Då min vän fröken P har blivit hastigt bortkallad på en vomantvisk resa till Sardinien av sin Doppelganger passar jag numera de två bajsmaskinerna Frallan och Lillan. Eftersom fröken P bor längs med den fantastiska spårvägen Tvärbanan bestämmer jag mig därför att promenera till Alvik och ta just denna bana därifrån till min bestämmelseort. Då det är att faktum att vägen mellan Blackan och Alvik är både tråkig, fylld med automobilers utspydda avgaser som ett överfyllt avträde, tar jag med mig en bok och läser medan jag går, för att inte förgås av uttråkenhetens sjuka. Jag ser ut som en [iofs intellektuell] mupp och det går förtvivlat långsamt, såsom den tid som förflyter mellan utgivandet av sitt telefonnummer till en ljuvlig man och tiden tills dess han ringer. Och nu ger jag upp att försöka skriva som Harry Martinson. Lille man, tiden har gått dig förbi. Varför skriver ingen såhär längre:
"Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckta eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar. De lägga sig på rygg i rymderna likt patriarkers vålnader och snarka över Ionopolis, som sned i kroppen och med den väldiga packningen lossnande i fogarna slåss för sin ära: seminolaplankens öde."
Ropen skalla: metaformongon till alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar