Wilbur Force I am not

Igår när jag tuggade på en handfull Saltakattengodasmåkattengodisar bet jag av en tand. Inte så nerven är öppen eller så, det gör bara lite ont i tungan när det skaver mot den vassa kanten, men värst var faktiskt det att nu är det oundvikligt: jag måste gå till tandläkaren.

Ps: Jag har bitit av norrlandsdimman också. Det tar sig med kraftfullheten hos mesigaste mesen.

Analog

Det ringer i telefon hos grannen. Den ringer och ringer och klockan är tjugo i ett på natten och det ringer och ringer, signal efter signal. Tystnad i fem minuter, sedan signal efter signal igen. Vem vill ha tag på någon så ivrigt klockan tjugo i ett en onsdagsnatt? Finns det någon liten möjlighet att det är något roligt som har hänt, som måste berättas och delas just klockan tjugo i ett en onsdagsnatt? Ett barn som har fötts, en försvunnen som har hittats, en miljon som har vunnits.
Kylan i luften gör att jag känner att det är någon som försvunnit, något som är borttappat, en person som slutat svara, någon som lämnat. En förtvivlan där på andra sidan signalerna i telefonen som ingen svarar i, som i de fem tysta minuterna ligger hoprullad i ett tyst nystan i sängen och ber att man ska se, en ensamhet som blivit outhärdlig tjugo i ett en onsdagsnatt.

Norrlandsdimma

Hur hård skall man vara inför en annan människas förmåga att fylla alla de kravhinkar man ställt fram? Om det faktum att en av eller kanske till och med tre hinkar av tio bara har en tunn bottenskyla av lite skvimpigt vatten på botten, innebär det att man nog ska säga att: nä, du....någon annan med lite stadigare ok får nog bära dina med tomhet nedtyngda hinkar.
Det valet hade kanske varit lättare om det inte hade varit så att man kände att de där hinkarna som var fyllda, dom var fyllda med Estrellas stjärnor och Apotekarnes Julmust. Eller att det kanske är så att orsaken till att man har de där framställda kravhinkarna till att börja med konstigt nog beror på att ens ok är ett skruttok som brister vid minsta lilla snedfördelning. Den här liknelsen brister, men vad gör man med nån man inte riktigt litar på som man gillar jättemycket och som man med nittinie procents säkerhet vet kommer att ställa till ett litet helsike i ens hjärna? Satsar man på den där lilla procenten som blir över? Eller ljuger för sig själv och inbillar sig att man kan ta det försiktigt trots att man vet att det inte kommer att bli så, eller går man hem och tittar på Lost och drömmer om gamla marknadschefer?

Jag drömde mig en livskris

Inatt drömde jag att jag var ihop med min gamla marknadschef. Han var kär i mig sa han, och sedan höll vi varandra i handen. Han hade en sån där raspig gubbhand som äldre män har. Torr och trygg och sträv. Jag fick inte sitta i hans knä för då kunde hans utbytta höftled gå sönder.

Innan dess hade jag jagat runt i ett köpcentrum en hel timme efter en glittrig tubtopp, precis en sån som Sara har. Sara har ingen sån i verkligheten eftersom Sara faktiskt är en rätt cool sorts trailortrash men i drömmen hade hon det. Jag skulle ha glittertoppen på mig på en jättetuff skivbolagsfest med Strage och allt, men jag hamnade hela tiden på en av H&Ms specialbutiker med bara underkläder. När min älskling och jag anlände till festen, utan tubtopp, märkte jag att trots att jag var lite förtjust i den där gubben så var han ju just gubbig och hade kalkonhals och jag skämdes. Så jag gjorde slut i köket på festen, eftersom jag var så ytlig och dum. Till och med i drömmen tyckte jag illa om den jag var. Då vaknade jag och klockan var halv fyra och sedan somnade jag inte förrän halvsju.

Varför kommer jag aldrig ihåg sådana där mystiska Sleepy Hollow-drömmar som min fru?