Efteråt

Dumpningstips

Var extremt kissnödig när du blir dumpad så tänker du inte så mycket på alla plattityder han slänger ur sig utan vill bara därifrån. Voilá, värdigheten räddad.

Curt

Det finns människor överallt som jag inte känner. Vissa, rätt många, vill jag inte ens känna. Vissa kan jag inte få känna heller. Vissa kan jag få känna, men jag vill inte. Tex Kubbarna på gården, som varje kväll hela sommaren spelar kubb på gården och stoltserar runt i svartbrun gubbmage ovanför de avklippta jeansshortsen vill jag inte alls känna, trots att dom frågar jätteofta om jag vill ha ett glas vin när jag går förbi.

På bilden ser vi Curt. Jag känner inte alls Curt. Curt vill jag inte känna så värst, tror jag. Curt sover oläckert framför mig på tunnelbanan. Huvudet glider längre och längre fram längs med tunnelbanevagnens glättiga vägg, till sist vaknar han med ett ryck och drar upp huvudet igen. Vi har alla gjort det där. Curt är lite gammal, kanske 60-65. Har lite för lång grå skäggstubb och gubbmage under den rutiga skjortan. Ser lite dekis ut, och faktiskt rätt osympatisk. Luktar lite otvättat, har arbetskläder i konsumkassen.

Runt sin vänstra handled har Curt ett armband. Jag hade ett sånt armband på åttiotalet, dom var moderna då. Ett namn, just Curt, inristat med ett speciellt teckensnitt jag inte sett sedan dess tror jag. Man bytte dom med varandra, om man var ihop. Jag hade en Johan.


Curt har nog inte bytt med någon, Curt ser inte gay ut. Jag undrar om Curt har köpt armbandet en gång på åttiotalet och sedan aldrig tagit av det, eller om dom fortfarande finns att köpa. Curt är för gammal för att ha bytt armband på åttiotalet, men kanske fick han armbandet i fars dagspresent av en dotter då. Kanske. Curt ser ut som en helgpappa, en sån där som sitter i obekväm tystnad med ett tonårsbarn på Texas Longhorn på söndagskvällar. Sonen/dottern skäms, det var längesedan Curt var en pappa man beundrade.

Jag tror inte Curt har fått armbandet i kärlekspresent. Ingen kvinna, skulle ge en Curt en kärlekspresent som gav tyngd åt namnet Curt. Man kan älska Curt, det är jag säker på, men inte 'Curt', det är omöjligt.

Sommarlovets tandlösa leende

Jag undrar om fröknar och magistrar fortfarande ber sina elever skriva uppsats om sitt sommarlov? Jag tror inte det, hoppas inte det, men eftersom jag, när jag gick i trean eller tvåan hade en sån där gammal fröken som hette Gertrud i beigenoppriga byxor med sydda pressveck, som blev jättearg för att jag inte kunde lära mig klockan, så måste jag ha skrivit minst tre, sex, nio sådana uppsatser. Då handlade dom nog mest om att man hade hälsat på mormor och kanske farfar. Hos mormor hade man roligt och fick bada i pyschet på Gustav Adolfs Torg i Malmö, hos farfar fick man bada i tvättbaljan på balkongen. Båda var mer spännande än det badkar pappa hade målat en amatörmässig men färgglad soluppgång i.

Kanske handlade uppsatsen lite om annat också, men det har vi redan tjatat så mycket om. 70-talnostalgin är gjord.

Mitt sommarlov 2007

På mitt sommarlov hade vi jättedåligt väder. Hela tiden, utom i två dagar. Den ena av dom dagarna låg jag i solen med Pulver på Nytorget, den andra låg jag i Kristineberg utan någotsomhelst Pulver. Då brände jag näsan av mig, och den håller just som bäst på att ramla av. Ingen av dessa båda dagar badade jag.

Då Lilla Människan bjöds på en resa till Japan och mina tänder fullständigt krackelerade var jag fattig som en dammråtta och kunde inte resa någonstans.

Läste en del böcker, de flesta hade nog inte Gertrud ens hört talas om, delvis för att dom inte var skrivna än. Just nu kommer jag inte ihåg någon av dom, så dom var nog inte så bra, även om jag har ett minne av att jag just när jag läste dom tyckte annorlunda. Å andra sidan köpte jag de flesta på Myrorna för 5:- st.

Lyssnade på ett enda sommarprogram, Salem-el-Fakir. Han var talanglöst tråkig att lyssna på och spelade tradjazz och Tommy Körberg.

Jag har klätt om en fåtölj också, eller i alla fall halva, resten står i ett hörn och ser lite övergivet ofärdigt ut. Den blir fin när den är klar, kanske om lördag.

Jag lånade pengar av fröken P, var i Göteborg, det regnade, jag blev full. Göteborg och jag är sig likt. Det som inte var sig likt var att någon fick ett psykbryt även om det känns lite underligt bekant. Jag har nog ännu en gång lärt mig att jag inte kan se hurdana folk är. Alls.

Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan. Vid en efterfest efter en sådan Fika/Öl Skånegatan fick jag ett blåmärke stort som en knytnäve eftersom vissa lägenhetsinnehavare inte sätter upp trappor som dom borde.

Stod i hällregn och åska på Hötorget och var fullkomligt lycklig i nästan 10 minuter.

Plockade blåbär, små som sötvattenspärlor. Fick en hosta som skakar mig uppifrån och ner hela nätterna.

Som Bergman hade sagt: vi tar om det för fan.