Höst

Det hände något i mitten på åttiotalet tror jag, det är min teori. Jag tror att någonstans där blev melankoli någonting fult och lite lite fel. Kanske på grund av peppiga amerikanska influenser, jag vet inte. I alla fall försvann den där stillsamma melankolin som är det nordiska. Ibland dyker det upp igen litegrann, i Roy Anderssons filmer kanske, men mest är det flåshurtigt eller våldsamt norénskt dramatiskt eller bara flabbigt. Jag saknar det fundersamma, långsamma, det som är lite ledset trött men inte deprimerat eller känslostormigt argt. Där också det vilsamt kärleksfulla får plats, utan att det måste vara alluppslukande och konstigt allting. Inte alls så som i Spotless Mind eller Broken Flowers, det är liksom inte riktigt rätt. Jag efterlyser den nordiska melankolin som utan blåhåriga tjejer och träningsoveraller och konstigheter kan sätta fingret på det man känner när kylan sveper in och det ändå är rätt bra allting, men man tänker ju...den känslan. Det stora vemodet. Som mumintrollet innan japanerna gjorde honom amfetaminberoende.