Inatt höll jag på att bli galen, helt galen. En sån där mumlare som går runt med en liten hjälm av stanniol och tror att himlen är full av meddelanden från utomvärdsliga sällskap.
Jag drömde en dröm, placerad i sydstaterna under inbördeskriget och Johnny Depp var yankeeofficeren (den elake) och Christopher Walken var confederateofficeren (den ädle). Johnny vann förstås, och då tvingade han fina fina Walken att sitta på sin egen sabel. Depp the impaler. -Snälla, låt mig slippa, sa Christopher och grät sådär lite ädelt stolt som bara confederateöverstar kan. Självklart brydde han sig mer om förnedringen än själva smärtan, han var ju en ädel slavägare som inte alls piskade sina negrer. Han fick inte slippa, sa dumme Johnny och gnodde upp sabeln i rumpan på den lidande stackarn och så vaknade jag, precis precis på gränsen att bli galen. Hela min värld gick ut på min skräck för att bli torterad och ha ont, jätteont, jättelänge. Bli kokt levande, eller få inälvorna uppsnurrade som i Braveheart. Eller, gaah, American Psycho.
Efter jag hade städat kylskåpet i en timme gick det galna över, det var ju skönt att lite bortstädad rutten lax kan bota galenskap.
Efter jag hade städat kylskåpet i en timme gick det galna över, det var ju skönt att lite bortstädad rutten lax kan bota galenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar