Sunday, band aid sunday

När tidningsbudet har en tidning över och stoppar den i min brevlåda vet han inte att han ger mig en morgon med kaffe i sängen, alldeles ensam klockan åtta en söndag. Den lilla människan kommer att sova i minst tre timmar till och jag kan läsa om Filippa Reinfeldt och Volvos aktiekurs, Anita Ekberg och debattinlägg om Israels vara-eller-inte-vara-demokrati i flera timmar. I den rosa pyamasen går jag igenom flera grader av bry sig eller inte bry mig-känslor, sådant som tevin aldrig lyckas skapa med sina färdigpacketerade åsikter som aldrig egentligen berör mig det minsta, nättidningar är djävulens påfund för snuttefieringens frammarsch via mitt långsamma bredband. I det tysta läsandet med katten på axeln hinner jag till och med reflektera över rosa bandets kampanj. Ett rosa band för tuttar, ett blått för ballar, så fantasifullt och nyskapande. Och varför behöver vi någonting för pengarna vi ger, varför behöver vi gå runt med det rosa bandet som skär sig mot vinterns moderöda-lila för att visa hur goda vi är eller i och för sig för att uppmana vår omgivning att ge du också. Jo, jag fattar.

Sen sätter jag mig framför datorn och läser igenom mailet jag fick i fredags, från han jag hade glömt. Han kommer till Stockholm om nån vecka på jobb, och kan vi inte ta en fika? Av orsaker som har med min moraliska hybris att göra blev det aldrig någonting mer än ett fyllehångel på en fest, och en massa varma tankar om någon man känner väl och känner så för. Ska man utsätta sig för risken att tankarna ersätts av något så mycket tråkigare, ett jaha han är ju en fin kille ju? Eller än värre, kanske spela manliga huvudrollen i musikalen? Att ha en the one who got away är bättre än att ha ännu en hönsröv till samligen. Jag väntar med att svara ett tag till: ett under när det gäller mig, tålamod och eftertänksamhet är inte en av mina styrkor.