Sult

Idag obsessar jag om chips medan jag äter grinande ur en skål müsli utan vare sig mjölk eller fil. Estrella estrella där, se hur förtvivlat hungrig och sugen på dig jag är. Här kan man läsa om chipsets historia. Kraft Foods säger också: "Förr oss i Norden har snacks en given plats i vårt helgmys. Antingen med familjen på lördagen, som drinktilltugg innan middagen eller till en bra långfilm. Snacks är förknippat och konsumeras till största del på helgen tillsammans med nära och kära vid andra festliga tillfällen."

Jerajt, när jag var liten typ. Då fick vi chips när det var jättefest, bröllop och begravning, annars fick vi kanske popcorn på lördakvällen. Poppade i kastrull så hälften var opoppade och resten brända.

Man kan också läsa följande om ostbågars tillverkning: "Degen är en ganska torr mjölblandning som arbetas och värms tills den blir till en härligt seg och klistrig deg. I extrudern är det högre tryck jämfört med utanför (normalt lufttryck), när degen går igenom extrudern skruvas den vidare ut genom en eller flera formplattor och slutligen kommer den ut expanderad, det vill säga degen har ökat i storlek. "
Åååååh vad gott det låter. Med Kokka.
Snart är det lunch.

Penicillinschampo

Igår mysterapi för att ta sig ur eländestankarna, låna Stolthet och Fördom av Marie, skala morötter som uselt substitut till snacks och vara vaken till halv två med raggsockor, slarvknut, pyamasbyxor och Mr Darcy. Så fullt av filmplattityder att jag nästan men inte riktigt kan låtsas att jag är Meg Ryan, jag vägrar vara Bridget Jones. Som omedelbar belöning för positivism sms från Fjäderfät och har gått ner två kilo. Testade plattången i håret och ser ut som Eva Longoria. (I håret, ingen annanstans.)

Idag är det action i kladdvärlden, mögelväxtalarm i kletet och skynda skynda, det får inte gå ut till kunden. Nu var det nästan roligt en stund.

Jag är godissugen

Tänk att vara fotbollspelare. Du måste vara på ditt rum efter klockan elva annars fåruntevame fast du fyllt år och allt. Och sen står det i tidningen att du var ute efter godnattsagan och fick bassning av pappsen. Vuxna bebisar som försörjer sig på barnlekar. På tal om vuxna bebisar är Steve Irwin död, han såg ut som ett marsvin och jag sörjer honom typ lika mycket som jag sörjde marsvinet (se inlägg RIP). Tjäna pengar för att bete sig som en mupp med ett stackars djur är inte my cup of beer.

Jag vill ha mer ideal i mitt liv. Jag fyller just nu världen med kladd, det tär på mitt inre, jag behöver något meningsfullt. Jag trodde jag ville ha ett jobb jag inte brann för, men det var fel. Jag har bestämt mig för att inte rösta, det finns ingen som håller på någon som helst ideologi, allt är kompromiss och samarbete med betongklossar.

Jag har problem med människor just nu, jag litar inte på mitt omdöme. Jag tror folk gillar mig och sen gör dom inte det till min stora förvåning. Min instinkt om människor verkar vara helt söndertrasat konstig. Det enda man kan göra är att gilla folk man gillar och hoppas dom gillar tillbaks, men när man gillat fel för många gånger blir det liksom lite lamt.
Antingen gillade dom mig aldrig och ljög: inte bra.
Eller gillade dom mig och ändrade sig bara hej vilt: inte bra det heller.
Eller är jag en sån där människa man bara säger jaha om. Det är ju inte direkt lysande. Jag har stått emot bitterheten länge men nu verkar den komma krypande som ett torkat snigelspår.

Problemet är väl att man aldrig vet förrän efteråt om man blivit ljugen för eller ej. Vem en människa är vet man inte förrän dom inte behöver en. Jag behöver folk jättemycket så jag är nog aldrig den jag är. Sug på den.

Jag tror folk jag gillar vet om det och det ändras ytterst sällan, jag är ofipplig. Om någon skulle vara tveksam kan man lägga ett inlägg nedan så kommer genast mina ärliga känslor att meddelas.
Ja, jag är mesig och ledset sliskig idag. Man vänjer väl sig, köper en porrtiding och runkar lite.

N-word

På mitt jobb jobbar massor av invandrare. På marknadsavdelningen jobbar en fransyska som är sådär fint ömtåligt skir som fransyskor är och precis bredvid mig sitter en sydafrikan, en äkta boer som säger scheisse hela tiden, han är rolig. På controlling och ekonomi jobbar det tyskar och danskar och en och annan chilenare. Den där en och annan chilenaren är gay och söt. På andra sidan mig sitter det en tjej från Peru, hon berättade häromdan att där äter man marsvin och hon låter roligt för hon säger b istället för v. Hon handlar alla sina kläder i Bällingby och häromdan berättade hon en askul historia om när hon såg en konsert med Kiri Te Kanawa, Peruaner gillar inte opera nåt vidare verkar det som. Lite längre bort i samma rum som jag sitter Alex. Alex är inte så smart, har nervösa tics, jättevackra ögon och gillar att gå på houseklubbar. Häromdan sa han vid lunchbordet att vissa klubbar kan man inte gå på för där är för många ni-ers. Och ghettoungar. Alex är andra generationens invandrare från Spanien.

På morgonen varje dag kommer en jättestor svart man och lämnar frukt, klockan fem kommer det pyttesmå svarta män och tömmer våra papperskorgar och drar runt en svabb en stund. Dom säger hej hej och verkar jätteglada, jag ler tillbaka och säger hej hej och flyttar skyldigt på fötterna så svabben kommer fram.

I'm a lumberjack and that's totally crap

Idag går vi promenad i regnet och sen tvättar jag en tvätt till, diskar och stryker, ser lite på reprisen av Top Model, fel tjej vann den här gången också och vi skulle gått på bio i Vällingbys nyrenoverade kulturbyggnadsmärkta biograf men det fanns ingen rolig film och sen lagade jag mat: renskavsgryta, gjord på mager matlagningsgrädde som nästan helt och hållet inte liknade grädde för jag ska ju hålla dieten, lingon och vildris och ärtor och det var gott och landade som en bäng i magen och sen såg vi Blade för fjärde gången och Wesley, Wesley, du är så bigg och sur och svart. Åt ett äpple med kniv för det blir liksom godare än på vanligt sätt och nu är det snart dags att sova men då är ju nästa sak jag ska göra att gå till kladdjobbet igen så jag skjuter upp det en timma till, jag ska bara se om jag hittar TV on the Radios halvnya på Soulseek först, och oj vad det är mycket folk som laddar ner musik av mig, det var smickrande men fan vad det saktar ner datorn. Smygladdar I Samma Bil också för jag gillar ju den fast man inte får. Under tiden datorn tuggar drar jag fram tygerna och syr ett oinspirerat kuddfodral när maskinen nu ändå står framme. Får godnattkram av lilla människan som älskar mig så mycket och bestämmer att jag ska sluta röka så fort kilona är borta för att finnas ett par tråkiga tjugotal år till, för hennes skull.


Och jo, jag tror ju att jag vet vad problemet är, jag tror ju att jag vet varför ingenting är roligt, varför jag inte kan göra allt det där som jag vill och kan och vara precis sådär fantastisk som jag vet att jag kan vara men om ett träd faller i skogen hörs ingenting och jag är ett ljud utan någon som helst resonans och jag vet inte om det är så att ingen hör eller om det helt enkelt inte knakar nog och det inte knakar för att ingen hör, men helt ärligt, jag tror inte att cipramil är den rätta sortens hörapparat.

Another saturday night

Färgade håret en alldeles för mörk nyans, från ljust brunt gråmelerat till brunsvart blev för mycket. Gha, jag ångrar mig varje gång jag ser en spegel.

I valet mellan Hans Castorp och Cafe Edenborgs cynism ala snusk-cabaré, vann självklart snusket. På Edenborg känner jag mig obekväm och ur mitt vatten-jag-hör-inte-hemma-här, men jag har med tiden fått medge att CM Edenborg är sveriges sexigaste förläggare och en hundraårig fakir som tänder eld på sitt kön kan kanske till och med väcka mitt döva sinne för det förvånande. Han var lite sorglig farbrorn, och luktade tydligen lite. Däremot var gamla damen som gjorde nakna statyer fin när hon stod i Edenborgs röriga kök efteråt, med en värdighet som var närapå angelisk. På väggarna i Cafét fotografier på gamla varitéer, stripp på femtiotalet var förvånande grovt och kvinnokropparna mjuka som gräddbullar jämfört med dagens ideal, en helt annan form.

Lyssnade senare på en kvarts utläggning om kokain. Att lyssna på folk som diskuterar kokainets lov jämfört med meta-kokainets fick min blick att fly ut i rummet och treva i handväskan efter resepocketboken. Känslan påminner mig om den jag får när folk pratar sport, jag är så akut ointresserad att jag inte ens kan fejka. Ett mysterie i mellanmänskliga gåtan jag inte löst, hur fejkar man intresse utan att fejka? Problemet är väl att jag är rätt ointresserad av rätt mycket och kombinerat med en nästan patoligisk ärlighet åstadkoms inte någon större social smidighet.
Men hon var fin, kokainpraterskan, och hade samma känsla för Sipowicz som jag.

På vägen hem sökte en killfarbror ögonkontakt på tunnelbanan, vi log lite och hade en stunds fin stum främlingsssamvaro. När han skulle stiga av vid samma station som jag fick jag panik och tänkte våldtäkt och sodomi. Sorgliga kvinnorädsla, självklart försvann han snällt åt sitt håll utan så mycket som ett ord.