Tjejtrampet

Jag är så simpel, så enkel, så plan. Att de senaste dagarna andats harmoni och ytlighet beror på så simpla saker, ingen guruism om att tro på mig själv eller se säkerheten inifrån eller den basala glädjen med att leva. Jag är alltid alltid beroende av andra för min glädje. Hur gör djur? Hur gör andra för att behålla den här glädjen och harmonin när det inte sitter ett snyggo från Dalarna vid fötterna och fixar ens dator och sneglar lite då och då? När man inte planerar en resa med sin bästaste vän? När man inte hör av en gammal fining från förr och till sist bestämmer sig för att jofan, vi ska fika eller kanske öla? När man har bildat en hemlig klubb på jobbet med dom man verkligen gillar och bara dom som kan det hemliga handslaget får vara med och dricka vin på onsda. När den lilla människan trallar runt fast hon är den nya i klassen och telefonen ringer till henne oavbrutet och det finns antingen en tonårsraspig liten man i andra änden eller fnittriga svarthåriga små indiepopbrudar och man inser att man kanske kanske inte har förstört hennes liv? Är det så att de lyckliga människorna alltid har det så här? Att de konstant matas med välmåendets kärleksfulla energidryck från sin omgivning, eller har de sin egen generator som de trampar runt, medan jag tyvärr inte har kondis nog?

Jag är lite kär i Marie

Att kladdjobba på kladdjobbet när man har sovit i tre timmar är inte så effektivt, jag har inte ens bloggat utan bara helt enkelt fått dagen att gå och mest rökt en massa. Med Marie.

Marie kan på frågan: vad skulle du välja, bli blind eller få stomipåse och hopsytt anus? välja att få hopsytt anus och blind på ett öga. Det är när man har sovit i tre timmar så fantastiskt roligt att man nästan ramlar av rökbron.

Vi har också kommit fram till att det töntigaste man kan vara inköpare av är hemorrojdsalva eller vuxenblöjor. Vi är nästan sjukt coola i jämförelse.

Nu är mina cigg slut och nästan som magi är det precis samtidigt dags att gå hem.

Those little pieces of...

Sömnlösa nätter är inte de bästa nätterna. Att vakna precis när man flutit bort, med ett ryck och komma ihåg att i morgon skall det kladdjobbas (läs idag) och så är det ju kontraktet på lägenheten som skall förnyas och herregud, hur mycket pengar har jag köpt kläder för den här månaden egentligen och ensamheten, hur var det med den, är du inte en hemsk människa och det är nog därför som han sa...tjong tjong i mellangärdet får en att vakna om och om igen och sen går man upp och kissar och dricker lite vatten, öppnar fönstret och fryser en stund och kryper sedan under täcket igen och ska jag ligga på mage eller rygg eller sidan och sen ligger man och håller om den spinnande katten en stund och till sist, kvart i fyra, somnar man och sen är klockan halv åtta och inget av det där tjongeriet är riktigt lika nära, men tänk att få somna om.

Sunday, band aid sunday

När tidningsbudet har en tidning över och stoppar den i min brevlåda vet han inte att han ger mig en morgon med kaffe i sängen, alldeles ensam klockan åtta en söndag. Den lilla människan kommer att sova i minst tre timmar till och jag kan läsa om Filippa Reinfeldt och Volvos aktiekurs, Anita Ekberg och debattinlägg om Israels vara-eller-inte-vara-demokrati i flera timmar. I den rosa pyamasen går jag igenom flera grader av bry sig eller inte bry mig-känslor, sådant som tevin aldrig lyckas skapa med sina färdigpacketerade åsikter som aldrig egentligen berör mig det minsta, nättidningar är djävulens påfund för snuttefieringens frammarsch via mitt långsamma bredband. I det tysta läsandet med katten på axeln hinner jag till och med reflektera över rosa bandets kampanj. Ett rosa band för tuttar, ett blått för ballar, så fantasifullt och nyskapande. Och varför behöver vi någonting för pengarna vi ger, varför behöver vi gå runt med det rosa bandet som skär sig mot vinterns moderöda-lila för att visa hur goda vi är eller i och för sig för att uppmana vår omgivning att ge du också. Jo, jag fattar.

Sen sätter jag mig framför datorn och läser igenom mailet jag fick i fredags, från han jag hade glömt. Han kommer till Stockholm om nån vecka på jobb, och kan vi inte ta en fika? Av orsaker som har med min moraliska hybris att göra blev det aldrig någonting mer än ett fyllehångel på en fest, och en massa varma tankar om någon man känner väl och känner så för. Ska man utsätta sig för risken att tankarna ersätts av något så mycket tråkigare, ett jaha han är ju en fin kille ju? Eller än värre, kanske spela manliga huvudrollen i musikalen? Att ha en the one who got away är bättre än att ha ännu en hönsröv till samligen. Jag väntar med att svara ett tag till: ett under när det gäller mig, tålamod och eftertänksamhet är inte en av mina styrkor.

Let the sunshine in

Över vänstra ögat hänger de dom där tre sista mellanölen som en en liten hellraiserkrok. Det gör faktiskt ingenting för det var en trevlig kväll med massa fullkomligt meningslöst prat och jag gick hem i tid och ställde mig inte i kön till Kvarnen trots att vi kanske inte riktigt ville gå hem just då. Någon hade kräkts i tunnelbanevagnen men det var inte jag, så kan man ju också välja att bli glad över lite kräk: det är i alla fall inte mitt fel. Som tur var var korvmojjen på Islandstorget stängd vid halv tre så jag fick bara en knäckemacka i sängen och när jag slog på tevin var det den där fina filmen och jag somnade med Anthony Hopkins engelska gamla röst i örat och det var verkligen en väldigt harmonisk kväll som suddade ut kladdspåren, åtminstone till måndag klockan nio.

Idag ska jag diska disken och handla maten och sedan laga maten till någonting väldigt gott och efter att ha stått i telefonkö hos UPC i över en timme sa han att jag skulle trycka på knappen och bang så fanns hela världen här igen, när jag tittar ut genom fönstret så står där ett körsbärsträd som har fifty/fifty gula och gröna blad och äntligen är det höst på riktigt och katten ligger i vägen på tangentbordet och jag är nöjd.

Kladdhandlaren som slutade bada

Jag har en oro idag, en otrivsamhet. Jag försov mig i morse och jag har inte duschat och då blir det så här, lite flottigt och äckligt ähnt allting. Jag startar tio saker, gör färdigt noll. Det svider i ögonen och jag har en ursäkt att gå hem, men hemma har jag en jättedisk och kanske ska jag gå ut ikväll men jag vet inte om jag vill och hemma måste jag bestämma mig och när jag har bestämt mig måste jag välja om jag ska gå ut med Jensan eller med Mazarinen och det är komplicerat med den ena men enkelt med den andra men den ena träffade jag igår och den andra är sällsynt, och vad ska jag ha på mig och jag ska nog ha dirndlflätor i håret, men jag har ju inga hårnålar och gillar ju inte alls att gå ut i glasögon, speciellt inte dom här som jag inte vant mig vid ännu. Jag vill ha svartovitt-glasögon som gör allt enkelt och ger klara vägval istället för rondeller som snurrar runt och leder tillbaka samma väg eller kanske bara några grader åt vänster och vad skulle jag där att göra?
Kanske ska jag vara hemma med stickorna och katten, men disken då och datorn som kanske fortfarande inte har något internet, sabla UPC. En hemdator utan internet är det mest monstruöst överdimensionerade som finns även om jag vet att ingenting händer där på andra sidan inbillar jag mig att jag missar en massa, att folk har glömt att jag finns. Sen kommer internet upp och jag finns knappt ändå och ännu mindre i relation till möjligheterna.

Jag hämtar Marie och vi röker för tio-tolfte säkert femtonde gången idag och sen sätter jag mig igen och jag vill bara skrika att jag vill inte vara här och nu, jag vill vara nån annanstans där man inte måste räkna räkna och bli vansinnig på det stora tyska systemets nerladdningstider och kontera fakturor är tortyr och för varje gång Lotus Notes blinkar till är det ännu en meningslöshet som skall göras och jag bryr mig inte och gud det är så jävla tråkigt att jobba idag.

Höst

Det hände något i mitten på åttiotalet tror jag, det är min teori. Jag tror att någonstans där blev melankoli någonting fult och lite lite fel. Kanske på grund av peppiga amerikanska influenser, jag vet inte. I alla fall försvann den där stillsamma melankolin som är det nordiska. Ibland dyker det upp igen litegrann, i Roy Anderssons filmer kanske, men mest är det flåshurtigt eller våldsamt norénskt dramatiskt eller bara flabbigt. Jag saknar det fundersamma, långsamma, det som är lite ledset trött men inte deprimerat eller känslostormigt argt. Där också det vilsamt kärleksfulla får plats, utan att det måste vara alluppslukande och konstigt allting. Inte alls så som i Spotless Mind eller Broken Flowers, det är liksom inte riktigt rätt. Jag efterlyser den nordiska melankolin som utan blåhåriga tjejer och träningsoveraller och konstigheter kan sätta fingret på det man känner när kylan sveper in och det ändå är rätt bra allting, men man tänker ju...den känslan. Det stora vemodet. Som mumintrollet innan japanerna gjorde honom amfetaminberoende.

Större, dyrare, bättre

Det här är mina ögon, pre inflammation. Mina ögon är stora. Mina ögon är dyra. Tyvärr är korrelerar inte kvalitén med storlek och kostnad. Idag har jag spenderat 4335 kronor på dessa ögon och dom fungerar fortfarande inte.

God bless us - everyone

Vad ska vi göra till jul - frågan ställs alltid den tid av året man mår som sämst, innan det har blivit höstmysigt kallt och man kan vira halsduken om sig och ha värmeljusen på, precis när man har som mest ångest för att livet inte förändrades den här sommaren heller. Tidtabellen är inte logistiskt sund.
Jag tänker på min syster som jag inte pratat med på ett och ett halvt år - sedan hon skrattade mig i örat och tog ifrån mig en dröm - som alltid anordnar en jul som går efter alla regler som alltid har skapats och aldrig kan ändras. Man ska inte göra så och det där måste vi ha och är vi inte snälla som bjuder på allt och min svåger klämmer mig på låret efter tio öl och fem snapsar och jag svär att en gång till och jag gör som han i Festen, screw the consequences. Lusten och glädjen lyser med sin frånvaro i familjemedlemmarnas tindrande ögon, jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Mamma blir ledsen och snart har jag hållt mig undan familjen Duktiga Svensson så länge att det är irreparabelt och vägen tillbaka slyar igen. Ingen tar första steget, julen är en chans som jag inte vill ta, jag har en klump i magen av tanken att gå tillbaka till den jag blir som en högstadiereunion för den mobbade tjockisen som inte har lyckats gå ner i vikt och fortfarande har glasögon tjocka som colabottnar. Den lilla som inte kan, som behöver tas om hand, singel i Familjeland, fy skam fy skam för ingen ville haaaa na. Mina värderingar och mina värden uppskattas inte i forumet, jag är en miljöpartist på Moderatvakan på Riche och jag trivs bättre på Street och eftersom jag inser att jag använder skrattet jag fick i örat som en ursäkt att inte behöva vara i det där får jag en liten kladdig julkola av ågren i magen.

Nu ska jag sätta mig på St Eriks ögonkliniks akut för optikern bannade och sa att snart blir du blind om du inte tar hand om dig, dit sablans mongo. Nä, sa han inte alls. Men typ.

Butch

Jag har knutit en knut.

Napoleon did not surrender

Dagens inköpsrazzia resulterade i följande beslag:

1 Pennkjol
1 Slips
1 Vit skjorta
1 Pulp Fiction (Rea)
1 Stolthet och Fördom (Rea)
1 Sagan om ringen Härskarringen (Extended version)
1 Napoleon Dynamite (Rea, jeeeesus vilket fynd)
2 St fula glittriga kvistar
3 St garnnystan
1 Påse Geléhallon
1 Halvt kilo kaffi
1 Paket Marlboro

Nu ska jag snorta, skjuta, boffa, bonga i mig det det också. Gonatt.

Cousin It

Den här clownen har sina dippar. Goafton.

Sunday bloody sunday poetry slam dunk

...och flera gånger har jag brutit upp och börjat om från början för att alla försvann eller aldrig kom hur mycket jag än drog i det det hemliga kopplet som andra människor har men som jag tydligen har förvandlat till en oändligt lång löplina av nästan genomskinlig fiskelina och dr Phil säger att vi lär andra vad dom skall ge oss och allt är mitt eget fel när jag får tystnad ingenting och man kan bara blir älskad när man älskar sig själv men kan man olära sig det som man lärt som en pavlovsk hund och jag är ju en glädjefylld människa bara det att just detta, detta lilla som jag inte kan få som är den stora sorgen som gör att allting allt jag ser och allt jag gör känns så meningslöst för ingen ser det med mig och ingen ser hur fantastisk jag kanske är för en person som orkade se och inte blinkade i just det ögonblicket tystnad och jag flyr dom som älskar mig av plikt tror du verkligen att lilla du kan det där? och hur kan man uppskatta kärlek som är givet till en på grund av något man inte blivit av egen kraft och är villkorad jag älskar dig om du är sån här och gör det där och trots allt och fastän dom inte förstår och när man aldrig har förmått uppbåda den känslan hos någon utan att plikten att älska fanns och plikten gör kärleken glädjelös jag blir glad för att du erbjuder din kärlek, men ledsen för att jag inte vill ha den och så länge det finns en frihet så flyr man jag orkar inte med dig för jag jag är så lätt att avstå det finns inget behov av dig i mitt liv och hur kan man älska sig själv, hur kan jag lära mig själv att jag duger, jag är bra när man efter varje gång blir nersparkad i ett krossar mig med jämförelsen med Henne ljummet helvete där man bara är förglömlig och blir bortvald hon är snyggare än dig, även om du är intelligentare och du var inte där och man till sist inte ens kan ringa sin vän för man är så rädd att inte duga, att få inte ikväll, men kanske om en vecka, när den viktigare inte kan känna att man är till besvär och en man inte tänker på och inte vill ha med, och hela mitt liv är en Friendsreklam fastän ingen säger något dumt eller elakt, dom säger bara ingenting och jag vågar inte säga någonting heller för tänk om jag blir bortputtad igen det finns inget behov av dig i mitt liv och får verkliga bevis för det jag tror jag ringer dig absolut senast när jag kommer hem, tystnad jag vill bara ha circumstantial evidence jag vågar inte satsa på dig, du har ju aldrig fått det att funka, så kanske domaren dömer till depression och cipramil istället för detta livslånga liv i en lufttät bevispåse på innersta hyllan i bevisförrådet och jag orkar inte leta reda på nya människor igen du var inte där, det var ju hon för jag vet ju att jag bara förlorar dom, att det inte finns någon människa som ens i ett andetag anser att jag är det viktigaste ni knullade medan mina telefonsignaler ljöd omkring er, dom andetag jag får stjäl jag alltid från den andra som, dom andra som man verkligen vill ge det du våldtog mig och förstod det inte ens eller förstod du och tystnaden var rädsla till och när dom upptäcker hur meningslös jag är och hur min meningslöshet strömmar ur alla mina porer och ger mig stora gula finnar fyllda av ensamhet som spricker och rinner över hela spegeln det finns inget behov av dig i mitt liv vill man inte vara i närheten för man kan fastna i ensamheten och den är äcklig.

-4.75 på höger och -3.75 på vänster

Jag sitter här med näsan en millimeter från skärmen och ser bara tre eller kanske fyra bokstäver i taget så jag ber om ursäkt för att det både går långsamt och kanske blir fel. Jag har ont, det gör ont. Av grusiga ögon blir man trött, jag somnar så fort jag sätter mig ner, jag diskar och antagligen blir det jag tror är rent inte alls rent men jag känner ju i alla fall inget smuts med fingrarna: jag sätter på musik jättehögt och då kan jag nästan inbilla mig att jag är Helen Keller som varken hör eller ser, men som med allting annat klarar jag inte att vara så extrem, jag kisar och om jag kommer riktigt riktigt nära kan jag i alla fall läsa en blogg om någon som sett en film som jag rekommenderat till hennes Mazarin och det var ju roligt att hon tyckte om den. Och nu redigerade jag det här inlägget för jag gjorde något jag lovat att inte göra.

Blind as a bat

Jag har varit hos optikern för jag ser ut som den här lilla grodan i ögona.

Optikern sa att jag hade torra ögon och dålig tårproduceringsmojäng, och därav hade jag lyckats ådra mig en infekterad irritation. Jag borde inte ha linser på ett tag. Jaha, vad gör man då? Jag har inga glajjer och är blind som en sån här utan.

(Kolla vilka läskiga händer han har)

Sakna

Idag fick jag mail.
Jag läste om pressnatta och pocketfyraförtre och att Adlibris var GalneGunnardumma, var inte dom rönnbären jävligt sura, dom tjänar ju pengar, det gör inte ni. Jag läste att Samdistribution har haft problem med distributionen och att Jan Guillos nya trycks i en förstaupplaga på 200 000. Jag läste att Natur och Kultur tappat snobberiet och att bokhandeln slår försäljningsrekord för tionde året i rad.

Jag kommer ihåg hur varmt och kvavt det är på mässan och hur ont man alltid får i fötterna och hur det känns att stå hela dan när man är bakfull och ågrenig för att man försökt flirta med Per Sinding Larsen utan någon framgång. Lite nöjt minns jag hur marknadschefskärringen aldrig frågade mig om råd trots att jag jobbat i butik i tolv år om hur mycket växel det behövdes och ojdå..kassaapparat? Ska försäljning redovisas? Kanske hade vi behövt lite påsar till kundernas inköp också? Jag kommer ihåg hur ungarna brukade försöka porrsurfa på våra datorer och hur Norstedts hade författarupträdanden mittemot oss som fyllde hela vår monter med folk. Det regnar alltid i Göteborg och Leif GW Persson var full när han skulle signera. Eller var han bara trött, han hade bantat en massa.

I morgon ska jag åka till Falun med chefen och hälsa på en kladdproducent. Det är inte samma sak.

Tillägg:
Käre redaktör på tidningen Metro (eller City, jag kommer inte ihåg)
Man bor ensam, inte själv. De enda som inte bor själva är typ handikappade i gruppboenden och sådana med hemhjälp, dom får hjälp med att bo. Tjugisexåriga tuffesinglar får oftast ingen hjälp med att bo. De bor själva, utan hjälp. Ensamma också, men kanske har dom en liten katt. Ibland önskar dom nog att dom hade lite hjälp med att bo, då röstar man på Centerpartiet.

Du är så mycket bättre än mig, räcker inte det?

Förlåt, jag röker. Förlåt så jävla mycket. Förlåt att du som är min VD måste fråga -varje gång du går förbi oss som står och röker utanför byggnaden- hur det går med rökningen, sådär lite skämtsamt. Förlåt att alla som går förbi måste säga någonting skämtsamt som egentligen har en underton av vadäckligaochpatetiskaniär. Förlåt att ni måste vifta bort vår rök sådär demonstrativt och förlåt att ni aldrig gör sådär när en bil står på tomgång eller när hon tanten på controlling som luktar gammalt otvättat hår går förbi. Förlåt att ni aldrig kommer med skämtsamma kommentarer när en tjockis äter en chokladkaka, eller en alkoholist luktar sprit men däremot glatt skämtar om min nära förestående död. Förlåt att jag aldrig bjussar på att att jag kräver en paus i ett långt möte för att få röka, förlåt att ni inte kunde klaga över det. Förlåt att jag jobbar in mina rökpauser varje dag. Förlåt att ni anser det nödvändigt att upplysa mig om att det är farligt att röka, förlåt att jag redan visste det, förlåt. Förlåt att folk på tunnelbanan inte klagar när dom hamnar bredvid en 200-pannorstant som spiller över på deras plats eller en tonårskille som luktar armsvett, eller ouppfostrade ungar som gormar och kladdar glass men däremot om man precis tagit en cigg. Förlåt att du måste upplysa mig om att rökare blir rynkiga trots att jag inte har en rynka i fejan som inte beror på att jag skrattat för mycket. Förlåt alla ni feströkare som tigger cigg hela tiden och aldrig köper ett eget paket, hur mycket ni än har råd. Förlåt att ni tycker att det är ok att tigga av fullkomliga främlingar på krogen, och blir jättesura när vi säger nä, du får inte nån cigg, och nej du får inte köpa heller för din löjliga lilla tvåkrona, seveneleven ligger runt hörnet. Förlåt, men jag tycker också det är bra att rökning är förbjudet på krogen och kan tyvärr inte bjuda dig på min ilska, men förlåt att jag inte tycker det är ok att ni snor min plats i baren medan jag är ute och röker. Förlåt att det är som att slicka ett askfat att kyssa mig, du slipper, förlåt. Förlåt att jag kastar mina fimpar på marken, men om jag bar dom på mig skulle jag stinka ännu mer och de askfat som finns utplacerade på tre ställen i Stockholm är så dumt konstruerade att det ofelbart startas en ciggbrand i dom, förlåt. Förlåt så jävla mycket att jag betalar för min eventuella sjukvård via skatten jag betalar för mitt beroende medan överviktiga och sportfånar slipper betala ett öre utöver moms och via skattesedeln för sina bypassoperationer och omspända korsband. Förlåt så jävla mycket att jag inte kan sluta röka riktigt ännu, förlåt att jag inte står ut med tanken på att inte få ta en latte i solen på våren och ta en Marlboro till, förlåt att jag inte står ut med att inte få sitta efter en middag med lite rödvin kvar i glaset och se röken ringla upp mot taket, eller att stå på balkongen med täcket runt oss båda med darriga ben och låta en cigarett gå mellan oss efter bra sex. Förlåt, men jag tycker det är gott att röka och förlåt, jag har ett beroende. Förlåt att jag tycker att rökare som gemensamt drag har att de är de mest sympatiska människorna, förlåt och håll käften nu för fan.

Mamma Mia eller kanske Fantomen på Operan

Idag har jag stickat massa varv på min halsduk, den blir jättefin och randig. Garnet är numera lite slitet för katten gillar att leka med garnnystan. Hon bryr sig visst inte om att hon är en kliché.

Medan jag glor på en dum dokumentär på femman där dom dessutom är så läskiga att dom filmar folk som föder barn funderar jag ut att jag ska skriva en musikal och eftersom jag inte är något vidare på noter ska jag låna följande låtar:



Akt 1, scen 1.
Pojke möter flicka. Pojke är intresserad men lite långsam.
Flicka brister ut i sång
Imogen Heap: Goodnight and go.

Akt 1, scen 2.
Pojke förklarar för flicka att han inte vill ha en relation fastän han tycker jättemycket om för han har ju blivit så bränd att han inte klarar av att bli kär längre samt tycker att det är jättejobbigt när någon är beroende av honom.
Han sjunger
Be good Tanyas: Don't you fall

Akt 1, scen 3.
Flicka lyckas få pojke via kvinnlig list och löften om lite kinky sex.
Erotisk danscen medan flicka sjunger
Nouvelle Vague: Dance with me

Akt 2, scen 1.
Flicka och pojke börjar resan mot intimitet och samvaro.
Duett stående på var sin sida om scenen
Broken Social Scene: Lover's spit.

Akt 2, scen 2
Flicka varnar pojke att hon inte är fullkomligt harmonisk.
Magnetic Fields: Abslutely Cockoo

Akt 2, scen 3
Pojke förklarar att det givetvis är det som är charmen med henne och att han inte vill ha henne på något annan sätt.
Jason Wade: You belong to me


Akt 3, scen 1
Pojke är osäker på flickans känslor eftersom hon är lite knasigt oberoende och självsvåldig.
Han sjunger
Divine Comedy: I'm all you need.

Akt 3, scen 2
Flicka känner sig trängd av att han försöker bestämma och styra samt för sina egna känslor.
Han sjunger
Tiger Lou: Hey Lover

Akt 3, scen 3
Man når en ny samvaro, djupare och innerligare, med mer förståelse och närhet.
Tillsammans, hand i hand
Velvet Underground & Nico: I'll be your mirror
Flickar kapitulerar och börjar älska och är inte heller rädd för att visa detta.

Akt 4, scen 1
Pojke börjar vara avig, ringer mer och mer sällan, somnar direkt efter sex, är allmänt mansidiotiskt tyst.
Flicka blir ledset osäker och knasig. Osäkerheten gör att hon inte vågar fråga frågorna hon inte vill ha svar på, utan är världens bästa flickvän, tyst och snäll och tacksam.
Winterhold: Be with you

Akt 4, scen 2
Flicka tar äntligen mod till sig och frågar det sablans mongot varför han behandlar henne som yesterday's räkskal samt förklarar hur det känns.
Eels: Guest List.
Han säger: jag är bara lite deppi.

Akt 4, scen 3
Kille säger att 'jag känner bara inte så för dig' efter att flicka har tjatat i två veckor via sms, mail och telefon att du måste väl för fan säga vad som är fel.
TV on the Radio: Don't love you

Akt 5, scen 1
Flickan låtsas lite sorgligt stark, skojjar lite om sin ensamhet och svårighet att inspirera till kärlek och tröstar honom för att han gjort henne ledsen.
Barenaked Ladies: If I had a 1000 000 dollars.
Går sen och gömmer sig under en sten och pimpstensskrubbar sig med sin ensamhet.
Imogen Heap: Hide and Seek.

Akt 5, scen 2
Kille går vidare i sitt liv och hittar inom två minuter sin verkliga kärlek.
Fred Åkerström: Jag ger dig min morgon
(Spypåsar delas ut till publiken)

Akt 5, scen 3
Flicka kommer inte över grabbskrället på typ ett halvår, är skitledsen och säger inte ett ont ord om honom utan skyller på sig själv och sin cepe-ism, och finner det ännu mer osannolikt att det kommer att funka med någon i framtiden.
Beck: Lost cause

Det är givetvis inte hon som har skrivit bloggen som kommer att spela huvudrollen i musikalen, det ska Peter Jöback göra.

Gudrun, allt är förlåtet.

Min mamma brukade älska Cecilia Hagens kåserier. Från och med idag ska hon bara ha rutten sill, såhär FÅR man faktiskt inte skriva år 2006, inte ens i Expressen. Hade jag varit fru Reinfeldt hade jag gjort en Persbrandt. Krääääks.

Hybris

Det var ju en satans tur jag beslöt mig för att rösta i alla fall, annars hade jag haft jättedåligt samvete för det här resultatet.
Annars tar jag bara åt mig äran för biltulleomröstningen.