Någon har dött. Det skall jag inte tala om, men jag kan tala om hur det känns att någon annans självvalda död kommer att handla om mig. Den som är död finns inte och kan inte hanteras, jag är kvar här och behöver hanteras av mina tankar och känslor. Det måste väl vara så. Två år och två månader sedan sista orden växlades och dom orden var en uppmaning att göra precis det han gjorde. Det hade säkerligen ingen betydelse för honom, men för mig nu. Den enda människa i mitt liv jag skiljts från utan samförstånd, och så är det ohjälpligt. Fan ta han, lilla katastrofala älsklingen, kunde han inte tänkt på det?
