Hello, I'm a mongo, del 1 och 2

1. Anna/Fulfik: Stureplan
Stor latte samt spikar I kistan.


V: Han ringde aldrig.
-Jag förstår inte folk, han sa jag var värd mer än att lämna det så här. Varför säger man saker om man är för feg för att genomföra?
A: Folk är konstiga. Känner inte sig själva eller andra.
V: Men det gör ont faktiskt, det var så onödigt och sjukt.
A: Ja, man blir inte klok på. Stora uppblåsta full-of-themselves, gör andra små.
- Men du, det är nog nåt fel med dina val.
V: Ja, det är det jag säger ju. Jag förstår inte folk, överraskar mig varje gång.
A: Du är för naiv. Och ömtålig. Kanske borde du visa det, du verkar så…tuff. Säg ifrån.
V: Men jag gjorde ju det, men ville ge en chans att det inte skulle skada. Jag försöker förstå, ville förstå för min egen skull. Ska man ändra på sig, vara annorlunda, hårdna och avfärda? Hur kan man kompromissa det med tilliten? Och hur visar man sig känslig utan att verka som en dallrande geléklump av neuroser? Folk är inte nyfikna på ens svagheter, bara på styrkor.
A: Nej, du och jag fastnar där. Man får stänga dom ute, ge en chans och inte mer och sen inte låta den förbrukade chansen kosta av ens egen tillit. Det är dom som är konstiga, man måste tro det.
V: Hur vågar man ge den chansen då?


Henrik/Finfik: Skånegatan
Mellanstor stämgaffel och mellanöl

V: Titta, där kommer William.
H: Vad sluskig han ser ut.
V: Han har alltid sett sluskig ut, han är en slusk, fast fin. –Tufft, förresten, det känns inte alls. Första gången jag ser honom sen….
H: Bra ju. Vi ska förresten ha inflyttningsfest i oktober.
V: Haha, ni får ju skicka inbjudan snart då….
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Ja, och den ommastringen var inte bra alls, konstigt, för det är en erkänd tekniker.

V: Varför låtsades han inte se mig?