. Ett rosa band för tuttar, ett blått för ballar, så fantasifullt och nyskapande. Och varför behöver vi någonting för pengarna vi ger, varför behöver vi gå runt med det rosa bandet som skär sig mot vinterns moderöda-lila för att visa hur goda vi är eller i och för sig för att uppmana vår omgivning att ge du också. Jo, jag fattar.

Sen sätter jag mig framför datorn och läser igenom mailet jag fick i fredags, från han jag hade glömt. Han kommer till Stockholm om nån vecka på jobb, och kan vi inte ta en fika? Av orsaker som har med min moraliska hybris att göra blev det aldrig någonting mer än ett fyllehångel på en fest, och en massa varma tankar om någon man känner väl och känner så för. Ska man utsätta sig för risken att tankarna ersätts av något så mycket tråkigare, ett jaha han är ju en fin kille ju? Eller än värre, kanske spela manliga huvudrollen i musikalen? Att ha en the one who got away är bättre än att ha ännu en hönsröv till samligen. Jag väntar med att svara ett tag till: ett under när det gäller mig, tålamod och eftertänksamhet är inte en av mina styrkor.

Let the sunshine in

Över vänstra ögat hänger de dom där tre sista mellanölen som en en liten hellraiserkrok. Det gör faktiskt ingenting för det var en trevlig kväll med massa fullkomligt meningslöst prat och jag gick hem i tid och ställde mig inte i kön till Kvarnen trots att vi kanske inte riktigt ville gå hem just då. Någon hade kräkts i tunnelbanevagnen men det var inte jag, så kan man ju också välja att bli glad över lite kräk: det är i alla fall inte mitt fel. Som tur var var korvmojjen på Islandstorget stängd vid halv tre så jag fick bara en knäckemacka i sängen och när jag slog på tevin var det den där fina filmen och jag somnade med Anthony Hopkins engelska gamla röst i örat och det var verkligen en väldigt harmonisk kväll som suddade ut kladdspåren, åtminstone till måndag klockan nio.

Idag ska jag diska disken och handla maten och sedan laga maten till någonting väldigt gott och efter att ha stått i telefonkö hos UPC i över en timme sa han att jag skulle trycka på knappen och bang så fanns hela världen här igen, när jag tittar ut genom fönstret så står där ett körsbärsträd som har fifty/fifty gula och gröna blad och äntligen är det höst på riktigt och katten ligger i vägen på tangentbordet och jag är nöjd.

Kladdhandlaren som slutade bada

Jag har en oro idag, en otrivsamhet. Jag försov mig i morse och jag har inte duschat och då blir det så här, lite flottigt och äckligt ähnt allting. Jag startar tio saker, gör färdigt noll. Det svider i ögonen och jag har en ursäkt att gå hem, men hemma har jag en jättedisk och kanske ska jag gå ut ikväll men jag vet inte om jag vill och hemma måste jag bestämma mig och när jag har bestämt mig måste jag välja om jag ska gå ut med Jensan eller med Mazarinen och det är komplicerat med den ena men enkelt med den andra men den ena träffade jag igår och den andra är sällsynt, och vad ska jag ha på mig och jag ska nog ha dirndlflätor i håret, men jag har ju inga hårnålar och gillar ju inte alls att gå ut i glasögon, speciellt inte dom här som jag inte vant mig vid ännu. Jag vill ha svartovitt-glasögon som gör allt enkelt och ger klara vägval istället för rondeller som snurrar runt och leder tillbaka samma väg eller kanske bara några grader åt vänster och vad skulle jag där att göra?
Kanske ska jag vara hemma med stickorna och katten, men disken då och datorn som kanske fortfarande inte har något internet, sabla UPC. En hemdator utan internet är det mest monstruöst överdimensionerade som finns även om jag vet att ingenting händer där på andra sidan inbillar jag mig att jag missar en massa, att folk har glömt att jag finns. Sen kommer internet upp och jag finns knappt ändå och ännu mindre i relation till möjligheterna.

Jag hämtar Marie och vi röker för tio-tolfte säkert femtonde gången idag och sen sätter jag mig igen och jag vill bara skrika att jag vill inte vara här och nu, jag vill vara nån annanstans där man inte måste räkna räkna och bli vansinnig på det stora tyska systemets nerladdningstider och kontera fakturor är tortyr och för varje gång Lotus Notes blinkar till är det ännu en meningslöshet som skall göras och jag bryr mig inte och gud det är så jävla tråkigt att jobba idag.

Höst

Det hände något i mitten på åttiotalet tror jag, det är min teori. Jag tror att någonstans där blev melankoli någonting fult och lite lite fel. Kanske på grund av peppiga amerikanska influenser, jag vet inte. I alla fall försvann den där stillsamma melankolin som är det nordiska. Ibland dyker det upp igen litegrann, i Roy Anderssons filmer kanske, men mest är det flåshurtigt eller våldsamt norénskt dramatiskt eller bara flabbigt. Jag saknar det fundersamma, långsamma, det som är lite ledset trött men inte deprimerat eller känslostormigt argt. Där också det vilsamt kärleksfulla får plats, utan att det måste vara alluppslukande och konstigt allting. Inte alls så som i Spotless Mind eller Broken Flowers, det är liksom inte riktigt rätt. Jag efterlyser den nordiska melankolin som utan blåhåriga tjejer och träningsoveraller och konstigheter kan sätta fingret på det man känner när kylan sveper in och det ändå är rätt bra allting, men man tänker ju...den känslan. Det stora vemodet. Som mumintrollet innan japanerna gjorde honom amfetaminberoende.

Större, dyrare, bättre

Det här är mina ögon, pre inflammation. Mina ögon är stora. Mina ögon är dyra. Tyvärr är korrelerar inte kvalitén med storlek och kostnad. Idag har jag spenderat 4335 kronor på dessa ögon och dom fungerar fortfarande inte.

God bless us - everyone

Vad ska vi göra till jul - frågan ställs alltid den tid av året man mår som sämst, innan det har blivit höstmysigt kallt och man kan vira halsduken om sig och ha värmeljusen på, precis när man har som mest ångest för att livet inte förändrades den här sommaren heller. Tidtabellen är inte logistiskt sund.
Jag tänker på min syster som jag inte pratat med på ett och ett halvt år - sedan hon skrattade mig i örat och tog ifrån mig en dröm - som alltid anordnar en jul som går efter alla regler som alltid har skapats och aldrig kan ändras. Man ska inte göra så och det där måste vi ha och är vi inte snälla som bjuder på allt och min svåger klämmer mig på låret efter tio öl och fem snapsar och jag svär att en gång till och jag gör som han i Festen, screw the consequences. Lusten och glädjen lyser med sin frånvaro i familjemedlemmarnas tindrande ögon, jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Mamma blir ledsen och snart har jag hållt mig undan familjen Duktiga Svensson så länge att det är irreparabelt och vägen tillbaka slyar igen. Ingen tar första steget, julen är en chans som jag inte vill ta, jag har en klump i magen av tanken att gå tillbaka till den jag blir som en högstadiereunion för den mobbade tjockisen som inte har lyckats gå ner i vikt och fortfarande har glasögon tjocka som colabottnar. Den lilla som inte kan, som behöver tas om hand, singel i Familjeland, fy skam fy skam för ingen ville haaaa na. Mina värderingar och mina värden uppskattas inte i forumet, jag är en miljöpartist på Moderatvakan på Riche och jag trivs bättre på Street och eftersom jag inser att jag använder skrattet jag fick i örat som en ursäkt att inte behöva vara i det där får jag en liten kladdig julkola av ågren i magen.

Nu ska jag sätta mig på St Eriks ögonkliniks akut för optikern bannade och sa att snart blir du blind om du inte tar hand om dig, dit sablans mongo. Nä, sa han inte alls. Men typ.

Butch

Jag har knutit en knut.

Napoleon did not surrender

Dagens inköpsrazzia resulterade i följande beslag:

1 Pennkjol
1 Slips
1 Vit skjorta
1 Pulp Fiction (Rea)
1 Stolthet och Fördom (Rea)
1 Sagan om ringen Härskarringen (Extended version)
1 Napoleon Dynamite (Rea, jeeeesus vilket fynd)
2 St fula glittriga kvistar
3 St garnnystan
1 Påse Geléhallon
1 Halvt kilo kaffi
1 Paket Marlboro

Nu ska jag snorta, skjuta, boffa, bonga i mig det det också. Gonatt.

Cousin It

Den här clownen har sina dippar. Goafton.

Sunday bloody sunday poetry slam dunk

...och flera gånger har jag brutit upp och börjat om från början för att alla försvann eller aldrig kom hur mycket jag än drog i det det hemliga kopplet som andra människor har men som jag tydligen har förvandlat till en oändligt lång löplina av nästan genomskinlig fiskelina och dr Phil säger att vi lär andra vad dom skall ge oss och allt är mitt eget fel när jag får tystnad ingenting och man kan bara blir älskad när man älskar sig själv men kan man olära sig det som man lärt som en pavlovsk hund och jag är ju en glädjefylld människa bara det att just detta, detta lilla som jag inte kan få som är den stora sorgen som gör att allting allt jag ser och allt jag gör känns så meningslöst för ingen ser det med mig och ingen ser hur fantastisk jag kanske är för en person som orkade se och inte blinkade i just det ögonblicket tystnad och jag flyr dom som älskar mig av plikt tror du verkligen att lilla du kan det där? och hur kan man uppskatta kärlek som är givet till en på grund av något man inte blivit av egen kraft och är villkorad jag älskar dig om du är sån här och gör det där och trots allt och fastän dom inte förstår och när man aldrig har förmått uppbåda den känslan hos någon utan att plikten att älska fanns och plikten gör kärleken glädjelös jag blir glad för att du erbjuder din kärlek, men ledsen för att jag inte vill ha den och så länge det finns en frihet så flyr man jag orkar inte med dig för jag jag är så lätt att avstå det finns inget behov av dig i mitt liv och hur kan man älska sig själv, hur kan jag lära mig själv att jag duger, jag är bra när man efter varje gång blir nersparkad i ett krossar mig med jämförelsen med Henne ljummet helvete där man bara är förglömlig och blir bortvald hon är snyggare än dig, även om du är intelligentare och du var inte där och man till sist inte ens kan ringa sin vän för man är så rädd att inte duga, att få inte ikväll, men kanske om en vecka, när den viktigare inte kan känna att man är till besvär och en man inte tänker på och inte vill ha med, och hela mitt liv är en Friendsreklam fastän ingen säger något dumt eller elakt, dom säger bara ingenting och jag vågar inte säga någonting heller för tänk om jag blir bortputtad igen det finns inget behov av dig i mitt liv och får verkliga bevis för det jag tror jag ringer dig absolut senast när jag kommer hem, tystnad jag vill bara ha circumstantial evidence jag vågar inte satsa på dig, du har ju aldrig fått det att funka, så kanske domaren dömer till depression och cipramil istället för detta livslånga liv i en lufttät bevispåse på innersta hyllan i bevisförrådet och jag orkar inte leta reda på nya människor igen du var inte där, det var ju hon för jag vet ju att jag bara förlorar dom, att det inte finns någon människa som ens i ett andetag anser att jag är det viktigaste ni knullade medan mina telefonsignaler ljöd omkring er, dom andetag jag får stjäl jag alltid från den andra som, dom andra som man verkligen vill ge det du våldtog mig och förstod det inte ens eller förstod du och tystnaden var rädsla till och när dom upptäcker hur meningslös jag är och hur min meningslöshet strömmar ur alla mina porer och ger mig stora gula finnar fyllda av ensamhet som spricker och rinner över hela spegeln det finns inget behov av dig i mitt liv vill man inte vara i närheten för man kan fastna i ensamheten och den är äcklig.

-4.75 på höger och -3.75 på vänster

Jag sitter här med näsan en millimeter från skärmen och ser bara tre eller kanske fyra bokstäver i taget så jag ber om ursäkt för att det både går långsamt och kanske blir fel. Jag har ont, det gör ont. Av grusiga ögon blir man trött, jag somnar så fort jag sätter mig ner, jag diskar och antagligen blir det jag tror är rent inte alls rent men jag känner ju i alla fall inget smuts med fingrarna: jag sätter på musik jättehögt och då kan jag nästan inbilla mig att jag är Helen Keller som varken hör eller ser, men som med allting annat klarar jag inte att vara så extrem, jag kisar och om jag kommer riktigt riktigt nära kan jag i alla fall läsa en blogg om någon som sett en film som jag rekommenderat till hennes Mazarin och det var ju roligt att hon tyckte om den. Och nu redigerade jag det här inlägget för jag gjorde något jag lovat att inte göra.