Sånt jag tänker på när det regnar på semestern

Varje gång jag går förbi den här butiken som stått tom i flera år förlorar jag mig i tankar på hur mycket jag vill ha och bygger i min fantasi upp en hel liten värld omkring mig och mitt lilla minimala snabbköp. Lokalen är som synes ledig, det är det som det står på lappen på dörren.

Tänk om någon gav mig ett par tre miljoner och jag kunde köpa den där, med fina skylten.

Jag skulle sälja miljövänliga grejor jättedyrt tror jag, helst i lösvikt eftersom förpackningar är rent marknadsföringslort.

I alla fall ska jag stå i den där affären och serva alla kunderna personligen, och mäta och väga allt på min lilla våg. Jag ska bli gammal och lite tjock och klä mig i Gudrun Sjöden under mitt överdimensionerade förkläde. Kanske ska jag ha en liten hatt så mitt risiga svartfärgade hår inte snor sig runt haloumin.

Jag sku nu hellre vilja vara på väg till Rio

Då min vän fröken P har blivit hastigt bortkallad på en vomantvisk resa till Sardinien av sin Doppelganger passar jag numera de två bajsmaskinerna Frallan och Lillan. Eftersom fröken P bor längs med den fantastiska spårvägen Tvärbanan bestämmer jag mig därför att promenera till Alvik och ta just denna bana därifrån till min bestämmelseort. Då det är att faktum att vägen mellan Blackan och Alvik är både tråkig, fylld med automobilers utspydda avgaser som ett överfyllt avträde, tar jag med mig en bok och läser medan jag går, för att inte förgås av uttråkenhetens sjuka. Jag ser ut som en [iofs intellektuell] mupp och det går förtvivlat långsamt, såsom den tid som förflyter mellan utgivandet av sitt telefonnummer till en ljuvlig man och tiden tills dess han ringer. Och nu ger jag upp att försöka skriva som Harry Martinson. Lille man, tiden har gått dig förbi. Varför skriver ingen såhär längre:

"Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckta eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar. De lägga sig på rygg i rymderna likt patriarkers vålnader och snarka över Ionopolis, som sned i kroppen och med den väldiga packningen lossnande i fogarna slåss för sin ära: seminolaplankens öde."

Ropen skalla: metaformongon till alla.

*beundrar*

http://gudsvrede.blogspot.com/

Fan, att orka vara så genomgående humorkonsekvent. Aj, min mage.

Skåpletning

Jag trodde verkligen att jag ägde en plåttermos. En sån där liten i borstat stål som det bara får plats två muggar i, alldeles för lite för Nytorgsfikor. Efter att ha gått igenom varenda litet snedställt skåp i min skåpfulla lägenhet inser jag att jag bara har inbillat mig att jag äger en plåttermos. En liten plåttermos önskade jag mig till vetskap att jag hade.

Däremot äger jag ett orange jätteschabrak till termos som nog kallades för tevekanna då, 1976. En orange tevekanna. En termos, inte för utflykter, utan för att ha kaffet i istället för att låta det stå och knirka sig bränt i kaffekokaren, man slipper springa ut i köket, utan kan stanna kvar där i gillestugan med det gråbruna vävtapeterna och pingisbordet.

Den släpar jag aldrig-i-livet med mig till Nytorget, även om den ju är helrätt Söder, kanske just därför. Det får bli sjuelvan. Heja franchisekapitalismen.