Färgade håret en alldeles för mörk nyans, från ljust brunt gråmelerat till brunsvart blev för mycket. Gha, jag ångrar mig varje gång jag ser en spegel.
I valet mellan Hans Castorp och Cafe Edenborgs cynism ala snusk-cabaré, vann självklart snusket. På Edenborg känner jag mig obekväm och ur mitt vatten-jag-hör-inte-hemma-här, men jag har med tiden fått medge att CM Edenborg är sveriges sexigaste förläggare och en hundraårig fakir som tänder eld på sitt kön kan kanske till och med väcka mitt döva sinne för det förvånande. Han var lite sorglig farbrorn, och luktade tydligen lite. Däremot var gamla damen som gjorde nakna statyer fin när hon stod i Edenborgs röriga kök efteråt, med en värdighet som var närapå angelisk. På väggarna i Cafét fotografier på gamla varitéer, stripp på femtiotalet var förvånande grovt och kvinnokropparna mjuka som gräddbullar jämfört med dagens ideal, en helt annan form.
Lyssnade senare på en kvarts utläggning om kokain. Att lyssna på folk som diskuterar kokainets lov jämfört med meta-kokainets fick min blick att fly ut i rummet och treva i handväskan efter resepocketboken. Känslan påminner mig om den jag får när folk pratar sport, jag är så akut ointresserad att jag inte ens kan fejka. Ett mysterie i mellanmänskliga gåtan jag inte löst, hur fejkar man intresse utan att fejka? Problemet är väl att jag är rätt ointresserad av rätt mycket och kombinerat med en nästan patoligisk ärlighet åstadkoms inte någon större social smidighet.
Men hon var fin, kokainpraterskan, och hade samma känsla för Sipowicz som jag.
På vägen hem sökte en killfarbror ögonkontakt på tunnelbanan, vi log lite och hade en stunds fin stum främlingsssamvaro. När han skulle stiga av vid samma station som jag fick jag panik och tänkte våldtäkt och sodomi. Sorgliga kvinnorädsla, självklart försvann han snällt åt sitt håll utan så mycket som ett ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar