Espérant que la vie ne fut aussi longue: au contraire!

Let's fade to gray. Nouvelle Vague version: dragspel och oljefat kickar månraketer lite drömskt.

Katten leker bort det andra favoritörhänget också, det första rasslade bort under byrån i går kväll. Jag orkar inte lyfta för att hindra henne och hon är så söt när hon vimsar runt den lilla grå kulan med vidhängande silverkrok, gamla tjockisen far runt runt och lyfter och knölar ihop den stora mattan tills den ligger i en stor katthårig hög mitt på golvet. Kanske hittar min slöa lilla dammsugare smycket, risken att den orkar suga upp det är minimal. Man får mata dammsugaren med de (grå) dammråttorna och den säger inte ens tack utan rapar bara lite slött.

Istället för hammare mot räls väcks jag av den rosa mobilens irriterande klämkäcka morgondänga. Jag leker Ivan Denisovitj när jag trött går till jobbet i den frigolitgnisslande snön. Mina fingrar är nariga och naglarna går av i iskylan, jag har tappat bort alla tre paren vantar jag köpte i höstas. Slarvigt bara och inte alls på grund av gulagernas grymhet, toge jag mig till stan någon dag kunde jag ju köpa nya för alliansens jobbavdrag som dunsade in på kontot i natt. Inte får jag någon vattnig fisksoppa heller. Eller vet ni, jag är inte lik Ivan alls.

Årstiderna gör tiden märkbar och tydlig och tydlig blir också känslan av att det är lite tråkigt förnöjsamt slött.

Jag + en hel generation till

När jag var liten bodde jag i en liten by, nästan som Slas. Vid en väg i en skog, fast det fanns ängar och åkrar och ett kärr där jag fastnade med och förlorade en röd favoritsko när jag plockade vitsippor i gungflyt.

Precis som Slas hade vi dryga bönder och snälla bönder och vi hade inflyttade stadsmänniskor, man hade det i mitten på sjuttiotalet. Staden är numera Sveriges Bangladesh, då vet jag inte vad det var, men folk ville visst därifrån i alla fall. Sådana som skulle leva lite renare, lite närmare, lite finare. Baka eget bröd och köra skrotamazon istället för Saab 99. Mamma och pappa, Tord och Kerstin, hela familjen Hector var sådana lite bättre människor. Trappellika och Ulf Lundell (som jag sparkade på smalbenet) spelade gitarr en kväll.

Dom vuxna hade fest ibland, då luktade det konstigt och dom var fnissiga i sina lila mjukisbyxor och behålösa bröst. Annars var dom fina. Tord lärde mig cykla för min pappa försvann en dag och ersattes med någon som bara kom till oss varannan helg och lekte pappa ett par minuter. Kerstin hade den största, bredaste, finaste mammarumpan jag sett.

Man fick inte välja sina vänner, det fanns ingenting att välja på. Man fick vara vän med hon med skorven i ansiktet, och han som hade kattbajs i hela huset och hon den rödhåriga vars morfar var präst. Lena var bäst att vara vän med, fast hon var elak, för hon fick prenumerera på Kalle Anka & Co. Hennes mamma var socialdemokrat och hennes pappa rökte pipa och slog hennes bror.

Det fanns några barn som inte blev valda fast man inte hade något val, hon vars morfar var något värre än präst, det värsta man kan vara som morfar nästan, dvs hennes pappa. Banjo banjo. Alla visste, ingen sa nåt.

Vi byggde kojor i skogen, vi var elaka mot varandra. Vi tände eld på kreosotimpregnerade sliprar på gamla nerlagda järnvägsspåret för det luktade så gott. Vi gjorde ost av vinbär och smällebär och ingen visste någonsin var vi var. Vi slog oss hela tiden, drunknade nästan ibland. Tjuvred på hästar och slog nästan ihjäl oss, blev rädda för lommens läte i skymningen och klättrade upp på silon, minst en kilometer högt. Vi sjöng i barnkören och gick luciatåg för gamla människor som grät för vi var ju så fina.

När man blev lite större festade vi ihop, alla traktens ungdomar. Det blev ungefär femton stycken om man samlade ihop alla mellan 13 och 18. Vi tältade vid Åsnen i stort militärtält, blev drängfulla på hemkört och jag förlorade oskulden med min klasskompis storebror. Han fick näsblod i sovsäcken, jag fick ingenting. Samma höst flyttade vi till Bangladesh för mamma skiljde sig äntligen från helgbesökaren.

Upptagetton

Herregud, hur ska det gå?

Jag har glömt min fina rosa mobil på jobbet. Ingen når mig, jag finns inte. Där ligger den och piper och ringer och surrar som Telenorreklamen upphöjt med minst 27. Och jag svarar inte. Jag finns inte förrän på måndag klockan nio. Tänk vad besvikna alla ska bli.

Gurglar du ofta här?

Det var precis någon som hittade hit genom att googla på "slicka armsvett".

Välkommen älskling.

Ny kärlek

Någon gång känns det som när jag var 10 och hittade mammas gamla album med Simon & Garfunkel.

Dawn breaks like a bull through the hall,
Never should have called
But my head's to the wall and i'm lonely.

And if you'd 'a took to me like A gull takes to the wind.
Well, i'd 'a jumped from my tree
And i'd a danced like the kind of the eyesores
And the rest of our lives would 'a fared well.

Äcklet

Parasiter i verkliga livet är inte så roliga, Tjocka Förortsfrun som snor alla ideer jag har börjar bli lite trist, men annars gillar jag saker som är äckliga på det där überäckliga sättet som parasiter är.

I alla fall undrar jag lite varför jag njuter av att äcklas. Stora äckliga flugor lägger ägg i dom fina kossorna och jag tycker det är så äckligt att jag slår över en liten stund, men sen vill jag ju se mer, och då är det små vidriga steklar som suger ur den sista vätskan ur den fina sydamerikanska spindeln som i sin sista döende förvirring istället för att göra ett glänsande, symmetriskt nät istället spinner något äckligt förvridet och dött. Jag äcklas och njuter, precis som jag njöt av De sju knivarna när tjejen får en böld full av spindlar av voodoförtrollningen, eller Jimmy Smits har hela magen full av culebra, ormar. Äckligt äckligt, najs najs.

Om jag åkte på semester till Bolivia och kom hem med en puppa i benet som hon i Hermanssons Värddjuret skulle jag ta livet av mig. Genast, omedelbart. Jag hade inte klarat av att vara Ripley, jag hade hellre tänt eld på mig med en av eldkastarna än att riskera att den där saken satte sig på mig. Varför gillar jag att bli äcklad av såna saker när jag får frispel av ens två sekunder av Dirty Sanchez, Jackass eller att se Bert Karlsson äta semla?

Jag läste häromdan att en vanlig julgran har 210 000 miljoner insekter i sig när man tar hem den. No julgran nästa år. As if jag ens hade nån i år.

En gargoile på magen

Började jag året med att kräkas? Nej det gjorde jag inte. Om vi skall vara petnoga började jag året med att pussa på en tjej, titta på fyrverkerier, vinna vem som kunde sjunga Final Countown bäst, förlora i en massa annat, samt bli biten av en katt. Sen åkte jag svarttaxi. Taxichauffören ville äta lunch med mig någon dag, nu blir jag bortrövad och sodomiserad tänkte jag, men det blev jag inte. Lunch fick han inte heller.

Första dagen på nya året började däremot med att jag mådde illa men inte kräktes samt sov hela dan. Halvsju stapplade jag upp och gjorde pastasås på choritzos. Kanske blir resten av året likadant, man mår illa men kräks inte och det känns som man sover och äter korv mest hela tiden. Värre kunde det vara.

Cinde-fuckin-snowwhite

Inatt drömde jag att jag blev chef och fick 37 000 i lön. Alla hatade mig på jobbet och trodde att jag hade legat med Farbror Bosse för att få jobbet. Sen vaknade jag och såg Beethoven på tevi i sängen. Om 2007 hade börjat skulle jag sagt att det började bra, men det har det ju inte och morgon kommer jag nog att vara bakfull när jag vaknar.


Annars har jag mest tvivel om man kan ha prinsessklänningar när man är 38? Ens på nyårsafton.


Gott nytt bejbs.

Merry Christmas, war is over

-Kolla, vad var det?
-Det var julen som susade förbi utan att lämna så mycket som ett hopkryllat julsnöre efter sig.
-Va snällt av den.

Mårran gick förbi

Det går ett kallt drag genom mitt liv, en kyla som får mig att krypa ner under en filt i min soffa och tycka att filten är för liten, vira in mina kalla tår i yllet och värma mina händer mellan mina vintermjölkvita lår. När jag går från vardagsrummet till köket för att hämta mitt kaffe sveper kylan in mina ben och armar i gåshud och på vägen tillbaka får jag värma mig på den varma koppen och skyndar mig ner i kuddvärmen igen. I närheten av fönster är kylan värst, utifrån kommer det en svag, kall vind som gör tillvaron isigt skarp. Elementen står på det högsta men kämpar förgäves mot kylan utifrån med sin värme som mest är en lätt bris, som en sval vårkväll i början av maj.

Så

Det är skönt att kunna säga Så. Så, nu räcker det. Så, nu kan jag lägga det åt sidan och göra det jag tycker bättre om. Så, nu kan jag ligga på nya sängsoffan och blippa mellan tevikanalerna eller se Sagan om Ringen på devide bara för att den går på tevi om ett par dar. Eller Så, nu äter jag inte någon middag ikväll utan en påse ostbågar med julmust istället. Så, nu skiter jag i det där datasystemet och all data jag borde ha lagt in men inte hunnit. Så, nu är jag ledig i fem dar och vill inte tänka mer på hur dum chefen är och hur dåligt projekten styrs på min fåniga arbetplats. Så, i morgon åker lilla människan till Skåne och jag är ensam hemma i fem dagar och kan göra allt det där jag inte gör när hon är hemma, dvs ingenting. God Jul lilla Kladd & Co.

He he he he ho heee

Igår precis innan jag somnade slog jag på MTV. Det var Beavis & Butthead. Dom satt i sin soffa och såg på MTV. Dom såg den läskiga videon till Nirvanas Heart shaped box och kom med sina intelligenta små kommentarer samtidigt. -See, huh, now Curt, like, brushes his hair outta his face, but then he just pulls it right back again, huhuhu.
När jag är så ledsen som jag är nu hittar jag tråkiga saker som är så roliga att jag nästan skrattar mig ur sängen. Jag tror det har räddat livet på mig ett par gånger, men visst är det konstigt att jag har roligare när jag är ledsen än när jag är glad.

Bäddsoffan FÅGELBO

Min teori, och rätt så många andras också för den delen, är ju att vi shoppar oss mening, och knullar oss trygghet. Guds spårlösa försvinnande gör att vi begår gudstjänst i mammons tempel, och biktar oss helst bakifrån, kanske i ett menage a troi, med en främling eller fler, eller med vår partner iklädda spandex, blöjor eller handklovar och rep. Vi är för stora för den lilla värld vi befinner oss i. Världen har blivit större, men samtidigt för liten, för den finns bara här, vi vet att det inte finns mer, det tar slut, njut nu. Njuter du inte finns det ingen mening, lever du ett värdigt liv finns ingen belöning på andra sidan, du har bara missat att se Notting Hill på widescreentevi med HD-upplösning och ligga med en dvärg iförd buttplugg och lakritssuspensoar.

Jag var på IKEA i helgen. Jag handlade mycket. Jag körde, iförd minkkragsprydd vintagekappa från 1964 och sjucentimetersklackar, palltruck. Jag och lilla människan lekte att vi var amerikaner och bröt på amerikanska hela tiden. "Det är jättebra, jättebra som en jättestor behå" Vi hade roligt. I informationsdisken på tredje plan jobbar nuförtiden Henrik från VäxjöUngdomstevis Voxpop. Han verkade inte ha roligt. Han såg snäll och trött ut. Han sa att bäddmadrassen Suverän passar bäst till bäddsoffan och knappade fint ut en plockorder. IKEA är fint, Henrik var fin, lilla människan var fin, soffan var fin.
Idag ankom soffa, lilla människans lilla pojkvän hjälpte chauffören att bära. Lilla människans pojkvän är fin.

Sedan satte jag ihop det stora soffskrället som nu är lika grå, stor och ful som det Solna tyget är döpt efter. Soffan är dum.

Man ska va PK

Nu tänkte jag musikblogga lite. Det börjar på ICA. Bakom mig i kön står två utvecklingsstörda unga tjejer, dom ska ha middag ihop och har handlat korv och chips och massa gott. Den ena tjejen har lite stor tunga och pratar sådär som man gjorde när man var liten och satte tungan bakom underläppen och gav sig själv ett underbett och fånade sig. Det var något som irriterade mig med hennes sätt att tala, något jag kände igen, det skärande, läspande, otydliga lite saftiga. Irriterande, vadå vaddå tänkte jag.
När jag satte mig vid datorn och satte på Cocorosie Beautiful Boyz, förstod jag allting.

Nej, jag tror jag håller mig till Stereo Totals tysk-franska elektropop idag. Konstigt nog är tyskarna gladare än amerikanerna och det passar mig bättre just nu. Dessutom driver dom inte med mongon.

100:ade inlägget

På väg hem på fullsatt tunnelbanetåg, folk klängs och trängs en tisdagskväll. Alla är glada och en av de gladaste killarna från Dalarna ska på hundutställning i Sollentuna i morgon. Han ber mig vrida på mössan och säga killevippen så jag försvinner, jag har en sån mössa. Jag är så ömtålig just nu att en liten tanke far genom mitt tyvärr (när det gäller negativa tankar) rätt snabbtänkta huvud att 'tillochmed främlingar vill att jag försvinner' men sen skrattar jag och säger att nu har du blandat ihop McAstrid med McJulkalender, man ska antingen peta på en spik och säga killevippen och bli pytteliten och äta köttbullar eller vrida på mössan och göra små skojjiga långsamma, mystiska spår i snön med skorna och vara osynlig.
Håkan Serner, en röst som, om jag ska härma lilla frun, är en röst som kan få tala till mig i evighet, om han så läser kladdrecept. Nalle Puh och skomakare, lugnt och tyst. Han blev så ledsen till sist att han gjorde världen av med den där rösten via ett rep runt halsen.

Kvällen var bra och gjorde en buckla i ensamheten, fröken Pigg och Snottys kombinerat gör alltid det. Hennes Doppelganger är fin och stor och blir lite tyst i sitt hörn när sällskapet pratar för mycket. Hans vän var smart och intelligent och rolig och höll lite hov. Jag blev full på fyra öl varav en var en mellis.

Ps: det där var den enda bilden skrutt-www kunde åstadkomma av Håkan Serner. Vi barn av sjuttiotalet borde förena oss i motstånd mot att det finns för lite barndomsminnen på YouTube.

...och en sån också

Herregud, jag glömde ju det jag önskat mig de senaste tre åren. En alldeles egen Geabtelifon. Den slutar faktiskt inte vara sötast.

Kanske terapi - ett tiopack också.

Jag tror inte på tomten, men jag önskar mig det här ändå:

1. Att jag ska sluta vara så ömtålig, lessen, krävande och besvärlig för min omgivning och mig själv.

Från början var det här tänkt att vara en jättelång lista, men om jag tror att om jag får det där så blir det andra rätt betydelselöst. Nåja, en iPod då.

För mycket Tindersticks en lördagskväll

"The greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in return"
Tevifilm en lördagkväll när man ställt in en dejt med någon man gillar, man är dum och överspänd och patetiskt sorglig.

Som en nykter alkoholist på en vinprovning eller en överviktig satt på diet i en godisbutik sitter man och lyssnar på en sanning som man önskar att man kunde avfärda som banal, men det är nog så. Jag vet inte, men det är nog så. Det verkar så på den lilla människan som sprudlande lycklig kommer instormande efter romantisk promenad med sin första lilla kärlek, det verkar så på vännerna omkring mig just nu, som älskar och älskar och älskar, till larvighetens gräns älskar dom. Det är fint, jag är glad för deras skull, dom har längtat precis som jag och jag är en liten pyttemänniska, har ett rivjärn till själ som river på det grövsta och säger till mig i de grova flisor som faller ner att jamen jag då? Även om jag verkligen verkligen verkligen gläds för er skull och visar mig nyfiken och intresserad av de nya människor ni har mött och som jag därigenom ska få möta, så gör det lite ont också. Alltid den som blir över och himlen är nog inte runt nåt hörn som jag kan hitta i alla fall. Mitt lokalsinne är helt kass, jag önskar mig ett gps-system i julklapp, tomten. Tomten finns inte och misery loves company, är det inte så att när man har sällskap i eländet så känns det lite mindre eländigt, släpp PK-ismen och erkänn? I alla fall är mitt rivjärn för grovt för att jag odelat skall njuta av att höra alla viskningar och intimiteter ni delar, med den självklarhet som visar att ni har nog glömt hur det var, då när vi hade sällskap i eländet.

Wilbur Force I am not

Igår när jag tuggade på en handfull Saltakattengodasmåkattengodisar bet jag av en tand. Inte så nerven är öppen eller så, det gör bara lite ont i tungan när det skaver mot den vassa kanten, men värst var faktiskt det att nu är det oundvikligt: jag måste gå till tandläkaren.

Ps: Jag har bitit av norrlandsdimman också. Det tar sig med kraftfullheten hos mesigaste mesen.

Analog

Det ringer i telefon hos grannen. Den ringer och ringer och klockan är tjugo i ett på natten och det ringer och ringer, signal efter signal. Tystnad i fem minuter, sedan signal efter signal igen. Vem vill ha tag på någon så ivrigt klockan tjugo i ett en onsdagsnatt? Finns det någon liten möjlighet att det är något roligt som har hänt, som måste berättas och delas just klockan tjugo i ett en onsdagsnatt? Ett barn som har fötts, en försvunnen som har hittats, en miljon som har vunnits.
Kylan i luften gör att jag känner att det är någon som försvunnit, något som är borttappat, en person som slutat svara, någon som lämnat. En förtvivlan där på andra sidan signalerna i telefonen som ingen svarar i, som i de fem tysta minuterna ligger hoprullad i ett tyst nystan i sängen och ber att man ska se, en ensamhet som blivit outhärdlig tjugo i ett en onsdagsnatt.