Norrlandsdimma

Hur hård skall man vara inför en annan människas förmåga att fylla alla de kravhinkar man ställt fram? Om det faktum att en av eller kanske till och med tre hinkar av tio bara har en tunn bottenskyla av lite skvimpigt vatten på botten, innebär det att man nog ska säga att: nä, du....någon annan med lite stadigare ok får nog bära dina med tomhet nedtyngda hinkar.
Det valet hade kanske varit lättare om det inte hade varit så att man kände att de där hinkarna som var fyllda, dom var fyllda med Estrellas stjärnor och Apotekarnes Julmust. Eller att det kanske är så att orsaken till att man har de där framställda kravhinkarna till att börja med konstigt nog beror på att ens ok är ett skruttok som brister vid minsta lilla snedfördelning. Den här liknelsen brister, men vad gör man med nån man inte riktigt litar på som man gillar jättemycket och som man med nittinie procents säkerhet vet kommer att ställa till ett litet helsike i ens hjärna? Satsar man på den där lilla procenten som blir över? Eller ljuger för sig själv och inbillar sig att man kan ta det försiktigt trots att man vet att det inte kommer att bli så, eller går man hem och tittar på Lost och drömmer om gamla marknadschefer?