Den enkla feminismens död

Bara en massa bagateller och dumma tankar i huvudet. Igår drack jag två glas vin på Tranan med RökMarie och Lilla Tysta. Lilla Tysta var tyst och jag och RökMarie dissade konsekvent alla män i lokalen, tjejerna också för den delen. Sen lekte vi 'vilka sexuella böjelser har folk på kontoret'. Konstigt nog var alla helt asexuella i våra fantasier, utom TL som antingen var lesbisk eller domina. Idag pratar magen upprört med mig, jag tål inte vin, inte ens två glas.

I morgon skall RökMarie gå på Landet för hennes svåger är DJ där ibland. Jag vill följa med för jag gillar Landet och har inte varit där sen AutistMartin, men vågar inte fråga för man vill inte vara någon trängasigpåare. Trängasigpåar-människor är jobbiga och jobbig vill jag inte vara. Det är faran med god uppfostran i konflikträdslans tidevarv, man vet faktiskt inte riktigt om man är välkommen eller inte, skillnaderna i mottagande är extremt subtila.

I morse när jag läste ett litet debattinlägg av Jan Myrdal angående ords pejorativa meningar tänkte jag att jag skulle experimentera genom att hela dagen välja att tolka allt som hände mig ur feministisk synvinkel, men hittils har resultatet varit klent på upprörande missförhållanden. Ingen har kallat mig vare sig hora, luder eller fitta. Jag har däremot själv benämnt mig som slampa, men jag skojade nog.
När jag kom med lunchmaten stod det ett gäng grabbar ivägen på infarten som inte flyttade på sig utan jag fick klämma mig förbi. Var det manschauvinism eller var det bara ouppfostrade puckon? Ertappade även en liten farbror med att titta på mina nätstrumpebeklädda ben, men det kan jag väl inte bli upprörd över, det var väl liksom syftet med nätstrumporna, även om jag nog hade föredragit att den lilla farbrorn hade varit något lite mer lik Alain Delon anno 1966. Nej, i det lilla kan jag inte hitta mycket att bli upprörd över, bara i det stora. 10,2% och 92% och en hel massa andra mindre delar av 50 resp 100%.