Måndag

Man har vän, en sån som förstår och säger allt på rätt sätt och lyckas vända en självdestruktiva tankar rätt, att få en att reflektera utan att sjunka sådär djupt djupt ner i självförakt och hopplöshet. När man skiljs åt efter timme och timme och timme på en gräsmatta i solen, med barn, långhåriga grabbar och kaffe i pappersmugg, mår man bättre och hon förstår att man ju saknar allt det där man inte har, och inte riktigt orkar uppskatta det man har. Uppskatta och uppskatta, uppskattar man för mycket innebär det att man hela tiden skall vara medveten om att man kan förlora. Ibland måste man ta för givet. Det man inte har måste man hoppas på och hon klarar att få mig att tro, klarar att visa en värme som man kan ta emot. Man mår bättre i flera timmar och sover gott och är bara lite otåligt otrevlig mot sin bror som skall sova i ens minimala lilla lägenhet, nu igen.

Hon förstår hur ont det gör när hångelnätter och hålla handen och jackan-omkring-dig-i-regnet inte betyder någonting, när allt är fubbick och på låtsas och tankarna därinne i hela hans huvud innehåller skav och rasp som man inte ser, som inte kommer fram förrän sen, då när man är kissnödig eller sms:et aldrig kommer. Då ser man att han inte såg, inte någon av oss.
På morgonen kommer ledset sms, han ringde inte, han kommer inte att...
Den människa vi hade gemensamt, han som inte finns mer, han såg mer än vi trodde. Vi är samma lilla Anna båda två, gör samma val och samma misstag, och tiden bara går.