Shadenfreude

Jag blir glad av Roffe fast han är så lässen. Henri ska ha stryk.

Tunnelbaneparanoja

Oftast tänker jag inte alls på avståndet mellan vagn och plattform när jag stiger av. Ett avstånd man ska tänka på annars ramlar man i en pinsam hög över plattformen i rusningstrafik, alternativt fastnar med benet mellan vagn och plattform och släpas med när tåget åker och sen vill jag inte tänka mer på det.

Avståndet mellan vagn och plattform är ett tomrum, eller en brist. Jag känner en tomhet inuti, om det är en brist på plattform eller vagn vet jag inte. Jag tänker mycket på den tomheten i alla fall, ibland när jag tänker stiga av.

Att tänka på ett tomrum kan vara viktigt. Om jag inte tänkte på tomrummet mellan vagn och plattform vore jag kanske mos. När tomrummet -avståndet - blir en brist blir den ännu viktigare.
Jag är törstig, jag har brist på öl, men min brist på likvida medel gör att jag inte har råd att köpa öl som kostar ett överflöd av pengar. Bristen på pengar leder till brist på öl, vilket leder till ett överflöd av törst.
Överflöd är motsatsen till brist. Känns ett överflöd lika mycket som en brist? Är ett överflöd av kärlek lika kännbart som en brist på detsamma?
Mellan vagn av plattform finns ett överflöd av avstånd, tänk på det om du tänker stiga av.

En brist på något gott leder ofta till ett överflöd av något ont. Leder en brist på något ont till ett överflöd av något gott?
Brist på självförtroende leder till ett överflöd av ogenomtänkta -förlåt.
Vissa avstånd ger ett överflöd av klarsyn.
Vissa avstånd leder till att man inte behöver tänka när man stiger av.

Avståndet mellan vagn och plattform är avståndet mellan det rörliga och det orörliga. Tåget rör sig medan stationen och plattformen står kvar.
Funnes där inget avstånd skulle det gnissla och tågen skulle få repor. Till sist eroderade alla stationer bort av friktionen. Glidmedlet heter avstånd, tänk på det när du stiger av.

Oftast tänker jag inte alls på avståndet mellan vagn och plattform. Jag tänker mest på avståndet mellan Blackeberg och Slussen eller Kista och T-Centralen. Eller på att jag satt mig i fel ända av tåget och får gå det långa avståndet genom hela stationen för att nå utgången. Det avståndet är fullt med händelser: en full karl som pissar på spåret. En ymnighet fylld med saker och människor att iaktta, irritera sig på och reflektera över. Avståndet fylldes ändå med saker. Kanske var det förresten bara en brist på förutseende eller eventuellt lokalsinne, jag vet aldrig vilken del av tåget jag ska sitta på.

Karlen som pissar på spåret pissar på spåret när avståndet inte existerar. Avståndet existerar mindre rent tidsmässigt än det inte existerar. Det existerar bara när ett tåg står på stationen, nästan så fort man sagt ”se upp för dörrarna, dörrarna stängs” upphör avståndet att existera och spåret brer ut sig i dess ställe. Två eller kanske tre meter brett plötsligt. Förbjudet att beträda. Även för piss. Vissa avstånd är för stora för allt utom piss.
Om han nu är tillräckligt full för att fortsätta pissa när tåget kommer in får han kanske en brist på penis. Tänk på avståndet mellan vagn och penis när du pissar.

När dörrarna stängs kommer avståndet. I nästan alla andra fall ökar avståndet när dörrar stängs.

Avståndet mellan Blackeberg och Slussen är heller inget tomrum. Det avståndet är fullt med Stad. En stor sak att ha på ett enda avstånd, inte som ett litet halvdecimeterstort avstånd fullt med tomrum och brist på öl eller penisar.

Nittitalsspänning

Den lilla personen i hushållet har laddat ner Nirvana i datorn och jag är ensam hemma. Klockan är över ett och jag har duschat hett och smörjt in mig med barnolja och är mjuk som sammet. Krossad sammet kanske, men sammet. Cobain sjunger Polly mjukt live och jag får lite lite för mig att jag vill vara lite i nittiotalet igen och sätter på mig linne och trasiga jeans som hänger på höften och leker grunge. Håret får hänga som det gör och jag blir glad av mitt eget lilla rollspel. Jag har uppfunnit tidsresan, screw you Einstein, jag blev inte yngre för det.

Startfältet

Jag är världens oengageradeste bloggare; jag tror jag har startat fem bloggar, kommit på coola namn och fått 15 smygande besökare och tre kommentarer och sen glömmer jag bort lösen och skiter i alltihop. Nu glömde jag bort den sista igen och får starta en ny när orden och behovet att dela kommer fram igen. Jag inbillar mig att jag inte behöver bekräftelse från främlingar men ibland är jag sämre på att inbilla mig än ibland.

Annars ska jag försöka låta bli att vara pretentiöst konstig, skriva om mina toalettvanor eller annat snortrist samt att prata skit om folk som kommer att läsa tråkigheterna. Låta bli att prata skit alltså, syftningsfel.

Jag är lat när det gäller att ta reda på hur saker funkar också, så förvänta inga coola länkar och annat nyttigt heller. Inte idag i alla fall.