Finns det någon övre gräns för uttråkenhet?

Anarkist-Alfapet är i alla fall bättre än Gilmore girls.

Det känns som jag inte tänker en enda tanke just nu. Det bästa som kommer ur hjärnan är ordet 'kuka'.

Here Comes Bono

Det här är faktiskt roligt.

Tjoflöjt

Om inte indiepoparna låg och sov i andra rummet skulle man tänka onda tankar om våld och död, men det gör dom ju, så de där sekunderna innan man hinner vakna, treva efter telefonen, fälla upp lilla locket hinner man tänka ett par positiva tankar, och en och annan negativ som skapar lite tomsug i magen. Numret finns inte i telefonboken, inget namn i displayen. Man är för nyfiken för att inte svara, enira numret och sedan kanske kanske ringa upp. Sådan karaktär har man ju inte. Man svarar och möts av den där rösten.......en timme senare somnar man. Vad konstigt upp och nervänt allt blev och alla tankar alldeles hullerombuller på det bästa av sätt. Nå, nästbästa, eller egentligen rätt långt från bäst, men bra. Eller bättre, man är ju den man är.

Sleeping ugly

Kapten Firestorm kommenderar mig att gå ut -ut med dig, bland folk och surr, trots att han vet att han bara växer och blir tjockare av surret och alkoholen och tömningen av det redan tomma bankkontot.

Bristen på singelkompisar samt halsont ger mig ursäkt att gå awol och indiepoparna håller sällskap. Vi lagar mat, kotletter med vitlök och svampstuvning, vi får hjärtinfarkt när vi hittar en tvestjärt i tallriksstapeln.

Vi ser Apocalypto, fast mitt i filmen blir vi ju fruktansvärt sugna på vaniljglass med varm hallonsås och vi går iväg till affären, alla tre. På vägen dansar vi ful poledans vid en vägskylt, och skrattar tills vi ramlar in på Sabis i en stirrig hög som surkärringarna glor på och vi fnissar ännu mer. Sen går vi hem, kokar hallon och äter glass trots laktosen medan vi ser färdigt på indianvåldet, och diskuterar och wikipediar i minst en halvtimme om det var Mayor eller Inkor eller Azteker, och tydligen är Mel Gibson en idiot, för Mayor hade faktiskt sällan ihjäl varandra i sin guds namn. Nåja, det visste vi väl redan, angående Mel då, kommer vi överens om, men den var rätt tuff ändå, filmen.

Sen har vi inget att göra, vi pratar film och kommer på att Constantine vill vi se ju och då travar vi iväg till den usla videobutiken och korsitaket dom har den, och så segar vi oss igenom den också, mest jag och indiepop 2, som missuppfattar och tror det är nazibovar hela tiden, fast det är övernaturliga djävulsbovar, medan indiepop 1 färgar håret morotsrött och nästan gråter för det blir så fult, vi tetas och säger att hon ser ut som Birk Borkason, McAstrids hemskaste uppfinning. Imorgon hämtar vi ny färg i Kladderiet och färgar om, allt ordnar sig.

Medan jag diskar spelar indiepopet vändtia med andra indiepopet, Michael Jackson spelas och vi fnissar, dricker vaniljte och försöker dansa moonwalk och katten dansar bugdance med en harkrank och vänder feta magen i luften så fort man går förbi. Sen börjar Donnie Darko, dom har inte sett den, så unga är dom, säger att musiken är hemsk, men filmen bra, än så länge. Jag skriver, dom tittar och Kaptenen håller sig lugn ett tag, vrider sig bara lite i sömnen.

The Lethargian

Precis alldeles nyss när jag satt här framför datorn fick jag en droppe på nyckelbenet.

Jag har nyckelben nuför tiden, säger jag till dom som sett mig förr. Mitt ena nyckelben har en droppe på sig. Jag sitter minst fem meter från närmaste utomhus, jag vet inte varifrån den kom. Jag har inte tittat upp i taket, kanske sitter det en alien där och dregglar på mig. Jag är lite full, so who cares. Eat me whydontya.

Har internet känslor?

Förr, när man träffat nån och dejtat en eller tre eller fyrahundrasjuttiofem gånger och sedan sagt tack och hej, men du är inte för mig, så slapp man se dom, höra dom, veta något om dom.
Man skulle vara rätt despo för att ringa upp på hemtelefonen och utsätta sig för en upprepning av nejjagvillintejudittsablabänglo, det hände aldrig. Ibland ringde dom och då sa man nejjagvilljuintedittsablabänglo. Det hände inte ofta.

Out of sight, out of mind. Efter ett tag i alla fall. Dom där korta hade man ju inte ens nån bild på, mer än nån suddig gammal skolkatalog från 1984 kanske.

Nu ÄR dom där. Ett klick borta, ett fyllesms senare. Profiler på Sd, MySpace, Facebook som tyst hänger där i luften och inte pratar med en längre. Har man riktig tur kan man få läsa om sig på nån kass blogg också, man är tydligen en känslokall idiot.

Är man masochist och ens ex inte heter Karlsson, Svensson och Andersson kan man googla deras nya liv, om förälskelser och nya jobb och barn och hur fint allt är, semestern på Mallis (eller mer troligt, backpack i Kambodja) och barndopet av nya barnet.

Dom är tillgängliga, du är tillgänglig. (Du är tillgänglig för galna ex också, för att inte tala om exets ex) När man ens orkar viska om att man tycker det är jobbigt säger alla: men låt bli att titta då? Jerajt.
Nåja, i mina gallupundersökningar bland vänner som inte har coolhetskomplex finner jag att det är nog fler än jag som spanar och googlar och klickar och beter sig. Några av dom tycker nog det är jobbigt.

Doin' the bugdance

Man är lite trött idag. När man har dansat the bugdance blir man trött i huvudet och det liksom kliar otåligt i hela kroppen. När man vaknar vid sisådär två på natten av att ens sängpartner inte är en tjock sur katt utan en sån här så far man upp och efter nästan tio minuter av att se den krääääla omkring på kudden tar man mod nog till sig för att ta hushållspapper och kramakramakramaihjäldenochspolanerdenpåtoaletten och spola minst två gånger och så byta lakan. Hjärtat bultar på helt fel sätt och tänk om det finns fler, där i glipan bakom?

En timme senare hörs det tjut och tjiiiii i köket, då dansar indiepoparn the bugdance med en nattfjäril, alldeles stor. Den lilla lilla pojkvännen är en hjälte och gör fjärilsdamm mot skylskåpsdörren och sen måste vi ha te allihop och lugna ner oss och vi sitter i köket och jag berättar om kojan vi hade där utanför Bangladesh, där filtarna krälade inte av en eller två, utan miljoners miljoner och vi märkte dom inte i mörkret utan låg kvar en lång stund i allt det äckliga och tänk om det har bott såna i örat på mig ända sedan dess? Indiepoparna ryser imponerat och sen somnar vi.

Ps: fatta att dom kan flyga. Öärk.

Neverneverland

...och eftersom alla givetvis undrar hur jag ser ut, kan jag meddela att jag ser ut såhär nuförtiden. Typ.

Fnys

Förresten är det lönlöst att ha en Bio-klubb i Stockholm. Jäkla skitutbud, bara massa typer som heter Colin överallt. Farrell och No-Talant Nutley. Eller Nutleys fru, den rödnästa kaninen. Antingen det, eller Kambodjansk experimentfilm. Inte en enda Woody, inte en chans att få se Kubrick på bio, inte ens Bergman. Bajsbiografer.
Jag ska bli rik och öppna en egen. Du är bjuden.

Ps: på torsdag är det Filmfestivalen i Tanto. Det regnar säkert.

Måndag

Man har vän, en sån som förstår och säger allt på rätt sätt och lyckas vända en självdestruktiva tankar rätt, att få en att reflektera utan att sjunka sådär djupt djupt ner i självförakt och hopplöshet. När man skiljs åt efter timme och timme och timme på en gräsmatta i solen, med barn, långhåriga grabbar och kaffe i pappersmugg, mår man bättre och hon förstår att man ju saknar allt det där man inte har, och inte riktigt orkar uppskatta det man har. Uppskatta och uppskatta, uppskattar man för mycket innebär det att man hela tiden skall vara medveten om att man kan förlora. Ibland måste man ta för givet. Det man inte har måste man hoppas på och hon klarar att få mig att tro, klarar att visa en värme som man kan ta emot. Man mår bättre i flera timmar och sover gott och är bara lite otåligt otrevlig mot sin bror som skall sova i ens minimala lilla lägenhet, nu igen.

Hon förstår hur ont det gör när hångelnätter och hålla handen och jackan-omkring-dig-i-regnet inte betyder någonting, när allt är fubbick och på låtsas och tankarna därinne i hela hans huvud innehåller skav och rasp som man inte ser, som inte kommer fram förrän sen, då när man är kissnödig eller sms:et aldrig kommer. Då ser man att han inte såg, inte någon av oss.
På morgonen kommer ledset sms, han ringde inte, han kommer inte att...
Den människa vi hade gemensamt, han som inte finns mer, han såg mer än vi trodde. Vi är samma lilla Anna båda två, gör samma val och samma misstag, och tiden bara går.

Page med kort lugg, chokladbrun

Varje gång jag släpar hem kattsand känner jag mig som Shirley Valentine, hemmafrun som talade med väggen i brist på annat. När jag släpar kassen uppför rulltrappan ser jag att tåget till Hässelby Strand redan står inne, och jag springer, missar...säger -skit mä på renaste småländskan och bereder mig på tio minuters väntan. Det är då det händer: lilla finniga tunnelbaneköraren öppnar dörrarna. Han ser jättesur ut, men han öppnar. Han får ett -PUSS! och jag landar på sätet bland de andra passagerarna. Dom ser sura ut. Jag känner mig rätt fånig och hade egentligen hellre väntat på nästa tåg.

PS: Jag har äntligen bestämt mig: håret skall av, inom en vecka. Tror jag.

Efteråt

Dumpningstips

Var extremt kissnödig när du blir dumpad så tänker du inte så mycket på alla plattityder han slänger ur sig utan vill bara därifrån. Voilá, värdigheten räddad.

Curt

Det finns människor överallt som jag inte känner. Vissa, rätt många, vill jag inte ens känna. Vissa kan jag inte få känna heller. Vissa kan jag få känna, men jag vill inte. Tex Kubbarna på gården, som varje kväll hela sommaren spelar kubb på gården och stoltserar runt i svartbrun gubbmage ovanför de avklippta jeansshortsen vill jag inte alls känna, trots att dom frågar jätteofta om jag vill ha ett glas vin när jag går förbi.

På bilden ser vi Curt. Jag känner inte alls Curt. Curt vill jag inte känna så värst, tror jag. Curt sover oläckert framför mig på tunnelbanan. Huvudet glider längre och längre fram längs med tunnelbanevagnens glättiga vägg, till sist vaknar han med ett ryck och drar upp huvudet igen. Vi har alla gjort det där. Curt är lite gammal, kanske 60-65. Har lite för lång grå skäggstubb och gubbmage under den rutiga skjortan. Ser lite dekis ut, och faktiskt rätt osympatisk. Luktar lite otvättat, har arbetskläder i konsumkassen.

Runt sin vänstra handled har Curt ett armband. Jag hade ett sånt armband på åttiotalet, dom var moderna då. Ett namn, just Curt, inristat med ett speciellt teckensnitt jag inte sett sedan dess tror jag. Man bytte dom med varandra, om man var ihop. Jag hade en Johan.


Curt har nog inte bytt med någon, Curt ser inte gay ut. Jag undrar om Curt har köpt armbandet en gång på åttiotalet och sedan aldrig tagit av det, eller om dom fortfarande finns att köpa. Curt är för gammal för att ha bytt armband på åttiotalet, men kanske fick han armbandet i fars dagspresent av en dotter då. Kanske. Curt ser ut som en helgpappa, en sån där som sitter i obekväm tystnad med ett tonårsbarn på Texas Longhorn på söndagskvällar. Sonen/dottern skäms, det var längesedan Curt var en pappa man beundrade.

Jag tror inte Curt har fått armbandet i kärlekspresent. Ingen kvinna, skulle ge en Curt en kärlekspresent som gav tyngd åt namnet Curt. Man kan älska Curt, det är jag säker på, men inte 'Curt', det är omöjligt.

Sommarlovets tandlösa leende

Jag undrar om fröknar och magistrar fortfarande ber sina elever skriva uppsats om sitt sommarlov? Jag tror inte det, hoppas inte det, men eftersom jag, när jag gick i trean eller tvåan hade en sån där gammal fröken som hette Gertrud i beigenoppriga byxor med sydda pressveck, som blev jättearg för att jag inte kunde lära mig klockan, så måste jag ha skrivit minst tre, sex, nio sådana uppsatser. Då handlade dom nog mest om att man hade hälsat på mormor och kanske farfar. Hos mormor hade man roligt och fick bada i pyschet på Gustav Adolfs Torg i Malmö, hos farfar fick man bada i tvättbaljan på balkongen. Båda var mer spännande än det badkar pappa hade målat en amatörmässig men färgglad soluppgång i.

Kanske handlade uppsatsen lite om annat också, men det har vi redan tjatat så mycket om. 70-talnostalgin är gjord.

Mitt sommarlov 2007

På mitt sommarlov hade vi jättedåligt väder. Hela tiden, utom i två dagar. Den ena av dom dagarna låg jag i solen med Pulver på Nytorget, den andra låg jag i Kristineberg utan någotsomhelst Pulver. Då brände jag näsan av mig, och den håller just som bäst på att ramla av. Ingen av dessa båda dagar badade jag.

Då Lilla Människan bjöds på en resa till Japan och mina tänder fullständigt krackelerade var jag fattig som en dammråtta och kunde inte resa någonstans.

Läste en del böcker, de flesta hade nog inte Gertrud ens hört talas om, delvis för att dom inte var skrivna än. Just nu kommer jag inte ihåg någon av dom, så dom var nog inte så bra, även om jag har ett minne av att jag just när jag läste dom tyckte annorlunda. Å andra sidan köpte jag de flesta på Myrorna för 5:- st.

Lyssnade på ett enda sommarprogram, Salem-el-Fakir. Han var talanglöst tråkig att lyssna på och spelade tradjazz och Tommy Körberg.

Jag har klätt om en fåtölj också, eller i alla fall halva, resten står i ett hörn och ser lite övergivet ofärdigt ut. Den blir fin när den är klar, kanske om lördag.

Jag lånade pengar av fröken P, var i Göteborg, det regnade, jag blev full. Göteborg och jag är sig likt. Det som inte var sig likt var att någon fick ett psykbryt även om det känns lite underligt bekant. Jag har nog ännu en gång lärt mig att jag inte kan se hurdana folk är. Alls.

Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan, Fika/Öl Skånegatan. Vid en efterfest efter en sådan Fika/Öl Skånegatan fick jag ett blåmärke stort som en knytnäve eftersom vissa lägenhetsinnehavare inte sätter upp trappor som dom borde.

Stod i hällregn och åska på Hötorget och var fullkomligt lycklig i nästan 10 minuter.

Plockade blåbär, små som sötvattenspärlor. Fick en hosta som skakar mig uppifrån och ner hela nätterna.

Som Bergman hade sagt: vi tar om det för fan.

Hello, I'm a mongo, del 1 och 2

1. Anna/Fulfik: Stureplan
Stor latte samt spikar I kistan.


V: Han ringde aldrig.
-Jag förstår inte folk, han sa jag var värd mer än att lämna det så här. Varför säger man saker om man är för feg för att genomföra?
A: Folk är konstiga. Känner inte sig själva eller andra.
V: Men det gör ont faktiskt, det var så onödigt och sjukt.
A: Ja, man blir inte klok på. Stora uppblåsta full-of-themselves, gör andra små.
- Men du, det är nog nåt fel med dina val.
V: Ja, det är det jag säger ju. Jag förstår inte folk, överraskar mig varje gång.
A: Du är för naiv. Och ömtålig. Kanske borde du visa det, du verkar så…tuff. Säg ifrån.
V: Men jag gjorde ju det, men ville ge en chans att det inte skulle skada. Jag försöker förstå, ville förstå för min egen skull. Ska man ändra på sig, vara annorlunda, hårdna och avfärda? Hur kan man kompromissa det med tilliten? Och hur visar man sig känslig utan att verka som en dallrande geléklump av neuroser? Folk är inte nyfikna på ens svagheter, bara på styrkor.
A: Nej, du och jag fastnar där. Man får stänga dom ute, ge en chans och inte mer och sen inte låta den förbrukade chansen kosta av ens egen tillit. Det är dom som är konstiga, man måste tro det.
V: Hur vågar man ge den chansen då?


Henrik/Finfik: Skånegatan
Mellanstor stämgaffel och mellanöl

V: Titta, där kommer William.
H: Vad sluskig han ser ut.
V: Han har alltid sett sluskig ut, han är en slusk, fast fin. –Tufft, förresten, det känns inte alls. Första gången jag ser honom sen….
H: Bra ju. Vi ska förresten ha inflyttningsfest i oktober.
V: Haha, ni får ju skicka inbjudan snart då….
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Bla
V: Bla
H: Ja, och den ommastringen var inte bra alls, konstigt, för det är en erkänd tekniker.

V: Varför låtsades han inte se mig?

Dagens regnfilm: film noir, the crappy kind

"Dagen efter Fjodor bet ihjäl kattungarna cirklade familjen ännu lättare om varandra. Vi såg varandra mitt emellan ögonen och undvek pupillerna, där den halvdöda kattungen fortfarande pep. När jag blundade såg jag de dansande människorna omkring mig på samma sätt, cirklande för att inte avslöja, göra påtaglig känslan. Precis som den dagen ville jag gå ut bakom längan och krossa tvestjärtarna i dörrkarmarna, jag log och stirrade på de solglansiga pannorna."

Ibland önskar jag att jag vore Martina Haag. Eller åtminstone att jag hade en skrivmaskin så jag kunde slänga arket i en riktig papperskorg.

Sånt jag tänker på när det regnar på semestern

Varje gång jag går förbi den här butiken som stått tom i flera år förlorar jag mig i tankar på hur mycket jag vill ha och bygger i min fantasi upp en hel liten värld omkring mig och mitt lilla minimala snabbköp. Lokalen är som synes ledig, det är det som det står på lappen på dörren.

Tänk om någon gav mig ett par tre miljoner och jag kunde köpa den där, med fina skylten.

Jag skulle sälja miljövänliga grejor jättedyrt tror jag, helst i lösvikt eftersom förpackningar är rent marknadsföringslort.

I alla fall ska jag stå i den där affären och serva alla kunderna personligen, och mäta och väga allt på min lilla våg. Jag ska bli gammal och lite tjock och klä mig i Gudrun Sjöden under mitt överdimensionerade förkläde. Kanske ska jag ha en liten hatt så mitt risiga svartfärgade hår inte snor sig runt haloumin.

Jag sku nu hellre vilja vara på väg till Rio

Då min vän fröken P har blivit hastigt bortkallad på en vomantvisk resa till Sardinien av sin Doppelganger passar jag numera de två bajsmaskinerna Frallan och Lillan. Eftersom fröken P bor längs med den fantastiska spårvägen Tvärbanan bestämmer jag mig därför att promenera till Alvik och ta just denna bana därifrån till min bestämmelseort. Då det är att faktum att vägen mellan Blackan och Alvik är både tråkig, fylld med automobilers utspydda avgaser som ett överfyllt avträde, tar jag med mig en bok och läser medan jag går, för att inte förgås av uttråkenhetens sjuka. Jag ser ut som en [iofs intellektuell] mupp och det går förtvivlat långsamt, såsom den tid som förflyter mellan utgivandet av sitt telefonnummer till en ljuvlig man och tiden tills dess han ringer. Och nu ger jag upp att försöka skriva som Harry Martinson. Lille man, tiden har gått dig förbi. Varför skriver ingen såhär längre:

"Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckta eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar. De lägga sig på rygg i rymderna likt patriarkers vålnader och snarka över Ionopolis, som sned i kroppen och med den väldiga packningen lossnande i fogarna slåss för sin ära: seminolaplankens öde."

Ropen skalla: metaformongon till alla.

*beundrar*

http://gudsvrede.blogspot.com/

Fan, att orka vara så genomgående humorkonsekvent. Aj, min mage.