Kalla mig Nils-Petter

Lördag utan utgång blir filmlördag, i Blackans video/poskontor/godis/pappershandel fick man igår hålla tillgodo med Tsotsi, Land of the Dead, X-Men 3 och Crash. Om man önskar något som inte finns på topplista eller benämnts i Filmkrönikan får man gå någon annanstans säger lilla killen bakom disken samtidigt som han river frimärken till Amerika. Nåja, Sydafrikansk film fyller ändå prettomagen lite tänker man och travar hem med en påse Estrellas Stjärnor och en och en halv liter Ginger Ale. Efter att ha sett den Sydafrikanska filmen är enbart chipsmagen full, för även Sydafrikansk film kan vara förutsägbart larv och att byta ut diskbänksrealism mot vattenpump-i-kåkstadsrealism gör faktiskt inte per automatik en film bra. Det enda förvånande var att dom faktiskt ibland klickade som bushfolk när dom pratade. Att efter detta pekoral sedan se Dennis Hopper bli uppäten av John Leguizamo väckte i alla fall en del tankar om hur en pandemi kan påverka ett samhälle och man kan ju dra paralleller till Sydafrika i alla fall, men om jag nu får välja vill jag nog helst bli uppäten/få HIV av Wolverine.