Fortsatt harmoni

Jag hoppade av i Abrahamsberg och gick hela vägen hem, säkert minst tiotusen steg, jag tänker så dåligt när jag rör mig. Målet är allt och vägen är bilar och egnahem och våta löv. När man kommer fram är man skönt varm inuti och skönt kall utanpå för nätstumpors värmande förmåga är inte stor.
Imorgon blir det Landet för en inbjudan pep till i telefonen och det ska bli roligt och den lilla människan skall hänga med den raspiga tonårsrösten säger hon och är lyckligast i världen och jag blir allvarlig i rösten och säger fåniga mammasaker om att vänta och skaffa åtminstone p-piller och gör inget dumt och hemma senast 12, jag ringer och kollar ska du veta.

Vi lagar fisksoppa med vitlöksbröd och äter och pratar och sen ska kattlådan bytas och disken diskas och sen vill hon se Medium, jag stickar halsduk i en fortsatt evighet och i reklampauserna får jag se på SVT, en irriterande dokumentär med skådespelare som spelar Newton och Einstein och man förstår ju varför, för att hålla våra stirriga små sinnen vid skärmen en liten stund, kanske till och med vi ska missa Medium för att lära oss något om hur människan har försökt sig på att få omgivningen gripbar och verklig genom att förstå och tänka ut. Materien och energin är konstant sa någon fransman under franska revolutionen, innan dom högg huvudet av honom. Hans fru gråter i sin enorma peruk, eller i alla fall dramatiserar dom det så, och jag tänker så bra när jag stickar att kanske är även känslomängden och intelligensen konstant, kanske är det därför ännu farligare med den moderna ekonomins eviga strävan efter tillväxt tillväxt och tillväxt och tänk om det är så att den intelligens och känslomässiga kompetens vi kallar eq som räckte till 100 000 cro-magnonmänniskor på istiden nu ska räcka till 6,5 miljarder kineser och ugandier och lite till en och annan schweizare, då är det inte konstigt att allt blir lite fel och Reinfeldt vinner valet och det varma bara räcker åt dom som kan ta det åt sig själva, eller att folk uttalar Schweiz som Schweitsch.

Den enkla feminismens död

Bara en massa bagateller och dumma tankar i huvudet. Igår drack jag två glas vin på Tranan med RökMarie och Lilla Tysta. Lilla Tysta var tyst och jag och RökMarie dissade konsekvent alla män i lokalen, tjejerna också för den delen. Sen lekte vi 'vilka sexuella böjelser har folk på kontoret'. Konstigt nog var alla helt asexuella i våra fantasier, utom TL som antingen var lesbisk eller domina. Idag pratar magen upprört med mig, jag tål inte vin, inte ens två glas.

I morgon skall RökMarie gå på Landet för hennes svåger är DJ där ibland. Jag vill följa med för jag gillar Landet och har inte varit där sen AutistMartin, men vågar inte fråga för man vill inte vara någon trängasigpåare. Trängasigpåar-människor är jobbiga och jobbig vill jag inte vara. Det är faran med god uppfostran i konflikträdslans tidevarv, man vet faktiskt inte riktigt om man är välkommen eller inte, skillnaderna i mottagande är extremt subtila.

I morse när jag läste ett litet debattinlägg av Jan Myrdal angående ords pejorativa meningar tänkte jag att jag skulle experimentera genom att hela dagen välja att tolka allt som hände mig ur feministisk synvinkel, men hittils har resultatet varit klent på upprörande missförhållanden. Ingen har kallat mig vare sig hora, luder eller fitta. Jag har däremot själv benämnt mig som slampa, men jag skojade nog.
När jag kom med lunchmaten stod det ett gäng grabbar ivägen på infarten som inte flyttade på sig utan jag fick klämma mig förbi. Var det manschauvinism eller var det bara ouppfostrade puckon? Ertappade även en liten farbror med att titta på mina nätstrumpebeklädda ben, men det kan jag väl inte bli upprörd över, det var väl liksom syftet med nätstrumporna, även om jag nog hade föredragit att den lilla farbrorn hade varit något lite mer lik Alain Delon anno 1966. Nej, i det lilla kan jag inte hitta mycket att bli upprörd över, bara i det stora. 10,2% och 92% och en hel massa andra mindre delar av 50 resp 100%.

Tjejtrampet

Jag är så simpel, så enkel, så plan. Att de senaste dagarna andats harmoni och ytlighet beror på så simpla saker, ingen guruism om att tro på mig själv eller se säkerheten inifrån eller den basala glädjen med att leva. Jag är alltid alltid beroende av andra för min glädje. Hur gör djur? Hur gör andra för att behålla den här glädjen och harmonin när det inte sitter ett snyggo från Dalarna vid fötterna och fixar ens dator och sneglar lite då och då? När man inte planerar en resa med sin bästaste vän? När man inte hör av en gammal fining från förr och till sist bestämmer sig för att jofan, vi ska fika eller kanske öla? När man har bildat en hemlig klubb på jobbet med dom man verkligen gillar och bara dom som kan det hemliga handslaget får vara med och dricka vin på onsda. När den lilla människan trallar runt fast hon är den nya i klassen och telefonen ringer till henne oavbrutet och det finns antingen en tonårsraspig liten man i andra änden eller fnittriga svarthåriga små indiepopbrudar och man inser att man kanske kanske inte har förstört hennes liv? Är det så att de lyckliga människorna alltid har det så här? Att de konstant matas med välmåendets kärleksfulla energidryck från sin omgivning, eller har de sin egen generator som de trampar runt, medan jag tyvärr inte har kondis nog?

Jag är lite kär i Marie

Att kladdjobba på kladdjobbet när man har sovit i tre timmar är inte så effektivt, jag har inte ens bloggat utan bara helt enkelt fått dagen att gå och mest rökt en massa. Med Marie.

Marie kan på frågan: vad skulle du välja, bli blind eller få stomipåse och hopsytt anus? välja att få hopsytt anus och blind på ett öga. Det är när man har sovit i tre timmar så fantastiskt roligt att man nästan ramlar av rökbron.

Vi har också kommit fram till att det töntigaste man kan vara inköpare av är hemorrojdsalva eller vuxenblöjor. Vi är nästan sjukt coola i jämförelse.

Nu är mina cigg slut och nästan som magi är det precis samtidigt dags att gå hem.

Those little pieces of...

Sömnlösa nätter är inte de bästa nätterna. Att vakna precis när man flutit bort, med ett ryck och komma ihåg att i morgon skall det kladdjobbas (läs idag) och så är det ju kontraktet på lägenheten som skall förnyas och herregud, hur mycket pengar har jag köpt kläder för den här månaden egentligen och ensamheten, hur var det med den, är du inte en hemsk människa och det är nog därför som han sa...tjong tjong i mellangärdet får en att vakna om och om igen och sen går man upp och kissar och dricker lite vatten, öppnar fönstret och fryser en stund och kryper sedan under täcket igen och ska jag ligga på mage eller rygg eller sidan och sen ligger man och håller om den spinnande katten en stund och till sist, kvart i fyra, somnar man och sen är klockan halv åtta och inget av det där tjongeriet är riktigt lika nära, men tänk att få somna om.

Sunday, band aid sunday

När tidningsbudet har en tidning över och stoppar den i min brevlåda vet han inte att han ger mig en morgon med kaffe i sängen, alldeles ensam klockan åtta en söndag. Den lilla människan kommer att sova i minst tre timmar till och jag kan läsa om Filippa Reinfeldt och Volvos aktiekurs, Anita Ekberg och debattinlägg om Israels vara-eller-inte-vara-demokrati i flera timmar. I den rosa pyamasen går jag igenom flera grader av bry sig eller inte bry mig-känslor, sådant som tevin aldrig lyckas skapa med sina färdigpacketerade åsikter som aldrig egentligen berör mig det minsta, nättidningar är djävulens påfund för snuttefieringens frammarsch via mitt långsamma bredband. I det tysta läsandet med katten på axeln hinner jag till och med reflektera över rosa bandets kampanj. Ett rosa band för tuttar, ett blått för ballar, så fantasifullt och nyskapande. Och varför behöver vi någonting för pengarna vi ger, varför behöver vi gå runt med det rosa bandet som skär sig mot vinterns moderöda-lila för att visa hur goda vi är eller i och för sig för att uppmana vår omgivning att ge du också. Jo, jag fattar.

Sen sätter jag mig framför datorn och läser igenom mailet jag fick i fredags, från han jag hade glömt. Han kommer till Stockholm om nån vecka på jobb, och kan vi inte ta en fika? Av orsaker som har med min moraliska hybris att göra blev det aldrig någonting mer än ett fyllehångel på en fest, och en massa varma tankar om någon man känner väl och känner så för. Ska man utsätta sig för risken att tankarna ersätts av något så mycket tråkigare, ett jaha han är ju en fin kille ju? Eller än värre, kanske spela manliga huvudrollen i musikalen? Att ha en the one who got away är bättre än att ha ännu en hönsröv till samligen. Jag väntar med att svara ett tag till: ett under när det gäller mig, tålamod och eftertänksamhet är inte en av mina styrkor.