Svättstuga

Häromdan hade jag tvättid då va. Trodde jag. När jag precis hade lagt in tvätten i maskinerna och satt igång och vattnet hade börjat pysa ner över mina och den lilla människans lortkläder kom det in en liten gubbe i tvättstugan. Det var hans tur att tvätta, jag hade visst tvättid i går. Som igår, fast det här var ju för att par dar sen.
Det här var ju ruskigt pinsamt och gubben vart lite sur, men eftersom jag inte begrep hur man gjorde för att avluta programmen på de där tvättmaskinerna och tvätten ju redan var alldeles blöt så kom vi överens om att min tvätt skulle få gå klart, efter 973 ursäkter och en tår i ögonvrån. Peace, love and understanding.

Tjugo minuter senare står det en sextifemårig amazon utanför ytterdörren och är jättejättejättearg för att jag hade utnyttjat hennes lilla gubbes mesighet och hon står och skriker på mig i trapphuset i minst tio minuter. Jag bad återigen långt över tusenfalt om ursäkt och lovade och bedyrade att jag skulle lämna tvättstugans stoft för mina fötter senast klockan åtta prick.

Klockan femiåtta beger jag mig således ner i tvättstugan för att hämta min skuldbetyngda tvätt. Den finns ju då tyvärr inte i maskinerna längre, utan ligger drypande våt i min IKEA-kasse. Ocentrifugerad, droppande sur och med sköljmedlet kvar. Tanten var visst bättre på tvättmaskinsingenjöreri än jag, ety hon hade lyckats avbryta tvätteriet. En kvart innan den var klar, hon sparade nog minst tjugo minuter på att orsaka mig allt detta besvär.

IKEA-kassen med tvätt och 17 liter vatten var så tung att den inte gick att lyfta, dessutom rann det liter efter liter med sköljmedelsvatten över hela trapphuset, så jag fick hämta X antal plastkassar från ICA och bära upp tvätten i. Då kom tanten. Jag - vid detta laget ganska trött - sa att det där var kanske inte så vänligt gjort. Tanten skrek då någonting om att: du ska inte tro att man kan göra sådär (underförstått "lilla vän"), bara ta nåns tvättid och tro att man ska få köra klart! Gagaga.

I två timmar fick vi skölja tvätt i duschen (inget badkar).

Var det en dum tant? Eller var jag dum? Jag tror att rollerna hade varit omvända hade jag köpt läget och knappt varit sur ens, misstag är det väl bara skönt att folk gör, då får man liksom alibi för sina egna. Ellä?

Ps: det tog två dagar för det stora badlakanet att torka. Det luktar mysko om det, typ gammal ost.

Mvh indignerad gottegris

Innan jag slog mig ner i soffan för min tevikväll travade jag iväg till ICA för att köpa det ena och det andra. Det blev bara det ena, eftersom det inte fanns en enda karamell på ICA, och karameller var det där andra.
Karamellkungen har 11 karameller i sitt sortiment, inga finns på mitt lokala ICA och dessutom är de rätt äckliga allihop, medan de har valt att satsa på blygsamma 59 sorters gymmigodis!
Jag tror Karamellkungen har nyckeltal på sina produkter. På sina Product Development Meetings sitter dom och diskuterar de nya produkternas Consumer Mouth Span-KPI och tar sedan bort allt med CMS över 10 sekunder.

You are beautiful

1979 gick den här serien i tevi i Sverige, alla såg den, alla tjejer blev kära i Luke. Lillebror Josh var jättetöntig och hade hängslor och fick alltid stanna hemma och passa kossan. Storasyster Laura var snygg och höll en gång på att gifta sig med en mormonfarbror och blev bortrövad av en farlig galen guldletargangster, alla vart helt galna i na på grund av hennes otroliga skönhet. Lillasyster Jessie var bara med som tapet, utom när hon gick vilse i öknen och blev räddad av Vargtass och inte ens då fick hon ligga.

2009 är Laura är noll snygg med sin späckhuggarkäke, Jessie hade platsat i OC och Josh ser lite indie ut med sideburns och allt, medan Luke är lite stureplanslökig. Jaja, Josh hade ansetts som töntig nu med, men nu pratar vi utseenden.
Själv hade jag antagligen ansetts som Europas största skönhet 1697 - jag hoppas fortfarande att tiden skall komma ikapp mitt stackars utseende. Poängen är att alla har vi varit vackra nån gång.

På tal om Vargtass så hänger den här killen på Snottys varje lördag. Han har inte åldrats en dag, nästan tvärtom.

Groundhog Day

Ett år sedan jag bloggade sist, tänk vad mycket som har hänt. Såhär när det nya året är alldeles alldeles nytt så gör man ju årsbokslut och funderar och tänker på alla de himlastormande och fantastiska upplevelser man varit med om, tex den där gången man tog en öl, eller när man gick till jobbet och var där i tid, eller när man köpte sig ett par nya byxer som man egentligen inte alls passade i. Makes you think don't it?

Mitt liv är ungefär som Phil Connors fast i alla fall just nu i den där perioden när han inte är galet desperat utan mest vet vad som skall hända och bara gör sitt bästa och håller på att bli en bra människa istället för det där sarkastiska surkartet. Kanske kommer jag också till sist att komma fram till det där perfekta året som gör att klockradion slutar spela I got you babe vareviga morgon.

Läs honom, basta!

Varje år har vi dödentävlingen, att gissa tre kändisar som kommer att dö nästa år. Jag har ibland tänkt att jag skall gissa på Slas, men bara tanken gjorde mig lite ledsen, så så blev det inte. Det är jag glad för idag, helt ärligt fick jag sug i magen när jag hörde att min alldeles älskade Gabriel Ask är död. Vad konstigt, kändisar finns ju inte på riktigt.

Ps: skriver man uppemot 90 böcker under en livstid blir inte alla lika bra. Läs dom bästa, och läs dom inte på raken.

Korten funkar skitbra

När folk som lovat höra av sig inte hör av sig tar jag det skitcoolt. Jag har läst på ett kort att jag är bra som jag är, och därför tar jag inte alls sådant personligt. Dom har nog mycket att göra tänker jag, eller tänker jag helt utan några hugg i hjärtat att det nog är så att dom bara har lust att hänga med någon annan istället för mig, just nu. Kanske bara är lite stressade inför julen och behöver vara lite ensamma, eller är det kanske nåt bra på tevi. Förr eller senare hör dom nog av sig tänker jag. Japp, gör jag.

Julklapp, man borde få en julsmäll

Nu tindrar ögonen på Kladd & Co's anställda, det är julklappsdags. Vår nya lillchef kommer helt anspråkslöst med en liten grått inslagen låda, lite tung sådär. Vi tänker finchoklad eller kanske nåt i glas som man kan gömma i ett skåp. Sen tänker vi att det nog är en gemensam present som HR har köpt in till alla.

Jag kan inte hålla mig och öppnar lite diskret under skrivbordet, och får då en liten låda med inspirationskort i handen. Fniss. På första kortet står det: Jag bejakar min fulla potential. På det andra: Jag väljer både och. På det tredje: Jag är tacksam. Nä det är jag inte tänker jag och sen kommer vi på att det här var inte alls från HR eller ens från storchefen utan från Lillchefen personligen, lille tottenuttegubben har suttit framför datorn med flickvännen och tänkt och funderat och planerat och jag är eeelak. Tänk vilken tur att nästa kort utlästes Jag är perfekt som jag är, annars hade jag fått dåligt samvete.

Idag är det Peppardags, jag hoppas dom har fina julprydnaden på plats annars får jag läsa ett kort till: Jag blir aldrig besviken.

Det här inlägget mår ingen bra av

Inatt höll jag på att bli galen, helt galen. En sån där mumlare som går runt med en liten hjälm av stanniol och tror att himlen är full av meddelanden från utomvärdsliga sällskap.

Jag drömde en dröm, placerad i sydstaterna under inbördeskriget och Johnny Depp var yankeeofficeren (den elake) och Christopher Walken var confederateofficeren (den ädle). Johnny vann förstås, och då tvingade han fina fina Walken att sitta på sin egen sabel. Depp the impaler. -Snälla, låt mig slippa, sa Christopher och grät sådär lite ädelt stolt som bara confederateöverstar kan. Självklart brydde han sig mer om förnedringen än själva smärtan, han var ju en ädel slavägare som inte alls piskade sina negrer. Han fick inte slippa, sa dumme Johnny och gnodde upp sabeln i rumpan på den lidande stackarn och så vaknade jag, precis precis på gränsen att bli galen. Hela min värld gick ut på min skräck för att bli torterad och ha ont, jätteont, jättelänge. Bli kokt levande, eller få inälvorna uppsnurrade som i Braveheart. Eller, gaah, American Psycho.

Efter jag hade städat kylskåpet i en timme gick det galna över, det var ju skönt att lite bortstädad rutten lax kan bota galenskap.

I miss you so much baby!

Idag har jag bara druckit en och en halv kopp kaffe ety jag självmedicinerar enligt vårdguidens rekommendationer. Klockan är nu 14:18 och vid det här laget brukar jag vara inne på min kanske sjunde kopp för dagen, men idag har jag bara druckit koffeinfritt cinnamonthe, rätt blaskigt. Jag är pömsig och den där effekten jag egentligen eftersträvade har hittils uteblivit, jag är lika rastlös som igår. Jag har till och med läst Alex Schulmans blogg och det är mot mina principer att gilla sånt som pöbeln gillar, men idag skrattade jag lite. Mest åt att kommentarerna är så jävla lökiga, men lite åt Calle. Lite.

Kanske är det kaffet som gjort mig så svårflirtad rent humormässigt? Shit, vad kommer att hända om jag slutar röka? Jag kanske bildar sveriges första Özz Nöjenfanclub.

Kladdjobbsrapport

Under lunchen idag använde jag ordet kverulant. Ingen visste vad det betydde.

Jag sa att jag hade ett sånt där toapapper med svåra ord på som jag lärde mig ord av, ett ord för nummer ett och tre ord för nummer två och att igår under bajsstunden lärde jag mig Kverulant, Kolerisk och Kultiverad.

Alain mon frère

I morse vaknade jag med den här killen. Han får mig faktiskt att bli helt vilsam i hela mig.

Finns det någon övre gräns för uttråkenhet?

Anarkist-Alfapet är i alla fall bättre än Gilmore girls.

Det känns som jag inte tänker en enda tanke just nu. Det bästa som kommer ur hjärnan är ordet 'kuka'.

Here Comes Bono

Det här är faktiskt roligt.

Tjoflöjt

Om inte indiepoparna låg och sov i andra rummet skulle man tänka onda tankar om våld och död, men det gör dom ju, så de där sekunderna innan man hinner vakna, treva efter telefonen, fälla upp lilla locket hinner man tänka ett par positiva tankar, och en och annan negativ som skapar lite tomsug i magen. Numret finns inte i telefonboken, inget namn i displayen. Man är för nyfiken för att inte svara, enira numret och sedan kanske kanske ringa upp. Sådan karaktär har man ju inte. Man svarar och möts av den där rösten.......en timme senare somnar man. Vad konstigt upp och nervänt allt blev och alla tankar alldeles hullerombuller på det bästa av sätt. Nå, nästbästa, eller egentligen rätt långt från bäst, men bra. Eller bättre, man är ju den man är.

Sleeping ugly

Kapten Firestorm kommenderar mig att gå ut -ut med dig, bland folk och surr, trots att han vet att han bara växer och blir tjockare av surret och alkoholen och tömningen av det redan tomma bankkontot.

Bristen på singelkompisar samt halsont ger mig ursäkt att gå awol och indiepoparna håller sällskap. Vi lagar mat, kotletter med vitlök och svampstuvning, vi får hjärtinfarkt när vi hittar en tvestjärt i tallriksstapeln.

Vi ser Apocalypto, fast mitt i filmen blir vi ju fruktansvärt sugna på vaniljglass med varm hallonsås och vi går iväg till affären, alla tre. På vägen dansar vi ful poledans vid en vägskylt, och skrattar tills vi ramlar in på Sabis i en stirrig hög som surkärringarna glor på och vi fnissar ännu mer. Sen går vi hem, kokar hallon och äter glass trots laktosen medan vi ser färdigt på indianvåldet, och diskuterar och wikipediar i minst en halvtimme om det var Mayor eller Inkor eller Azteker, och tydligen är Mel Gibson en idiot, för Mayor hade faktiskt sällan ihjäl varandra i sin guds namn. Nåja, det visste vi väl redan, angående Mel då, kommer vi överens om, men den var rätt tuff ändå, filmen.

Sen har vi inget att göra, vi pratar film och kommer på att Constantine vill vi se ju och då travar vi iväg till den usla videobutiken och korsitaket dom har den, och så segar vi oss igenom den också, mest jag och indiepop 2, som missuppfattar och tror det är nazibovar hela tiden, fast det är övernaturliga djävulsbovar, medan indiepop 1 färgar håret morotsrött och nästan gråter för det blir så fult, vi tetas och säger att hon ser ut som Birk Borkason, McAstrids hemskaste uppfinning. Imorgon hämtar vi ny färg i Kladderiet och färgar om, allt ordnar sig.

Medan jag diskar spelar indiepopet vändtia med andra indiepopet, Michael Jackson spelas och vi fnissar, dricker vaniljte och försöker dansa moonwalk och katten dansar bugdance med en harkrank och vänder feta magen i luften så fort man går förbi. Sen börjar Donnie Darko, dom har inte sett den, så unga är dom, säger att musiken är hemsk, men filmen bra, än så länge. Jag skriver, dom tittar och Kaptenen håller sig lugn ett tag, vrider sig bara lite i sömnen.

The Lethargian

Precis alldeles nyss när jag satt här framför datorn fick jag en droppe på nyckelbenet.

Jag har nyckelben nuför tiden, säger jag till dom som sett mig förr. Mitt ena nyckelben har en droppe på sig. Jag sitter minst fem meter från närmaste utomhus, jag vet inte varifrån den kom. Jag har inte tittat upp i taket, kanske sitter det en alien där och dregglar på mig. Jag är lite full, so who cares. Eat me whydontya.

Har internet känslor?

Förr, när man träffat nån och dejtat en eller tre eller fyrahundrasjuttiofem gånger och sedan sagt tack och hej, men du är inte för mig, så slapp man se dom, höra dom, veta något om dom.
Man skulle vara rätt despo för att ringa upp på hemtelefonen och utsätta sig för en upprepning av nejjagvillintejudittsablabänglo, det hände aldrig. Ibland ringde dom och då sa man nejjagvilljuintedittsablabänglo. Det hände inte ofta.

Out of sight, out of mind. Efter ett tag i alla fall. Dom där korta hade man ju inte ens nån bild på, mer än nån suddig gammal skolkatalog från 1984 kanske.

Nu ÄR dom där. Ett klick borta, ett fyllesms senare. Profiler på Sd, MySpace, Facebook som tyst hänger där i luften och inte pratar med en längre. Har man riktig tur kan man få läsa om sig på nån kass blogg också, man är tydligen en känslokall idiot.

Är man masochist och ens ex inte heter Karlsson, Svensson och Andersson kan man googla deras nya liv, om förälskelser och nya jobb och barn och hur fint allt är, semestern på Mallis (eller mer troligt, backpack i Kambodja) och barndopet av nya barnet.

Dom är tillgängliga, du är tillgänglig. (Du är tillgänglig för galna ex också, för att inte tala om exets ex) När man ens orkar viska om att man tycker det är jobbigt säger alla: men låt bli att titta då? Jerajt.
Nåja, i mina gallupundersökningar bland vänner som inte har coolhetskomplex finner jag att det är nog fler än jag som spanar och googlar och klickar och beter sig. Några av dom tycker nog det är jobbigt.

Doin' the bugdance

Man är lite trött idag. När man har dansat the bugdance blir man trött i huvudet och det liksom kliar otåligt i hela kroppen. När man vaknar vid sisådär två på natten av att ens sängpartner inte är en tjock sur katt utan en sån här så far man upp och efter nästan tio minuter av att se den krääääla omkring på kudden tar man mod nog till sig för att ta hushållspapper och kramakramakramaihjäldenochspolanerdenpåtoaletten och spola minst två gånger och så byta lakan. Hjärtat bultar på helt fel sätt och tänk om det finns fler, där i glipan bakom?

En timme senare hörs det tjut och tjiiiii i köket, då dansar indiepoparn the bugdance med en nattfjäril, alldeles stor. Den lilla lilla pojkvännen är en hjälte och gör fjärilsdamm mot skylskåpsdörren och sen måste vi ha te allihop och lugna ner oss och vi sitter i köket och jag berättar om kojan vi hade där utanför Bangladesh, där filtarna krälade inte av en eller två, utan miljoners miljoner och vi märkte dom inte i mörkret utan låg kvar en lång stund i allt det äckliga och tänk om det har bott såna i örat på mig ända sedan dess? Indiepoparna ryser imponerat och sen somnar vi.

Ps: fatta att dom kan flyga. Öärk.

Neverneverland

...och eftersom alla givetvis undrar hur jag ser ut, kan jag meddela att jag ser ut såhär nuförtiden. Typ.

Fnys

Förresten är det lönlöst att ha en Bio-klubb i Stockholm. Jäkla skitutbud, bara massa typer som heter Colin överallt. Farrell och No-Talant Nutley. Eller Nutleys fru, den rödnästa kaninen. Antingen det, eller Kambodjansk experimentfilm. Inte en enda Woody, inte en chans att få se Kubrick på bio, inte ens Bergman. Bajsbiografer.
Jag ska bli rik och öppna en egen. Du är bjuden.

Ps: på torsdag är det Filmfestivalen i Tanto. Det regnar säkert.