Jag är så simpel, så enkel, så plan. Att de senaste dagarna andats harmoni och ytlighet beror på så simpla saker, ingen guruism om att tro på mig själv eller se säkerheten inifrån eller den basala glädjen med att leva. Jag är alltid alltid beroende av andra för min glädje. Hur gör djur? Hur gör andra för att behålla den här glädjen och harmonin när det inte sitter ett snyggo från Dalarna vid fötterna och fixar ens dator och sneglar lite då och då? När man inte planerar en resa med sin bästaste vän? När man inte hör av en gammal fining från förr och till sist bestämmer sig för att jofan, vi ska fika eller kanske öla? När man har bildat en hemlig klubb på jobbet med dom man verkligen gillar och bara dom som kan det hemliga handslaget får vara med och dricka vin på onsda. När den lilla människan trallar runt fast hon är den nya i klassen och telefonen ringer till henne oavbrutet och det finns antingen en tonårsraspig liten man i andra änden eller fnittriga svarthåriga små indiepopbrudar och man inser att man kanske kanske inte har förstört hennes liv? Är det så att de lyckliga människorna alltid har det så här? Att de konstant matas med välmåendets kärleksfulla energidryck från sin omgivning, eller har de sin egen generator som de trampar runt, medan jag tyvärr inte har kondis nog?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar