I första vagnen

Vi stiger båda två på i Alvik, i första vagnen. Han går in genom den sista dörren i första vagnen, jag genom den första dörren i samma vagn, för den är närmast min utgång, Islandstorget är vänt ditåt lärde jag mig till sist. Han står vid sista utgången en stund och är alldeles vanlig och stor och tjock och halvgammal. Jag tänker inte mer än att han är stor, sen vandrar blicken bort och jag tittar på hon mittemot som ser så tråkigt grålessen ut, och tjejen som pratar i mobil om att hon har ju inte så mycket vin hemma, men massor med sprit, så fulla blir vi nog. Min blick vandrar vidare till överfönstretreklamen från Åhléns City, CD-skivor som vanligt, dyra, dåliga, Lisa Miskovski, Lilla Melodifestivalen, Evanescence och Ray Charles, som alltid tänker jag tack för Soulseek och tack för att jag inte gillar det som Åhléns gör reklam för. Snobb tänker jag sen, för jag är trots allt PK och har självdistans och humor. Nu närmar vi oss Stora Mossen och han börjar klämma sig fram genom gången i vagnen, och jag hör ett mummel som får mig att lägga märke till honom igen, mummel mummel, trängs. Mummel mummel, trängs. När han kommer närmare hör jag: stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
om och om igen.
Och då tänker jag att skillnaden mellan att vara lite lite tokig av ensamhet ochbara lite less är att veta vad som ska sägas högt och vad som skall sägas bara mellan mig och min skallvägg. Jag tror jag tänker det tyst.