Efteråt

Dumpningstips

Var extremt kissnödig när du blir dumpad så tänker du inte så mycket på alla plattityder han slänger ur sig utan vill bara därifrån. Voilá, värdigheten räddad.

Curt

Det finns människor överallt som jag inte känner. Vissa, rätt många, vill jag inte ens känna. Vissa kan jag inte få känna heller. Vissa kan jag få känna, men jag vill inte. Tex Kubbarna på gården, som varje kväll hela sommaren spelar kubb på gården och stoltserar runt i svartbrun gubbmage ovanför de avklippta jeansshortsen vill jag inte alls känna, trots att dom frågar jätteofta om jag vill ha ett glas vin när jag går förbi.

På bilden ser vi Curt. Jag känner inte alls Curt. Curt vill jag inte känna så värst, tror jag. Curt sover oläckert framför mig på tunnelbanan. Huvudet glider längre och längre fram längs med tunnelbanevagnens glättiga vägg, till sist vaknar han med ett ryck och drar upp huvudet igen. Vi har alla gjort det där. Curt är lite gammal, kanske 60-65. Har lite för lång grå skäggstubb och gubbmage under den rutiga skjortan. Ser lite dekis ut, och faktiskt rätt osympatisk. Luktar lite otvättat, har arbetskläder i konsumkassen.

Runt sin vänstra handled har Curt ett armband. Jag hade ett sånt armband på åttiotalet, dom var moderna då. Ett namn, just Curt, inristat med ett speciellt teckensnitt jag inte sett sedan dess tror jag. Man bytte dom med varandra, om man var ihop. Jag hade en Johan.


Curt har nog inte bytt med någon, Curt ser inte gay ut. Jag undrar om Curt har köpt armbandet en gång på åttiotalet och sedan aldrig tagit av det, eller om dom fortfarande finns att köpa. Curt är för gammal för att ha bytt armband på åttiotalet, men kanske fick han armbandet i fars dagspresent av en dotter då. Kanske. Curt ser ut som en helgpappa, en sån där som sitter i obekväm tystnad med ett tonårsbarn på Texas Longhorn på söndagskvällar. Sonen/dottern skäms, det var längesedan Curt var en pappa man beundrade.

Jag tror inte Curt har fått armbandet i kärlekspresent. Ingen kvinna, skulle ge en Curt en kärlekspresent som gav tyngd åt namnet Curt. Man kan älska Curt, det är jag säker på, men inte 'Curt', det är omöjligt.

Sommarlovets tandlösa leende

Jag undrar om fröknar och magistrar fortfarande ber sina elever skriva uppsats om sitt sommarlov? Jag tror inte det, hoppas inte det, men eftersom jag, när jag gick i trean eller tvåan hade en sån där gammal fröken som hette Gertrud i beigenoppriga byxor med sydda pressveck, som blev jättearg för att jag inte kunde lära mig klockan, så måste jag ha skrivit minst tre, sex, nio sådana uppsatser. Då handlade dom nog mest om att man hade hälsat på mormor och kanske farfar. Hos mormor hade man roligt och fick bada i pyschet på Gustav Adolfs Torg i Malmö, hos farfar fick man bada i tvättbaljan på balkongen. Båda var mer spännande än det badkar pappa hade målat en amatörmässig men färgglad soluppgång i.

Kanske handlade uppsatsen lite om annat också, men det har vi redan tjatat så mycket om. 70-talnostalgin är gjord.

Mitt sommarlov 2007

På mitt sommarlov hade vi jättedåligt väder. Hela tiden, utom i två dagar. Den ena av dom dagarna låg jag i solen med Pulver på Nytorget, den andra låg jag i Kristineberg utan någotsomhelst Pulver. Då brände jag näsan av mig, och den håller just som bäst på att ramla av. Ingen av dessa båda dagar badade jag.

Då Lilla Människan bjöds på en resa till Japan och mina tänder fullständigt krackelerade var jag fattig som en dammråtta och kunde inte resa någonstans.

Läste en del böcker, de flesta hade nog inte Gertrud ens hört talas om, delvis för att dom inte var skrivna än. Just nu kommer jag inte ihåg någon av dom, så dom var nog inte så bra, även om jag har ett minne av att jag just när jag läste dom tyckte annorlunda. Å andra sidan köpte jag de flesta på Myrorna för 5:- st.

Lyssnade på ett enda sommarprogram, Salem-el-Fakir. Han var talanglöst tråkig att lyssna på och spelade tradjazz och Tommy Körberg.

Jag har klätt om en fåtölj också, eller i alla fall halva, resten står i ett hörn och ser lite övergivet ofärdigt ut. Den blir fin när den är klar, kanske om lördag.

Jag lånade pengar av fröken P, var i Göteborg, det regnade, jag blev full. Göteborg och jag är sig likt. Det som inte var sig likt var att någon fick ett psykbryt även om det känns lite underligt bekant. Jag har nog ännu en gång lärt mig att jag inte kan se hurdana folk är. Alls.

Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan. Vid en efterfest efter en sådan Fika/Öl Skånegatan fick jag ett blåmärke stort som en knytnäve eftersom vissa lägenhetsinnehavare inte sätter upp trappor som dom borde.

Stod i hällregn och åska på Hötorget och var fullkomligt lycklig i nästan 10 minuter.

Plockade blåbär, små som sötvattenspärlor. Fick en hosta som skakar mig uppifrån och ner hela nätterna.

Som Bergman hade sagt: vi tar om det för fan.

Hello, I'm a mongo, del 1 och 2

1. Anna/Fulfik: Stureplan
Stor latte samt spikar I kistan.


V: Han ringde aldrig.
-Jag förstår inte folk, han sa jag var värd mer än att lämna det så här. Varför säger man saker om man är för feg för att genomföra?
A: Folk är konstiga. Känner inte sig själva eller andra.
V: Men det gör ont faktiskt, det var så onödigt och sjukt.
A: Ja, man blir inte klok på. Stora uppblåsta full-of-themselves, gör andra små.
- Men du, det är nog nåt fel med dina val.
V: Ja, det är det jag säger ju. Jag förstår inte folk, överraskar mig varje gång.
A: Du är för naiv. Och ömtålig. Kanske borde du visa det, du verkar så…tuff. Säg ifrån.
V: Men jag gjorde ju det, men ville ge en chans att det inte skulle skada. Jag försöker förstå, ville förstå för min egen skull. Ska man ändra på sig, vara annorlunda, hårdna och avfärda? Hur kan man kompromissa det med tilliten? Och hur visar man sig känslig utan att verka som en dallrande geléklump av neuroser? Folk är inte nyfikna på ens svagheter, bara på styrkor.
A: Nej, du och jag fastnar där. Man får stänga dom ute, ge en chans och inte mer och sen inte låta den förbrukade chansen kosta av ens egen tillit. Det är dom som är konstiga, man måste tro det.
V: Hur vågar man ge den chansen då?


Henrik/Finfik: Skånegatan
Mellanstor stämgaffel och mellanöl

V: Titta, där kommer William.
H: Vad sluskig han ser ut.
V: Han har alltid sett sluskig ut, han är en slusk, fast fin. –Tufft, förresten, det känns inte alls. Första gången jag ser honom sen….
H: Bra ju. Vi ska förresten ha inflyttningsfest i oktober.
V: Haha, ni får ju skicka inbjudan snart då….
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Ja, och den ommastringen var inte bra alls, konstigt, för det är en erkänd tekniker.

V: Varför låtsades han inte se mig?

Dagens regnfilm: film noir, the crappy kind

"Dagen efter Fjodor bet ihjäl kattungarna cirklade familjen ännu lättare om varandra. Vi såg varandra mitt emellan ögonen och undvek pupillerna, där den halvdöda kattungen fortfarande pep. När jag blundade såg jag de dansande människorna omkring mig på samma sätt, cirklande för att inte avslöja, göra påtaglig känslan. Precis som den dagen ville jag gå ut bakom längan och krossa tvestjärtarna i dörrkarmarna, jag log och stirrade på de solglansiga pannorna."

Ibland önskar jag att jag vore Martina Haag. Eller åtminstone att jag hade en skrivmaskin så jag kunde slänga arket i en riktig papperskorg.

Sånt jag tänker på när det regnar på semestern

Varje gång jag går förbi den här butiken som stått tom i flera år förlorar jag mig i tankar på hur mycket jag vill ha och bygger i min fantasi upp en hel liten värld omkring mig och mitt lilla minimala snabbköp. Lokalen är som synes ledig, det är det som det står på lappen på dörren.

Tänk om någon gav mig ett par tre miljoner och jag kunde köpa den där, med fina skylten.

Jag skulle sälja miljövänliga grejor jättedyrt tror jag, helst i lösvikt eftersom förpackningar är rent marknadsföringslort.

I alla fall ska jag stå i den där affären och serva alla kunderna personligen, och mäta och väga allt på min lilla våg. Jag ska bli gammal och lite tjock och klä mig i Gudrun Sjöden under mitt överdimensionerade förkläde. Kanske ska jag ha en liten hatt så mitt risiga svartfärgade hår inte snor sig runt haloumin.

Jag sku nu hellre vilja vara på väg till Rio

Då min vän fröken P har blivit hastigt bortkallad på en vomantvisk resa till Sardinien av sin Doppelganger passar jag numera de två bajsmaskinerna Frallan och Lillan. Eftersom fröken P bor längs med den fantastiska spårvägen Tvärbanan bestämmer jag mig därför att promenera till Alvik och ta just denna bana därifrån till min bestämmelseort. Då det är att faktum att vägen mellan Blackan och Alvik är både tråkig, fylld med automobilers utspydda avgaser som ett överfyllt avträde, tar jag med mig en bok och läser medan jag går, för att inte förgås av uttråkenhetens sjuka. Jag ser ut som en [iofs intellektuell] mupp och det går förtvivlat långsamt, såsom den tid som förflyter mellan utgivandet av sitt telefonnummer till en ljuvlig man och tiden tills dess han ringer. Och nu ger jag upp att försöka skriva som Harry Martinson. Lille man, tiden har gått dig förbi. Varför skriver ingen såhär längre:

"Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckta eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar. De lägga sig på rygg i rymderna likt patriarkers vålnader och snarka över Ionopolis, som sned i kroppen och med den väldiga packningen lossnande i fogarna slåss för sin ära: seminolaplankens öde."

Ropen skalla: metaformongon till alla.

*beundrar*

http://gudsvrede.blogspot.com/

Fan, att orka vara så genomgående humorkonsekvent. Aj, min mage.

Skåpletning

Jag trodde verkligen att jag ägde en plåttermos. En sån där liten i borstat stål som det bara får plats två muggar i, alldeles för lite för Nytorgsfikor. Efter att ha gått igenom varenda litet snedställt skåp i min skåpfulla lägenhet inser jag att jag bara har inbillat mig att jag äger en plåttermos. En liten plåttermos önskade jag mig till vetskap att jag hade.

Däremot äger jag ett orange jätteschabrak till termos som nog kallades för tevekanna då, 1976. En orange tevekanna. En termos, inte för utflykter, utan för att ha kaffet i istället för att låta det stå och knirka sig bränt i kaffekokaren, man slipper springa ut i köket, utan kan stanna kvar där i gillestugan med det gråbruna vävtapeterna och pingisbordet.

Den släpar jag aldrig-i-livet med mig till Nytorget, även om den ju är helrätt Söder, kanske just därför. Det får bli sjuelvan. Heja franchisekapitalismen.

I inboxen

Någon har dött. Det skall jag inte tala om, men jag kan tala om hur det känns att någon annans självvalda död kommer att handla om mig. Den som är död finns inte och kan inte hanteras, jag är kvar här och behöver hanteras av mina tankar och känslor. Det måste väl vara så. Två år och två månader sedan sista orden växlades och dom orden var en uppmaning att göra precis det han gjorde. Det hade säkerligen ingen betydelse för honom, men för mig nu. Den enda människa i mitt liv jag skiljts från utan samförstånd, och så är det ohjälpligt. Fan ta han, lilla katastrofala älsklingen, kunde han inte tänkt på det?

Tack för att ni väntar, ni har nummer fem i kön

Det här är en amerikansk vattenflaska från Starbucks. Den har jag fått i alla hjärtansdagpresent av en eterisk fransyska. Den står på mitt röriga skrivbord och är rosa och lite glansig och tröstar i största allmänhet. På den gula lappen i bakgrunden står det VL06O, det är en transaktion i ett system som man borde använda i otäcka laboratorieexperiment, eller det är kanske det man gör. Ibland hoppas jag att mitt liv stirras på genom ett osynligt glas eller ett finmaskigt nät, att en forskare står där och noterar i sin anteckningsbok om min reaktion när man tar osten ifrån mig ännu en gång och råttfällan slår igen precis där jag hade morrhåren för en sekund sedan. Om det är så har det åtminstone något syfte mer än att göra mig rätt så förbryllad.

Espérant que la vie ne fut aussi longue: au contraire!

Let's fade to gray. Nouvelle Vague version: dragspel och oljefat kickar månraketer lite drömskt.

Katten leker bort det andra favoritörhänget också, det första rasslade bort under byrån i går kväll. Jag orkar inte lyfta för att hindra henne och hon är så söt när hon vimsar runt den lilla grå kulan med vidhängande silverkrok, gamla tjockisen far runt runt och lyfter och knölar ihop den stora mattan tills den ligger i en stor katthårig hög mitt på golvet. Kanske hittar min slöa lilla dammsugare smycket, risken att den orkar suga upp det är minimal. Man får mata dammsugaren med de (grå) dammråttorna och den säger inte ens tack utan rapar bara lite slött.

Istället för hammare mot räls väcks jag av den rosa mobilens irriterande klämkäcka morgondänga. Jag leker Ivan Denisovitj när jag trött går till jobbet i den frigolitgnisslande snön. Mina fingrar är nariga och naglarna går av i iskylan, jag har tappat bort alla tre paren vantar jag köpte i höstas. Slarvigt bara och inte alls på grund av gulagernas grymhet, toge jag mig till stan någon dag kunde jag ju köpa nya för alliansens jobbavdrag som dunsade in på kontot i natt. Inte får jag någon vattnig fisksoppa heller. Eller vet ni, jag är inte lik Ivan alls.

Årstiderna gör tiden märkbar och tydlig och tydlig blir också känslan av att det är lite tråkigt förnöjsamt slött.

Jag + en hel generation till

När jag var liten bodde jag i en liten by, nästan som Slas. Vid en väg i en skog, fast det fanns ängar och åkrar och ett kärr där jag fastnade med och förlorade en röd favoritsko när jag plockade vitsippor i gungflyt.

Precis som Slas hade vi dryga bönder och snälla bönder och vi hade inflyttade stadsmänniskor, man hade det i mitten på sjuttiotalet. Staden är numera Sveriges Bangladesh, då vet jag inte vad det var, men folk ville visst därifrån i alla fall. Sådana som skulle leva lite renare, lite närmare, lite finare. Baka eget bröd och köra skrotamazon istället för Saab 99. Mamma och pappa, Tord och Kerstin, hela familjen Hector var sådana lite bättre människor. Trappellika och Ulf Lundell (som jag sparkade på smalbenet) spelade gitarr en kväll.

Dom vuxna hade fest ibland, då luktade det konstigt och dom var fnissiga i sina lila mjukisbyxor och behålösa bröst. Annars var dom fina. Tord lärde mig cykla för min pappa försvann en dag och ersattes med någon som bara kom till oss varannan helg och lekte pappa ett par minuter. Kerstin hade den största, bredaste, finaste mammarumpan jag sett.

Man fick inte välja sina vänner, det fanns ingenting att välja på. Man fick vara vän med hon med skorven i ansiktet, och han som hade kattbajs i hela huset och hon den rödhåriga vars morfar var präst. Lena var bäst att vara vän med, fast hon var elak, för hon fick prenumerera på Kalle Anka & Co. Hennes mamma var socialdemokrat och hennes pappa rökte pipa och slog hennes bror.

Det fanns några barn som inte blev valda fast man inte hade något val, hon vars morfar var något värre än präst, det värsta man kan vara som morfar nästan, dvs hennes pappa. Banjo banjo. Alla visste, ingen sa nåt.

Vi byggde kojor i skogen, vi var elaka mot varandra. Vi tände eld på kreosotimpregnerade sliprar på gamla nerlagda järnvägsspåret för det luktade så gott. Vi gjorde ost av vinbär och smällebär och ingen visste någonsin var vi var. Vi slog oss hela tiden, drunknade nästan ibland. Tjuvred på hästar och slog nästan ihjäl oss, blev rädda för lommens läte i skymningen och klättrade upp på silon, minst en kilometer högt. Vi sjöng i barnkören och gick luciatåg för gamla människor som grät för vi var ju så fina.

När man blev lite större festade vi ihop, alla traktens ungdomar. Det blev ungefär femton stycken om man samlade ihop alla mellan 13 och 18. Vi tältade vid Åsnen i stort militärtält, blev drängfulla på hemkört och jag förlorade oskulden med min klasskompis storebror. Han fick näsblod i sovsäcken, jag fick ingenting. Samma höst flyttade vi till Bangladesh för mamma skiljde sig äntligen från helgbesökaren.

Upptagetton

Herregud, hur ska det gå?

Jag har glömt min fina rosa mobil på jobbet. Ingen når mig, jag finns inte. Där ligger den och piper och ringer och surrar som Telenorreklamen upphöjt med minst 27. Och jag svarar inte. Jag finns inte förrän på måndag klockan nio. Tänk vad besvikna alla ska bli.

Gurglar du ofta här?

Det var precis någon som hittade hit genom att googla på "slicka armsvett".

Välkommen älskling.

Ny kärlek

Någon gång känns det som när jag var 10 och hittade mammas gamla album med Simon & Garfunkel.

Dawn breaks like a bull through the hall,
Never should have called
But my head's to the wall and i'm lonely.

And if you'd 'a took to me like A gull takes to the wind.
Well, i'd 'a jumped from my tree
And i'd a danced like the kind of the eyesores
And the rest of our lives would 'a fared well.

Äcklet

Parasiter i verkliga livet är inte så roliga, Tjocka Förortsfrun som snor alla ideer jag har börjar bli lite trist, men annars gillar jag saker som är äckliga på det där überäckliga sättet som parasiter är.

I alla fall undrar jag lite varför jag njuter av att äcklas. Stora äckliga flugor lägger ägg i dom fina kossorna och jag tycker det är så äckligt att jag slår över en liten stund, men sen vill jag ju se mer, och då är det små vidriga steklar som suger ur den sista vätskan ur den fina sydamerikanska spindeln som i sin sista döende förvirring istället för att göra ett glänsande, symmetriskt nät istället spinner något äckligt förvridet och dött. Jag äcklas och njuter, precis som jag njöt av De sju knivarna när tjejen får en böld full av spindlar av voodoförtrollningen, eller Jimmy Smits har hela magen full av culebra, ormar. Äckligt äckligt, najs najs.

Om jag åkte på semester till Bolivia och kom hem med en puppa i benet som hon i Hermanssons Värddjuret skulle jag ta livet av mig. Genast, omedelbart. Jag hade inte klarat av att vara Ripley, jag hade hellre tänt eld på mig med en av eldkastarna än att riskera att den där saken satte sig på mig. Varför gillar jag att bli äcklad av såna saker när jag får frispel av ens två sekunder av Dirty Sanchez, Jackass eller att se Bert Karlsson äta semla?

Jag läste häromdan att en vanlig julgran har 210 000 miljoner insekter i sig när man tar hem den. No julgran nästa år. As if jag ens hade nån i år.

En gargoile på magen

Började jag året med att kräkas? Nej det gjorde jag inte. Om vi skall vara petnoga började jag året med att pussa på en tjej, titta på fyrverkerier, vinna vem som kunde sjunga Final Countown bäst, förlora i en massa annat, samt bli biten av en katt. Sen åkte jag svarttaxi. Taxichauffören ville äta lunch med mig någon dag, nu blir jag bortrövad och sodomiserad tänkte jag, men det blev jag inte. Lunch fick han inte heller.

Första dagen på nya året började däremot med att jag mådde illa men inte kräktes samt sov hela dan. Halvsju stapplade jag upp och gjorde pastasås på choritzos. Kanske blir resten av året likadant, man mår illa men kräks inte och det känns som man sover och äter korv mest hela tiden. Värre kunde det vara.

Cinde-fuckin-snowwhite

Inatt drömde jag att jag blev chef och fick 37 000 i lön. Alla hatade mig på jobbet och trodde att jag hade legat med Farbror Bosse för att få jobbet. Sen vaknade jag och såg Beethoven på tevi i sängen. Om 2007 hade börjat skulle jag sagt att det började bra, men det har det ju inte och morgon kommer jag nog att vara bakfull när jag vaknar.


Annars har jag mest tvivel om man kan ha prinsessklänningar när man är 38? Ens på nyårsafton.


Gott nytt bejbs.