Jag ska erkänna att för tillfället är mitt liv ganska tråkigt. När ens liv för tillfället är ganska tråkigt förpassar man sig gärna till dåtid har jag märkt, ett symptom jag märkt bland vänner som har tråkiga liv. Att berätta minnen och anekdoter från en mer actionladdad epok i sitt liv verkar vara ett symptom på livstråk.
Idag är jag extra förpassad till dåtid medan jag dammar och dammsuger och springer i tvättstugan: MTV kör '100 groundbreaking videos' och när dom kör Close to me och garderoben ramlar ner i havet med hela Cure inuti står volumen på jättehögt och jag är bara 17, MTV var coooolt med Steve Blane, Paul King och Pip Dann som VJ:s och jag hade världens största hår med sockervatten i och hade en crush på Boy George.
Robert Palmer, Addicted to Love: jag är i London och röker på för första gången och blir nästan våldtagen under ett bord i en bar.
Sedan Weezer med Buddy Holly och jag är karriärsinriktad dålig mamma, åker business class till Paris, köper kläder för alla pengarna och skrattar i mjugg åt alltihop, killar vet jag inte ens vad det är.
Sunday Bloody sunday säger mig ingenting, förutom att min första kärlek var lik Bono, flydde till Goa och aldrig hördes av vidare. Det var ett fint minne minsann. Han hade Sade fastnålad i taket ovanför sin säng och gillade givetvis att vara underst.
Hittills saknar jag epoken mittinittiotalet när jag var fattig bokhadelsråtta och ensamstående mamma som rökte gula blend. Jag hade inte råd med kabel.
Nu dansar Christopher Walken i Fatboy Slimvideon och någonstans där övergav jag MTV helt och hållet.
2 kommentarer:
hej frun, jag har också tråkigt och mår illa av en gräddsås jag åt innan idag och nu är det dom roliga människorna som dansar tossigt i praise you med fat boy slim och ja, jag borde nog gå ut lite.
Paul King hade ju bandet King o i sin video var dom jetetuffa o var på en soptipp o hade dr martens
Skicka en kommentar