Ballroom Blitz

Det var en underbar kväll, stjärnorna tindrade den där kvällen när Kladd & Co hade sin bal. Flickorna fick en blomma att sätta i håret, männen fick en lösmustasch. Medan man förflyttades från Kladd & Co's slott i förorten till den största öns förtrollade borg, kallad Münchenbryggeriet, fick man dricka livselexiret Corona och även fast förplägnad i form av en minipåse Sourcream & Onionchips. Väl framme vid borgen började balen, sedan man först visat baldeltagarna de korrekta stegen. Det upplystes att danslärarna varit med i Let's dance, en upplysning er berättare tog emot med illa dold likgiltighet medan hon låtsades behöva hissa upp balklänningen och gå på toaletten för att därmed undvika den stora draken SALSA.
När draken var slagen, med illa förd svärdföring av 100 tappra riddare, sattes det till bords och en buffé bestående av förtrollande meningslös mat serverades. När alla var mätta och belåtna ankom de 4 trubadurerna, unga män som till inspelad musik dansade och sjöng musik som andra, något mer kända, trubadurer gjort beryktade. Bland visorna märktes 'An englishman in New York', 'All night Long' och 'You can call me Al'. Kladd & Co's hov dansade och sjöng som om dom aldrig sett en trubadur förr.
När trubadurerna var klara startade balen, och berättare kan intyga att ett dansgladare hov än Kladd & Co's får man leta efter. Vi såg kungen jogga lätt på stället till 'Rock me Halleluja', vi såg Rikshovmästaren svänga runt med Grevinnan Marketing till tonerna av 'Jag ljuger så bra' och andra klassiska hovtrudelutter.
Er berättare dansade främst med Drottningens Frisörmästare, en man med yviga gester och generös personlighet. Denne Frisörmästare lovade dessutom att er Berättare skulle få håret klippt och färgat på hovets bekostnad, på sin födelsedag i nästkommande vecka.
Vid slaget tolv var balen över och era tappra riddare fortsatte striden på slagfältet Blue Moon Bar, där man först slog fienden genom att gå förbi kön och sedan genom att fullkomligt utrota allt motstånd i Schlagerbaren.
Vid 03.00 försvann er berättare från denna scen, endast lämnande kvar de strumpbyxor som hela kvällen kasat ner i ett irriterande gällivarehäng. Huruvida någon prins letar efter den person som passar i strumpbyxorna förtäljer inte historien.
The End.

Jag längtar i alla fall inte till Bangladesh

Jag tror jag är fast i ett längtansmode. Hur bra jag än har det vill jag alltid någon annanstans, vill bryta upp och gå vidare, men som MagnusEvaoBrasse sjunger så har man alltid Här med sig. Jag har alltid mig själv med mig och var jag än är längtar jag alltid därifrån. Just nu längtar jag lite till Haparanda. Om jag bodde i Haparanda skulle nog allt bli bra tror mitt förvirrade hjärta, medan hjärnan helt och hållet inser att det skulle det inte alls det. Kallt och mörkt och dumma skooterbönner, vad ska jag med det till, även om dom nu har ett IKEA? Men jag har velat till Haparanda sedan jag läste Jolos De tre från Haparanda. Och till Vancouver sedan den där låten, jag tror det var Toni Holgersson på åttitalet. Jag borde kanske lära mig att åka till ställen på semester istället för att flytta dit, det är för jävvla långt till Vancouver också, längre än till Haparanda till och med.

*Tindrar*

Jag hatar Lost, kan ni fatta att den där tradiga ön är en analogi för skärselden nångång trögon? Och att ni inte kommer att komma därifrån eller hitta lösningen på någrasomhelst frågor förrän manusförfattarna kommit ner från sin snetändning?
Men ibland är det sent på natten, klockan är halvtvå och jag kan inte sova.
Oy, Sawyer baby.

Lycka i fem timmar kostar bara 15:- på Myrorna

Jag vill bo i en stuga i skogen och vakna en morgon och begripa att jag ingenting begriper, få varsel om fotsteg som inte finns och sen ska dom finnas och då skall det vara någon som kommer gående med gummistövlar längs med kraftledningarna och jag bjur på öl och pratar oavbrutet i en hel dag.
Eller vill jag komma gående längs kraftledningen i gummistövlar och bli bjuden på öl och inte behöva säga någonting alls på en hel dag och ändå bli lite lite älskad av en man som bjuder på öl och som inser att han inte begriper någonting.
Jag älskar inte Yngve Frej, jag älskar Gabriel Ask.

Hej Matematik!

Sifs representant har kräksjuka, subtrahera hans maginnehåll med den oro min arbetsplats nu får känna i minst två dagar till.
Jag har glömt att köpa amaryllislökar, subtrahera en jul utan stora röda blomsterklockor med kattens ledsnad att inte få en blomma som ofelbart ramlar omkull pga topptyngden så fort hon sätter sig i fönstret.
Jag ska klippa av mig håret, subtrahera 45 cm kluvna toppar med 2,5 liter intifrizzmedel jag kommer att behöva för att hålla en kortare frisyr i styr samt lägg på den födelsedag som bidragit med åldersnoja inom parentes.
Jag träffade tråkig-kille-med-ful-hund i helgen. Min inbillade PMS-förälskelse kan definitivt subtraheras och lämnar inte ens ett negativt avtryck om man så multiplicerar med Cigarillmannen som får mig att tycka illa om mig själv så fort vi möts.
Dividera mina nya köksgardiner med de löpare jag ännu inte hunnit sy. Svarta med tyget 'Tivoli' insprängt, den dag jag orkar och har motivation läggs de ihop med de kuddfodral symaskinen äntligen fått inspiration nog att spotta ur sig. Subtrahera en symaskinsnål, för den gick av mitt i en rät vinkel vikt i sisådär 180¤.
Addera projektet covers som lilla människan och jag tävlar i: Vem hittar bästa covern? Hittils vinner nog Be God Tanyas version av When Doves Cry och lägger sig på topp som en liten kvadratrot ur det stora hela.

Sanningen som den ter sig just nu

Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider
vi dröm mot dröm i brist på verklighet,
och varje ny förkonstling blir som en stege
mot nästa drömbesatta lufttomhet

Pop goes the weasel

You are the 999.999 visitor: congratulations you won! Click here to claim your price.

Jag undrar vad som händer när man klickar, jag har alltid velat veta vad som händer om man klickar.

Jag kommer ihåg Tove Janssons 'Vad hände sen?' som mer var popdown, med hål i sidorna så man såg vad som hände på nästa sida. Man borde kanske ha det så, ett hål där man såg vad som skulle hända innan man vänder blad. Men om man inte kan ändra, om My alltid blir uppsugen i Filifjonkans dammsugare på nästa sida, och det finns inget du kan göra åt det baby, så skulle nog hopplösheten sprida sig i sinnet, för hoppet om att det istället är en jättesnäcka som man kommer ut igenom där på andra sidan, som susar av hav och doftar tång, det som får en att stiga upp i morgon också.

Popup eller popdown, det syns ingenting just nu, för jag vågar inte trycka och några hål inför morgondagen har jag inte sett till och då finns det inte så mycket att skriva om.

Snöfyk är en dreamweavers varp

Åh, mina kära. Idag tror Stockholm att hon är Skåne: grovt obehagligt snöfyk och fult surt vanligt folk. På rökbron träffar vi ett gäng kids som ser ut som dom precis invandrat från Ukraina med mode från 2002, dom frågar efter cigg på ren svenska och är nog vad Alexander den Dumme skulle kallat för förortskids. Vi säger att vi inte har några för vi är också vanliga och sura och snöfykta.
Jag försov mig i morse och kaffet var slut, lägenheten är stökig för när den lilla människan inte är hemma är jag den lilla människan och då städar jag inte.
Jag har jobbat för mycket och sovit för lite. Jag vill inte jobba, jag vill städa min lägenhet, städa mig själv och sen vill jag ha han den rolige jag och Biblitekariä Pigg träffade på Snottys i lördags hemma i soffan, vi ska se den roliga filmen jag såg igår, det skall vara för kallt för att gå ut och förresten vill vi ju ändå inte gå ut och vi ska skratta massor, kanske bjuder vi Biblitekariä Pigg och hennes Doppelganger på middag och han ska vara smart och fulsnygg på det sättet man är smart och fulsnygg om man har David Bowie som pappa och Ernst Billgren till mamma och sen går gästerna och vi släcker ljuset.
Så blir det nu inte, jag ska jobba mina tio timmar om dan, somnar varje kväll på soffan med Orhan Pamuk på näsan medan Vänner burkskrattar dumt i bakgrunden. Jag ska inte städa förrän på söndag, filmen är det nog bara jag som uppskattar och han, Ernst Bowie Jr, fykte iväg utan ett ord fastän vi hade bytt nästan hundra roliga ord och istället hamnade vi på efterfest hos en galen sjöman. Det blir inte som man tänkt sig, men det blir ialla fall något. Idag ska jag köpa vantar, minst två par. Tumvantar för det är gulligast.

Ps: om någon känner nån som ser ut som Ernst Bowie som var på Snottys i lördags så ge honom mitt nummer.

Cops and robbers

I bakvattnet av lördagens fylla letar de kemiska processerna efter tankar som mättar med sånt som bakfyllans kemilåda vill hälla i provrören. Letar igenom skallen in i de minsta små neuronerna för att leta efter svidet, precis som om jag saknar någonting när jag är i harmoni med tankarna. Som om angsten vore min bästa vän som jag känner mig hemma och mig själv med, men så fort vi ses känner jag att det här är fel och i panik försöker jag fly från tanken som hänger sig fast som en vän man inte vill ha. Du längtar inte efter att få ångest av tanken på att han tar i någon annan som han aldrig tog i dig. Faktiskt, din jävla fylleidiot.

Känns det bättre nu?

Nja, en konstig grej hände på väg till Kvarnen. När man sitter på tunnelbanan och precis har kladdat på sig lite ny kajal och lite puder över den höstflottiga hyn kommer två ännu flottigare meshårdrockare och förolämpar en. Sätter sig ner och glor mig rakt upp i ansiktet, eller en glor i ansiktet, en ser nog mest bara in i örat på mig, eller nä, jag hade ju mössa. Jag hade också palestinasjal, vilket tydligen gjorde mig till måltavla för: Visst är alla kommunister fula? Vet du att jag har hört att kommunister äter snor? Kommunister är lesbiska också, eller hur?
Jag glor ut i evigheten och låtsas som om dom inte finns. Fula, finniga, elaka snorungar.

PMS-Lista

Min fru har snöat in på listor på sistone, jag härmas och gör en PMS-lista.

• Jag gråter när jag ser islänningar jaga valar på tevi och bestämmer mig för att inte följa med kladdjobbet på resan.
• Jag får världens finaste rundaste mage.
• Jag sd-fikar och blir helt kär fastän han är lite trist och har världens fulaste hund.
• Jag börjar gråta för att den lilla människan är så söt.
• Jag irriterar ihjäl mig på idiot-Alexander, säger han blatte en gång till så smäller det.
• Jag sover jättemycket hela tiden, till och med på tunnelbanan.
• Jag säger till min katt att jag älskar henne.
• När jag cyklar ner för jättebranta backen inbillar jag mig att jag kommer att dö när jag slirar på höstlöven.
• Jag blir glad för att jag inte har nån kille jag behöver nojja och obsessa över.
• Jag blir glad för att jag inte har nån kille som kan skylla mina bekräftelsebehov på PMS.
• Jag kan skylla all oro och angst på PMS:en och mår jättebra.

Bästa diagnosen ever.

Kalla mig Nils-Petter

Lördag utan utgång blir filmlördag, i Blackans video/poskontor/godis/pappershandel fick man igår hålla tillgodo med Tsotsi, Land of the Dead, X-Men 3 och Crash. Om man önskar något som inte finns på topplista eller benämnts i Filmkrönikan får man gå någon annanstans säger lilla killen bakom disken samtidigt som han river frimärken till Amerika. Nåja, Sydafrikansk film fyller ändå prettomagen lite tänker man och travar hem med en påse Estrellas Stjärnor och en och en halv liter Ginger Ale. Efter att ha sett den Sydafrikanska filmen är enbart chipsmagen full, för även Sydafrikansk film kan vara förutsägbart larv och att byta ut diskbänksrealism mot vattenpump-i-kåkstadsrealism gör faktiskt inte per automatik en film bra. Det enda förvånande var att dom faktiskt ibland klickade som bushfolk när dom pratade. Att efter detta pekoral sedan se Dennis Hopper bli uppäten av John Leguizamo väckte i alla fall en del tankar om hur en pandemi kan påverka ett samhälle och man kan ju dra paralleller till Sydafrika i alla fall, men om jag nu får välja vill jag nog helst bli uppäten/få HIV av Wolverine.

Stuff

Om man sålde alla mina grejor skulle man nog inte få ihop mer än kanske tjugo-trettiotusen. Jag har inte mycket stuff och det jag har är rätt sunkigt och mest lite skavt och använt och gammalt och en del var inte ens fint när jag köpte det. Mina böcker är oftast i pocket och musiken är i datorn, mp3-filer har inget andrahandsvärde, man kan nog inte ens stampa på dom. Datorn är en skruttig Dell och tevin är en fatscreen, eller mer en obesescreen egentligen. Fast i silver, fint. Jag älskar mitt stuff. Jag älskar mina troner som Slim skrattar åt, stora helt och hållet obekväma träfåtöljer som är finfina, fast fula och egentligen borde stå i nån stor gammeldags hall och inte i mitt skunkiga lilla vardagsrum. Jag äger förresten en tavla, rätt ful, av Jules Jule också, den är värd ett par tusen, fast den är lite trasig i ena hörnet. Sofforna har jag haft sen den lilla människan var liten. Dom var vintervita en gång, nu är dom mer i samma färg som februaris avgassnö. Jag sparar till en ny, men jag får lite ångest över tanken att slänga ut dom där gamla med gräddbullefläcken som dyker upp om man vänder på ena sittkudden, dom vi har levt i, och att äga någonting Nytt och Glansigt. Nya soffor är nästan oanvändbara.

Jag har massa kläder och skor och och trosor, få behåar. Dom får jag tvätta för hand, för jag glömmer att boka tvättstuga. De flesta kläderna står det HM eller Cubus eller Gina Tricot i, det står nästan aldrig Filippa K. Eller faktiskt aldrig, jag tröttnar så fort på kläder jag har, dumt att köpa dyrt. Väskor är tråkiga, jag äger nog bara tre handväskor. Eller fyra kanske.

Mitt kök har allt man kan behöva, allt man kan behöva innefattar inte en fet assistent som samlar damm i ett skåp. Det innefattar inte heller tjusigt porslin eller ens snyggt porslin. Det innefattar inte heller en äggskärare, den har försvunnit i någon av flyttarna tillsammans med osthyveln, men en ny osthyvel hittade jag på Myrorna, en likadan som mormor hade när jag var liten. Jag behöver en liten kastrull till, för det fattas alltid en när jag ska göra sås.

Jag har ett väldigt välfyllt kylskåp och frysen får det inte plats ens ett litet platt baconpaket till i. Skafferiet är fyllt med fyra olika sorters ris, bulgur och quinoa och fem olika sorters pasta och mjöl och socker och allting man behöver. När jag har storhandlat känner jag mig rik. Idag har jag på kladdjobbet internhandlat massa tvål och schampo och inpackningar och...typ kladd. Det ger också lite svulstigt rikemanspös i mitt sinne när förrådsskåpet är fullt. Nu kom jag på att vi är inne på sista rullen toappapper.

Om jag skrev en önskelista är det nog en iPod och fler skor och kanske en liten moppe jag skulle vilja ha. Och några fina mattor, sådär tjocka och sköna att gå barfota på, men ärligt - jag klarar mig utan också. Jag vill inte ha helt nya extrememakeovermöbler, jag vill inte ha flatscreentevi med hd-bild och jag vill definitivt inte ha nån äcklig bil. Kanske kan jag önska mig en kille med bil när jag känner mig som Shirley Valentine på väg hem med matkassarna nångång, men egentligen räcker det om han hjälper mig bära. Han kan få tjyväta ur godispåsen på vägen om han vill.

När Axén Ohlin står och yvar om att man ska sälja ut allmännyttan och att det är en chans som alla som bor i denna allmännytta förtjänar, får jag bara lust att tappa min fatscreen från stadshusets balkong precis när hon är på väg hem till sin tjusiga alldeles egenägda villa. Jag vet att jag är konstig och bakåtsträvande, men jag vill inte ha mer, jag är nöjd med det jag har. (Möjligtvis med tillägg av ett 12-pack skithuspapper.)

I första vagnen

Vi stiger båda två på i Alvik, i första vagnen. Han går in genom den sista dörren i första vagnen, jag genom den första dörren i samma vagn, för den är närmast min utgång, Islandstorget är vänt ditåt lärde jag mig till sist. Han står vid sista utgången en stund och är alldeles vanlig och stor och tjock och halvgammal. Jag tänker inte mer än att han är stor, sen vandrar blicken bort och jag tittar på hon mittemot som ser så tråkigt grålessen ut, och tjejen som pratar i mobil om att hon har ju inte så mycket vin hemma, men massor med sprit, så fulla blir vi nog. Min blick vandrar vidare till överfönstretreklamen från Åhléns City, CD-skivor som vanligt, dyra, dåliga, Lisa Miskovski, Lilla Melodifestivalen, Evanescence och Ray Charles, som alltid tänker jag tack för Soulseek och tack för att jag inte gillar det som Åhléns gör reklam för. Snobb tänker jag sen, för jag är trots allt PK och har självdistans och humor. Nu närmar vi oss Stora Mossen och han börjar klämma sig fram genom gången i vagnen, och jag hör ett mummel som får mig att lägga märke till honom igen, mummel mummel, trängs. Mummel mummel, trängs. När han kommer närmare hör jag: stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
stockholmstockholmstadivärldenhurgörmanförattbliaccepterad
om och om igen.
Och då tänker jag att skillnaden mellan att vara lite lite tokig av ensamhet ochbara lite less är att veta vad som ska sägas högt och vad som skall sägas bara mellan mig och min skallvägg. Jag tror jag tänker det tyst.

Bajs

Ja...och så tittar man på film i massa timmar med sin vän och efter en stund kommer hennes han och då låtsas jag inte se hur dom liksom cirklar runt varandra i det där långsamma vilsamma och hon säger att misshandla inte den där osten mer nu och han fnissar och misshandlar osten mer och spiller vatten på golvet och är manligt tafatt och torkar upp med en handduk, herregud. Och dom har samma humor och det är mjukt och hon har blivit mjuk och jag stirrar på filmen och försöker inte tänka att jag ska bli ledsen och avundsjuk och jag lyckas för hon har blivit mjuk och jag ser dom vackra fantasimänniskorna dö och älska och bli hjältar och det är ju så på låtsas men ändå. Så får jag ont i ögonen av rök och tittning och ont i huvudet av vin och fryser när jag väntar på tvärbanan ensam igen, men ändå lite varmare.

Går med i parti och och i hyresgästförening och träffar en ny vän som är precis likadan men utan allt det där ledsna och stickar klart halsduken och går på bio med den lilla människan och jobbar över och bestämmer mig för att jag ska nog satsa på kladdfabriken för mer tomhet eller slit orkar jag inte, gör listor för att hinna ikapp allt jag slarvat över och är mitt bästaste jag. Får lite ångest över det blåa korståget som verkar frenetiskt desperat och det gör ont att människor tänker så, men vad har jag egentligen trott om folk? Löjligt naiv. Och så letar jag musik och laddar och försöker spela spel och läser bloggar av lyckade människor som är mycket vackrare och bättre än jag och jag borde beställt ny tid hos doktorn för det svider när jag ser.

Och det finns inte ens ångest över ensamheten för stearinet har nog stelnat och M och M och L och H och J och H och U och P och M och ett M till, det gick isönder ju, men när jag inte vill ens så är gratisspel på internet lagom och kärleksfilmer gör inte ont och har jag känt så här förut? Det blir ett suddigt ögoninflammationstöcken av historien som upprepar sig. Gäsp och dags att sova och jag somnar med en gång utan att passera gråt.

Nyckelpiga

Ibland när hela livet står stilla ser man en liten rörelse i ögonvrån och då slänger man oftast ut den från balkongen.

47 tandpetare i asken

Jag är ett geni. Det skulle förklara allt så bra och alternativet är att jag lider av en autistisk störning för ibland ser jag inte saker som andra verkar se. Jag ser Almodovars filmer och Paul McCarthys konst och läser Bukowski och Rattamaas poesi och antingen är jag ett geni eller är jag autist som antingen är för smart för allting eller helt enkelt har fel i min hjärnas nervbanor och inte ser det stora, men herregud så banal mycket av finkulturen är. Lite rolig eller förnöjsam igenkänning, som en medelålders tant på en Gardellpjäs glor jag på det där och jag fattar, visst gör jag...men det är ju så...dumt. Slår knutar på sig själva för att säga samma sak på nya lite äckligare eller svårt uttänkta sätt så även de mest prettokåta små människorna skall kunna ta till sig det som egentligen bara är en plattityd som leker kurragömma i krånglig ordstapling. Säg en gång till att skitig olycklig elak kärlek är den renaste känslan och att kärlek och hat leker tafatt i din pjäs, gör det för all del. Säg en gång till att det går att förändra någons sätt att tänka med en oneliner och att livet är en tomhet. Är man bara tillräckligt rapp i truten så går det nog, eller hur herr Norén? Berätta en gång till om det vackra i att ge upp och dränka sig i alkohol och fjutta eld på sitt liv, det har ju ingen gjort förut. Använd gärna penisen som symbol för våld också och dränk in det i rutten ketchup, den symboliken var ju verkligen ny. Säg att 'all poesi är politisk' och tro att du inte kläcker en kliché...eller gör det just för att det är en kliché för klicheér kan ju också vara provocerande om det kommer från ett oväntat håll och nån stackars autist kanske blir upprörd i alla fall. Läs Faktotum och var en stereotyp, men...känns det inte lite larvigt att vara precis likadan som han som gick förbi alldeles nyss, med samma larviga lilla skägg och antagligen precis samma skivsamling? Och lite drömmer ni om det där skitiga och vill vara litegrann som han, men det kommer ni aldrig att bli för ni är ju alldeles vanliga killar utan alkoholistgen som vill ha snygga brudar, inte slitna alkobrudar som Henry C. Men jag är ju elak och dum och kritisk i överkant nu förstås, jag häver själv ur mig banaliteter på löpande band, men å andra sidan höjer vare sig jag själv eller DN mig till skyarna och å andra sidan hittar jag ibland både konst och böcker och filmer som väcker nya tankar och faktiskt inte bara försöker säga något vi redan vet och redan sett och undviker banalitetens löje. Jag vet ju också att tyvärr är ju verkligheten sådan att sånt som sägs för ofta på nästan samma sätt blir en banalitet, så fungerar det men det behöver ju inte göra orden eller ketchupen eller spritalkot mindre viktigt och jag vet att alla upplevelser är subjektiva och det som är en banalitet för mig kan vara en uppenbarelse och visdom eller höjden av humor för någon annan och mitt tvivlande höjda högra ögonbryn är cyniskt i överkant....I'm an excellent blogger and I fart in phonebooths.

A spoonful (of snot) weighs a ton

Gick vilse i företagsbyn för Cocacola fortsatte i en evighet, och titta på ett lager och säga ooo och aaa och nämen har ni crossdocking (viktigpetter snajsig businessperson) och tänka shit lilla intervjuperson har man sett ett lager har man väl sett kartonger förut och slå på egen trumma tills det bankar i hela feberhuvudet och så åka tåg som Markoolio och så lite kladdjobb och chefen hade glömt be om offert oops lilla chefen nu får man rådda upp ditt skit igen, på Kassaservice blev en jättegammal stockholsmtant arg så jag fnissade och så tog vi öl och han är fortfarande fin och sen kom Jonas Barnboksförlag förbi, han är överallt och till sist var man hemma och har inte ätit på hela dan bara massa snor i näsan, Flaming Lips i örona och varför i hela friden tar folk inte bort sina halvladdade filer för.
The End, snor snörvel.

Sanktioner

Carl Bildt klagade i morse över att man inte kunde införa sanktioner mot Nordkorea, eftersom de inte importerar nånting. Ungefär som att sluta prata med någon som inte pratar med dig ändå.
Jag inför härmed sanktioner på exakt samma sätt och med exakt samma verkan mot plötsligt uppdykande arroganta tendeser.

Fortsatt harmoni

Jag hoppade av i Abrahamsberg och gick hela vägen hem, säkert minst tiotusen steg, jag tänker så dåligt när jag rör mig. Målet är allt och vägen är bilar och egnahem och våta löv. När man kommer fram är man skönt varm inuti och skönt kall utanpå för nätstumpors värmande förmåga är inte stor.
Imorgon blir det Landet för en inbjudan pep till i telefonen och det ska bli roligt och den lilla människan skall hänga med den raspiga tonårsrösten säger hon och är lyckligast i världen och jag blir allvarlig i rösten och säger fåniga mammasaker om att vänta och skaffa åtminstone p-piller och gör inget dumt och hemma senast 12, jag ringer och kollar ska du veta.

Vi lagar fisksoppa med vitlöksbröd och äter och pratar och sen ska kattlådan bytas och disken diskas och sen vill hon se Medium, jag stickar halsduk i en fortsatt evighet och i reklampauserna får jag se på SVT, en irriterande dokumentär med skådespelare som spelar Newton och Einstein och man förstår ju varför, för att hålla våra stirriga små sinnen vid skärmen en liten stund, kanske till och med vi ska missa Medium för att lära oss något om hur människan har försökt sig på att få omgivningen gripbar och verklig genom att förstå och tänka ut. Materien och energin är konstant sa någon fransman under franska revolutionen, innan dom högg huvudet av honom. Hans fru gråter i sin enorma peruk, eller i alla fall dramatiserar dom det så, och jag tänker så bra när jag stickar att kanske är även känslomängden och intelligensen konstant, kanske är det därför ännu farligare med den moderna ekonomins eviga strävan efter tillväxt tillväxt och tillväxt och tänk om det är så att den intelligens och känslomässiga kompetens vi kallar eq som räckte till 100 000 cro-magnonmänniskor på istiden nu ska räcka till 6,5 miljarder kineser och ugandier och lite till en och annan schweizare, då är det inte konstigt att allt blir lite fel och Reinfeldt vinner valet och det varma bara räcker åt dom som kan ta det åt sig själva, eller att folk uttalar Schweiz som Schweitsch.