Nyckelpiga

Ibland när hela livet står stilla ser man en liten rörelse i ögonvrån och då slänger man oftast ut den från balkongen.

47 tandpetare i asken

Jag är ett geni. Det skulle förklara allt så bra och alternativet är att jag lider av en autistisk störning för ibland ser jag inte saker som andra verkar se. Jag ser Almodovars filmer och Paul McCarthys konst och läser Bukowski och Rattamaas poesi och antingen är jag ett geni eller är jag autist som antingen är för smart för allting eller helt enkelt har fel i min hjärnas nervbanor och inte ser det stora, men herregud så banal mycket av finkulturen är. Lite rolig eller förnöjsam igenkänning, som en medelålders tant på en Gardellpjäs glor jag på det där och jag fattar, visst gör jag...men det är ju så...dumt. Slår knutar på sig själva för att säga samma sak på nya lite äckligare eller svårt uttänkta sätt så även de mest prettokåta små människorna skall kunna ta till sig det som egentligen bara är en plattityd som leker kurragömma i krånglig ordstapling. Säg en gång till att skitig olycklig elak kärlek är den renaste känslan och att kärlek och hat leker tafatt i din pjäs, gör det för all del. Säg en gång till att det går att förändra någons sätt att tänka med en oneliner och att livet är en tomhet. Är man bara tillräckligt rapp i truten så går det nog, eller hur herr Norén? Berätta en gång till om det vackra i att ge upp och dränka sig i alkohol och fjutta eld på sitt liv, det har ju ingen gjort förut. Använd gärna penisen som symbol för våld också och dränk in det i rutten ketchup, den symboliken var ju verkligen ny. Säg att 'all poesi är politisk' och tro att du inte kläcker en kliché...eller gör det just för att det är en kliché för klicheér kan ju också vara provocerande om det kommer från ett oväntat håll och nån stackars autist kanske blir upprörd i alla fall. Läs Faktotum och var en stereotyp, men...känns det inte lite larvigt att vara precis likadan som han som gick förbi alldeles nyss, med samma larviga lilla skägg och antagligen precis samma skivsamling? Och lite drömmer ni om det där skitiga och vill vara litegrann som han, men det kommer ni aldrig att bli för ni är ju alldeles vanliga killar utan alkoholistgen som vill ha snygga brudar, inte slitna alkobrudar som Henry C. Men jag är ju elak och dum och kritisk i överkant nu förstås, jag häver själv ur mig banaliteter på löpande band, men å andra sidan höjer vare sig jag själv eller DN mig till skyarna och å andra sidan hittar jag ibland både konst och böcker och filmer som väcker nya tankar och faktiskt inte bara försöker säga något vi redan vet och redan sett och undviker banalitetens löje. Jag vet ju också att tyvärr är ju verkligheten sådan att sånt som sägs för ofta på nästan samma sätt blir en banalitet, så fungerar det men det behöver ju inte göra orden eller ketchupen eller spritalkot mindre viktigt och jag vet att alla upplevelser är subjektiva och det som är en banalitet för mig kan vara en uppenbarelse och visdom eller höjden av humor för någon annan och mitt tvivlande höjda högra ögonbryn är cyniskt i överkant....I'm an excellent blogger and I fart in phonebooths.

A spoonful (of snot) weighs a ton

Gick vilse i företagsbyn för Cocacola fortsatte i en evighet, och titta på ett lager och säga ooo och aaa och nämen har ni crossdocking (viktigpetter snajsig businessperson) och tänka shit lilla intervjuperson har man sett ett lager har man väl sett kartonger förut och slå på egen trumma tills det bankar i hela feberhuvudet och så åka tåg som Markoolio och så lite kladdjobb och chefen hade glömt be om offert oops lilla chefen nu får man rådda upp ditt skit igen, på Kassaservice blev en jättegammal stockholsmtant arg så jag fnissade och så tog vi öl och han är fortfarande fin och sen kom Jonas Barnboksförlag förbi, han är överallt och till sist var man hemma och har inte ätit på hela dan bara massa snor i näsan, Flaming Lips i örona och varför i hela friden tar folk inte bort sina halvladdade filer för.
The End, snor snörvel.

Sanktioner

Carl Bildt klagade i morse över att man inte kunde införa sanktioner mot Nordkorea, eftersom de inte importerar nånting. Ungefär som att sluta prata med någon som inte pratar med dig ändå.
Jag inför härmed sanktioner på exakt samma sätt och med exakt samma verkan mot plötsligt uppdykande arroganta tendeser.

Fortsatt harmoni

Jag hoppade av i Abrahamsberg och gick hela vägen hem, säkert minst tiotusen steg, jag tänker så dåligt när jag rör mig. Målet är allt och vägen är bilar och egnahem och våta löv. När man kommer fram är man skönt varm inuti och skönt kall utanpå för nätstumpors värmande förmåga är inte stor.
Imorgon blir det Landet för en inbjudan pep till i telefonen och det ska bli roligt och den lilla människan skall hänga med den raspiga tonårsrösten säger hon och är lyckligast i världen och jag blir allvarlig i rösten och säger fåniga mammasaker om att vänta och skaffa åtminstone p-piller och gör inget dumt och hemma senast 12, jag ringer och kollar ska du veta.

Vi lagar fisksoppa med vitlöksbröd och äter och pratar och sen ska kattlådan bytas och disken diskas och sen vill hon se Medium, jag stickar halsduk i en fortsatt evighet och i reklampauserna får jag se på SVT, en irriterande dokumentär med skådespelare som spelar Newton och Einstein och man förstår ju varför, för att hålla våra stirriga små sinnen vid skärmen en liten stund, kanske till och med vi ska missa Medium för att lära oss något om hur människan har försökt sig på att få omgivningen gripbar och verklig genom att förstå och tänka ut. Materien och energin är konstant sa någon fransman under franska revolutionen, innan dom högg huvudet av honom. Hans fru gråter i sin enorma peruk, eller i alla fall dramatiserar dom det så, och jag tänker så bra när jag stickar att kanske är även känslomängden och intelligensen konstant, kanske är det därför ännu farligare med den moderna ekonomins eviga strävan efter tillväxt tillväxt och tillväxt och tänk om det är så att den intelligens och känslomässiga kompetens vi kallar eq som räckte till 100 000 cro-magnonmänniskor på istiden nu ska räcka till 6,5 miljarder kineser och ugandier och lite till en och annan schweizare, då är det inte konstigt att allt blir lite fel och Reinfeldt vinner valet och det varma bara räcker åt dom som kan ta det åt sig själva, eller att folk uttalar Schweiz som Schweitsch.

Den enkla feminismens död

Bara en massa bagateller och dumma tankar i huvudet. Igår drack jag två glas vin på Tranan med RökMarie och Lilla Tysta. Lilla Tysta var tyst och jag och RökMarie dissade konsekvent alla män i lokalen, tjejerna också för den delen. Sen lekte vi 'vilka sexuella böjelser har folk på kontoret'. Konstigt nog var alla helt asexuella i våra fantasier, utom TL som antingen var lesbisk eller domina. Idag pratar magen upprört med mig, jag tål inte vin, inte ens två glas.

I morgon skall RökMarie gå på Landet för hennes svåger är DJ där ibland. Jag vill följa med för jag gillar Landet och har inte varit där sen AutistMartin, men vågar inte fråga för man vill inte vara någon trängasigpåare. Trängasigpåar-människor är jobbiga och jobbig vill jag inte vara. Det är faran med god uppfostran i konflikträdslans tidevarv, man vet faktiskt inte riktigt om man är välkommen eller inte, skillnaderna i mottagande är extremt subtila.

I morse när jag läste ett litet debattinlägg av Jan Myrdal angående ords pejorativa meningar tänkte jag att jag skulle experimentera genom att hela dagen välja att tolka allt som hände mig ur feministisk synvinkel, men hittils har resultatet varit klent på upprörande missförhållanden. Ingen har kallat mig vare sig hora, luder eller fitta. Jag har däremot själv benämnt mig som slampa, men jag skojade nog.
När jag kom med lunchmaten stod det ett gäng grabbar ivägen på infarten som inte flyttade på sig utan jag fick klämma mig förbi. Var det manschauvinism eller var det bara ouppfostrade puckon? Ertappade även en liten farbror med att titta på mina nätstrumpebeklädda ben, men det kan jag väl inte bli upprörd över, det var väl liksom syftet med nätstrumporna, även om jag nog hade föredragit att den lilla farbrorn hade varit något lite mer lik Alain Delon anno 1966. Nej, i det lilla kan jag inte hitta mycket att bli upprörd över, bara i det stora. 10,2% och 92% och en hel massa andra mindre delar av 50 resp 100%.

Tjejtrampet

Jag är så simpel, så enkel, så plan. Att de senaste dagarna andats harmoni och ytlighet beror på så simpla saker, ingen guruism om att tro på mig själv eller se säkerheten inifrån eller den basala glädjen med att leva. Jag är alltid alltid beroende av andra för min glädje. Hur gör djur? Hur gör andra för att behålla den här glädjen och harmonin när det inte sitter ett snyggo från Dalarna vid fötterna och fixar ens dator och sneglar lite då och då? När man inte planerar en resa med sin bästaste vän? När man inte hör av en gammal fining från förr och till sist bestämmer sig för att jofan, vi ska fika eller kanske öla? När man har bildat en hemlig klubb på jobbet med dom man verkligen gillar och bara dom som kan det hemliga handslaget får vara med och dricka vin på onsda. När den lilla människan trallar runt fast hon är den nya i klassen och telefonen ringer till henne oavbrutet och det finns antingen en tonårsraspig liten man i andra änden eller fnittriga svarthåriga små indiepopbrudar och man inser att man kanske kanske inte har förstört hennes liv? Är det så att de lyckliga människorna alltid har det så här? Att de konstant matas med välmåendets kärleksfulla energidryck från sin omgivning, eller har de sin egen generator som de trampar runt, medan jag tyvärr inte har kondis nog?

Jag är lite kär i Marie

Att kladdjobba på kladdjobbet när man har sovit i tre timmar är inte så effektivt, jag har inte ens bloggat utan bara helt enkelt fått dagen att gå och mest rökt en massa. Med Marie.

Marie kan på frågan: vad skulle du välja, bli blind eller få stomipåse och hopsytt anus? välja att få hopsytt anus och blind på ett öga. Det är när man har sovit i tre timmar så fantastiskt roligt att man nästan ramlar av rökbron.

Vi har också kommit fram till att det töntigaste man kan vara inköpare av är hemorrojdsalva eller vuxenblöjor. Vi är nästan sjukt coola i jämförelse.

Nu är mina cigg slut och nästan som magi är det precis samtidigt dags att gå hem.

Those little pieces of...

Sömnlösa nätter är inte de bästa nätterna. Att vakna precis när man flutit bort, med ett ryck och komma ihåg att i morgon skall det kladdjobbas (läs idag) och så är det ju kontraktet på lägenheten som skall förnyas och herregud, hur mycket pengar har jag köpt kläder för den här månaden egentligen och ensamheten, hur var det med den, är du inte en hemsk människa och det är nog därför som han sa...tjong tjong i mellangärdet får en att vakna om och om igen och sen går man upp och kissar och dricker lite vatten, öppnar fönstret och fryser en stund och kryper sedan under täcket igen och ska jag ligga på mage eller rygg eller sidan och sen ligger man och håller om den spinnande katten en stund och till sist, kvart i fyra, somnar man och sen är klockan halv åtta och inget av det där tjongeriet är riktigt lika nära, men tänk att få somna om.

Sunday, band aid sunday

När tidningsbudet har en tidning över och stoppar den i min brevlåda vet han inte att han ger mig en morgon med kaffe i sängen, alldeles ensam klockan åtta en söndag. Den lilla människan kommer att sova i minst tre timmar till och jag kan läsa om Filippa Reinfeldt och Volvos aktiekurs, Anita Ekberg och debattinlägg om Israels vara-eller-inte-vara-demokrati i flera timmar. I den rosa pyamasen går jag igenom flera grader av bry sig eller inte bry mig-känslor, sådant som tevin aldrig lyckas skapa med sina färdigpacketerade åsikter som aldrig egentligen berör mig det minsta, nättidningar är djävulens påfund för snuttefieringens frammarsch via mitt långsamma bredband. I det tysta läsandet med katten på axeln hinner jag till och med reflektera över rosa bandets kampanj. Ett rosa band för tuttar, ett blått för ballar, så fantasifullt och nyskapande. Och varför behöver vi någonting för pengarna vi ger, varför behöver vi gå runt med det rosa bandet som skär sig mot vinterns moderöda-lila för att visa hur goda vi är eller i och för sig för att uppmana vår omgivning att ge du också. Jo, jag fattar.

Sen sätter jag mig framför datorn och läser igenom mailet jag fick i fredags, från han jag hade glömt. Han kommer till Stockholm om nån vecka på jobb, och kan vi inte ta en fika? Av orsaker som har med min moraliska hybris att göra blev det aldrig någonting mer än ett fyllehångel på en fest, och en massa varma tankar om någon man känner väl och känner så för. Ska man utsätta sig för risken att tankarna ersätts av något så mycket tråkigare, ett jaha han är ju en fin kille ju? Eller än värre, kanske spela manliga huvudrollen i musikalen? Att ha en the one who got away är bättre än att ha ännu en hönsröv till samligen. Jag väntar med att svara ett tag till: ett under när det gäller mig, tålamod och eftertänksamhet är inte en av mina styrkor.

Let the sunshine in

Över vänstra ögat hänger de dom där tre sista mellanölen som en en liten hellraiserkrok. Det gör faktiskt ingenting för det var en trevlig kväll med massa fullkomligt meningslöst prat och jag gick hem i tid och ställde mig inte i kön till Kvarnen trots att vi kanske inte riktigt ville gå hem just då. Någon hade kräkts i tunnelbanevagnen men det var inte jag, så kan man ju också välja att bli glad över lite kräk: det är i alla fall inte mitt fel. Som tur var var korvmojjen på Islandstorget stängd vid halv tre så jag fick bara en knäckemacka i sängen och när jag slog på tevin var det den där fina filmen och jag somnade med Anthony Hopkins engelska gamla röst i örat och det var verkligen en väldigt harmonisk kväll som suddade ut kladdspåren, åtminstone till måndag klockan nio.

Idag ska jag diska disken och handla maten och sedan laga maten till någonting väldigt gott och efter att ha stått i telefonkö hos UPC i över en timme sa han att jag skulle trycka på knappen och bang så fanns hela världen här igen, när jag tittar ut genom fönstret så står där ett körsbärsträd som har fifty/fifty gula och gröna blad och äntligen är det höst på riktigt och katten ligger i vägen på tangentbordet och jag är nöjd.

Kladdhandlaren som slutade bada

Jag har en oro idag, en otrivsamhet. Jag försov mig i morse och jag har inte duschat och då blir det så här, lite flottigt och äckligt ähnt allting. Jag startar tio saker, gör färdigt noll. Det svider i ögonen och jag har en ursäkt att gå hem, men hemma har jag en jättedisk och kanske ska jag gå ut ikväll men jag vet inte om jag vill och hemma måste jag bestämma mig och när jag har bestämt mig måste jag välja om jag ska gå ut med Jensan eller med Mazarinen och det är komplicerat med den ena men enkelt med den andra men den ena träffade jag igår och den andra är sällsynt, och vad ska jag ha på mig och jag ska nog ha dirndlflätor i håret, men jag har ju inga hårnålar och gillar ju inte alls att gå ut i glasögon, speciellt inte dom här som jag inte vant mig vid ännu. Jag vill ha svartovitt-glasögon som gör allt enkelt och ger klara vägval istället för rondeller som snurrar runt och leder tillbaka samma väg eller kanske bara några grader åt vänster och vad skulle jag där att göra?
Kanske ska jag vara hemma med stickorna och katten, men disken då och datorn som kanske fortfarande inte har något internet, sabla UPC. En hemdator utan internet är det mest monstruöst överdimensionerade som finns även om jag vet att ingenting händer där på andra sidan inbillar jag mig att jag missar en massa, att folk har glömt att jag finns. Sen kommer internet upp och jag finns knappt ändå och ännu mindre i relation till möjligheterna.

Jag hämtar Marie och vi röker för tio-tolfte säkert femtonde gången idag och sen sätter jag mig igen och jag vill bara skrika att jag vill inte vara här och nu, jag vill vara nån annanstans där man inte måste räkna räkna och bli vansinnig på det stora tyska systemets nerladdningstider och kontera fakturor är tortyr och för varje gång Lotus Notes blinkar till är det ännu en meningslöshet som skall göras och jag bryr mig inte och gud det är så jävla tråkigt att jobba idag.

Höst

Det hände något i mitten på åttiotalet tror jag, det är min teori. Jag tror att någonstans där blev melankoli någonting fult och lite lite fel. Kanske på grund av peppiga amerikanska influenser, jag vet inte. I alla fall försvann den där stillsamma melankolin som är det nordiska. Ibland dyker det upp igen litegrann, i Roy Anderssons filmer kanske, men mest är det flåshurtigt eller våldsamt norénskt dramatiskt eller bara flabbigt. Jag saknar det fundersamma, långsamma, det som är lite ledset trött men inte deprimerat eller känslostormigt argt. Där också det vilsamt kärleksfulla får plats, utan att det måste vara alluppslukande och konstigt allting. Inte alls så som i Spotless Mind eller Broken Flowers, det är liksom inte riktigt rätt. Jag efterlyser den nordiska melankolin som utan blåhåriga tjejer och träningsoveraller och konstigheter kan sätta fingret på det man känner när kylan sveper in och det ändå är rätt bra allting, men man tänker ju...den känslan. Det stora vemodet. Som mumintrollet innan japanerna gjorde honom amfetaminberoende.

Större, dyrare, bättre

Det här är mina ögon, pre inflammation. Mina ögon är stora. Mina ögon är dyra. Tyvärr är korrelerar inte kvalitén med storlek och kostnad. Idag har jag spenderat 4335 kronor på dessa ögon och dom fungerar fortfarande inte.

God bless us - everyone

Vad ska vi göra till jul - frågan ställs alltid den tid av året man mår som sämst, innan det har blivit höstmysigt kallt och man kan vira halsduken om sig och ha värmeljusen på, precis när man har som mest ångest för att livet inte förändrades den här sommaren heller. Tidtabellen är inte logistiskt sund.
Jag tänker på min syster som jag inte pratat med på ett och ett halvt år - sedan hon skrattade mig i örat och tog ifrån mig en dröm - som alltid anordnar en jul som går efter alla regler som alltid har skapats och aldrig kan ändras. Man ska inte göra så och det där måste vi ha och är vi inte snälla som bjuder på allt och min svåger klämmer mig på låret efter tio öl och fem snapsar och jag svär att en gång till och jag gör som han i Festen, screw the consequences. Lusten och glädjen lyser med sin frånvaro i familjemedlemmarnas tindrande ögon, jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Mamma blir ledsen och snart har jag hållt mig undan familjen Duktiga Svensson så länge att det är irreparabelt och vägen tillbaka slyar igen. Ingen tar första steget, julen är en chans som jag inte vill ta, jag har en klump i magen av tanken att gå tillbaka till den jag blir som en högstadiereunion för den mobbade tjockisen som inte har lyckats gå ner i vikt och fortfarande har glasögon tjocka som colabottnar. Den lilla som inte kan, som behöver tas om hand, singel i Familjeland, fy skam fy skam för ingen ville haaaa na. Mina värderingar och mina värden uppskattas inte i forumet, jag är en miljöpartist på Moderatvakan på Riche och jag trivs bättre på Street och eftersom jag inser att jag använder skrattet jag fick i örat som en ursäkt att inte behöva vara i det där får jag en liten kladdig julkola av ågren i magen.

Nu ska jag sätta mig på St Eriks ögonkliniks akut för optikern bannade och sa att snart blir du blind om du inte tar hand om dig, dit sablans mongo. Nä, sa han inte alls. Men typ.

Butch

Jag har knutit en knut.

Napoleon did not surrender

Dagens inköpsrazzia resulterade i följande beslag:

1 Pennkjol
1 Slips
1 Vit skjorta
1 Pulp Fiction (Rea)
1 Stolthet och Fördom (Rea)
1 Sagan om ringen Härskarringen (Extended version)
1 Napoleon Dynamite (Rea, jeeeesus vilket fynd)
2 St fula glittriga kvistar
3 St garnnystan
1 Påse Geléhallon
1 Halvt kilo kaffi
1 Paket Marlboro

Nu ska jag snorta, skjuta, boffa, bonga i mig det det också. Gonatt.

Cousin It

Den här clownen har sina dippar. Goafton.

Sunday bloody sunday poetry slam dunk

...och flera gånger har jag brutit upp och börjat om från början för att alla försvann eller aldrig kom hur mycket jag än drog i det det hemliga kopplet som andra människor har men som jag tydligen har förvandlat till en oändligt lång löplina av nästan genomskinlig fiskelina och dr Phil säger att vi lär andra vad dom skall ge oss och allt är mitt eget fel när jag får tystnad ingenting och man kan bara blir älskad när man älskar sig själv men kan man olära sig det som man lärt som en pavlovsk hund och jag är ju en glädjefylld människa bara det att just detta, detta lilla som jag inte kan få som är den stora sorgen som gör att allting allt jag ser och allt jag gör känns så meningslöst för ingen ser det med mig och ingen ser hur fantastisk jag kanske är för en person som orkade se och inte blinkade i just det ögonblicket tystnad och jag flyr dom som älskar mig av plikt tror du verkligen att lilla du kan det där? och hur kan man uppskatta kärlek som är givet till en på grund av något man inte blivit av egen kraft och är villkorad jag älskar dig om du är sån här och gör det där och trots allt och fastän dom inte förstår och när man aldrig har förmått uppbåda den känslan hos någon utan att plikten att älska fanns och plikten gör kärleken glädjelös jag blir glad för att du erbjuder din kärlek, men ledsen för att jag inte vill ha den och så länge det finns en frihet så flyr man jag orkar inte med dig för jag jag är så lätt att avstå det finns inget behov av dig i mitt liv och hur kan man älska sig själv, hur kan jag lära mig själv att jag duger, jag är bra när man efter varje gång blir nersparkad i ett krossar mig med jämförelsen med Henne ljummet helvete där man bara är förglömlig och blir bortvald hon är snyggare än dig, även om du är intelligentare och du var inte där och man till sist inte ens kan ringa sin vän för man är så rädd att inte duga, att få inte ikväll, men kanske om en vecka, när den viktigare inte kan känna att man är till besvär och en man inte tänker på och inte vill ha med, och hela mitt liv är en Friendsreklam fastän ingen säger något dumt eller elakt, dom säger bara ingenting och jag vågar inte säga någonting heller för tänk om jag blir bortputtad igen det finns inget behov av dig i mitt liv och får verkliga bevis för det jag tror jag ringer dig absolut senast när jag kommer hem, tystnad jag vill bara ha circumstantial evidence jag vågar inte satsa på dig, du har ju aldrig fått det att funka, så kanske domaren dömer till depression och cipramil istället för detta livslånga liv i en lufttät bevispåse på innersta hyllan i bevisförrådet och jag orkar inte leta reda på nya människor igen du var inte där, det var ju hon för jag vet ju att jag bara förlorar dom, att det inte finns någon människa som ens i ett andetag anser att jag är det viktigaste ni knullade medan mina telefonsignaler ljöd omkring er, dom andetag jag får stjäl jag alltid från den andra som, dom andra som man verkligen vill ge det du våldtog mig och förstod det inte ens eller förstod du och tystnaden var rädsla till och när dom upptäcker hur meningslös jag är och hur min meningslöshet strömmar ur alla mina porer och ger mig stora gula finnar fyllda av ensamhet som spricker och rinner över hela spegeln det finns inget behov av dig i mitt liv vill man inte vara i närheten för man kan fastna i ensamheten och den är äcklig.

-4.75 på höger och -3.75 på vänster

Jag sitter här med näsan en millimeter från skärmen och ser bara tre eller kanske fyra bokstäver i taget så jag ber om ursäkt för att det både går långsamt och kanske blir fel. Jag har ont, det gör ont. Av grusiga ögon blir man trött, jag somnar så fort jag sätter mig ner, jag diskar och antagligen blir det jag tror är rent inte alls rent men jag känner ju i alla fall inget smuts med fingrarna: jag sätter på musik jättehögt och då kan jag nästan inbilla mig att jag är Helen Keller som varken hör eller ser, men som med allting annat klarar jag inte att vara så extrem, jag kisar och om jag kommer riktigt riktigt nära kan jag i alla fall läsa en blogg om någon som sett en film som jag rekommenderat till hennes Mazarin och det var ju roligt att hon tyckte om den. Och nu redigerade jag det här inlägget för jag gjorde något jag lovat att inte göra.