Har internet känslor?

Förr, när man träffat nån och dejtat en eller tre eller fyrahundrasjuttiofem gånger och sedan sagt tack och hej, men du är inte för mig, så slapp man se dom, höra dom, veta något om dom.
Man skulle vara rätt despo för att ringa upp på hemtelefonen och utsätta sig för en upprepning av nejjagvillintejudittsablabänglo, det hände aldrig. Ibland ringde dom och då sa man nejjagvilljuintedittsablabänglo. Det hände inte ofta.

Out of sight, out of mind. Efter ett tag i alla fall. Dom där korta hade man ju inte ens nån bild på, mer än nån suddig gammal skolkatalog från 1984 kanske.

Nu ÄR dom där. Ett klick borta, ett fyllesms senare. Profiler på Sd, MySpace, Facebook som tyst hänger där i luften och inte pratar med en längre. Har man riktig tur kan man få läsa om sig på nån kass blogg också, man är tydligen en känslokall idiot.

Är man masochist och ens ex inte heter Karlsson, Svensson och Andersson kan man googla deras nya liv, om förälskelser och nya jobb och barn och hur fint allt är, semestern på Mallis (eller mer troligt, backpack i Kambodja) och barndopet av nya barnet.

Dom är tillgängliga, du är tillgänglig. (Du är tillgänglig för galna ex också, för att inte tala om exets ex) När man ens orkar viska om att man tycker det är jobbigt säger alla: men låt bli att titta då? Jerajt.
Nåja, i mina gallupundersökningar bland vänner som inte har coolhetskomplex finner jag att det är nog fler än jag som spanar och googlar och klickar och beter sig. Några av dom tycker nog det är jobbigt.